Mayweathers comeback under hösten ligger redan i skugga av lördagens fight. Världens mest populära boxare ska in i ringen med den latinska världens främsta kämpe. Det är den sortens boxningsmatch som höjer sig över vilka irrelevanta bälten som råkar stå på spel.
Det är svårt att förneka Floyd Mayweather Jr som världens bästa boxare. Lika svårt som att förneka att man önskar att Manny Pacquiao (49-3-2) var det istället. Till skillnad från den gudabenådade amerikanen med branschens mest felfria boxning, är filippinske ”Pacman” sinnesbilden av folkets fighter. Blygsam, sympatisk, alltid med ett leende och sportens mest omoderna snorstoppare till mustasch. Den typen av boxare som man instinktivt hejar på, bara för att han är en sån skön snubbe. Dessutom talangfull nog att slå ett rekord på lördag om han vinner. Skulle han vinna, blir han historiens förste att ha varit världsmästare i sju olika viktklasser.
Miguel Angel Cotto (34-1-0) kan hålla jämna steg med Pacquiao i termer av popularitet. Puerto Ricos landshjälte förkroppsligar den latinamerikanska sagan om taskiga förutsättningar, ädel kamp, stolthet och värderingar. Plus att han har de där hundvalpsögonen som förstärker intrycket och gör sig så bra på affischer. Boxaren Cotto har det däremot lite kämpigare. Hans ryktbarhet kom tidigt i karriären. I en personifiering av terminator vandrade han efter chanslösa motståndare och malde ner dem med sin vänsterkrok, till synes orubblig. Men det höll inte mot tuffare män som hade slagkraft och haka nog att hänga kvar till senare ronder. Cotto är ingen uthållig maskin, och han har visat tecken på bristande moral under press.
I en jämförelse av styrkor och svagheter hamnar ”Pacman” på plus i det mesta. Förmågan att fortfarande utvecklas tekniskt och mentalt, trots drygt 50 matcher i ryggen, är den sällsynta begåvning som Cotto framför allt inte kan matcha. Den uppenbara svagheten hos Pacquiao är hans storlek, som oavsett vad vågen visar, inte kan motsvara puertoricanens breda kroppsbyggnad.
Men även om man struntar i oddsen, och ännu mer det WBO-bälte i welter som matchen officiellt handlar om, finns alla skäl att se fighten. Varken Pacquiao eller Cotto börjar backa eller retirerar till felsäkert läge om matchbilden svänger. De går fullt ut tills matchen är slut, varje gång, och kan inget annat. Lägg till allt drama, personligheterna och ett MGM Grand som kokar av nationell stolthet och folkfesten kan omöjligt slå fel.
Vid Mayweathers comeback, som skedde samma kväll som en viss burgala, vräkte Dana White på med spydigheter om boxningens död under UFC:s larvfötter. Den här gången har Zuffapresidenten varit mer lågmäld, väl medveten om att vissa fighter trots allt får UFC att blekna.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer