Inför UFC 116

HW title: Brock Lesnar (4-1-0) vs. Shane Carwin (12-0-0)

Den största fighten någonsin, skanderar UFC. Det låter tjusigt och backas upp av faktumet att ingen titelmatch har vägt mer, räknat i kroppsvikt. Lördagens julbord hamnar på bortåt 260 kg fettsnålt kött. Både champen och utmanaren tvingas banta för att klara gränsen, vilket är rätt ovanligt för tungviktare. En ny era är markerad och de båda giganterna marscherar rakryggat över det ideal som Royce Gracie en gång fastställde i buren. Storleken har numera all tänkbar betydelse.

Bortsett från alla Newtons lagar om muskelfibrer och viktfördelning som blir gällande, finns det några mindre skillnader mellan kolosserna i den tekniska avdelningen. Trots likartad bakgrund är Lesnar den mer meriterade brottaren och största idrottsmannen. Carwins ruggiga KO-statistik väger inte upp den kalkylen, eftersom den främst orsakats av kraft och inte boxningsteknik. Således borde Lesnar ha fördel i samtliga moment på lördag, och favoritskapet är solklart. X-faktorer som rubbar den givna vinsten är i synnerhet champens hälsa, han låg trots allt i sjuksäng för ett halvår sedan, men även killer instinct. Carwin må slåss som en långtradarchaffis, men han gör det med bravur och sadistisk effektivitet. Om Lesnar fick en reality check om sin egen dödlighet av sin sjukdom och inte har sitt vanliga självförtroende, kommer Carwin att köra över honom.

MW: Yoshihiro Akiyama (13-1-0) vs. Chris Leben (20-6-0)

Wanderleis långa följetång med japanska produkter skulle ha fortsatt med ännu ett avsnitt på lördag. Men yxmördaren tvingades ställa in och ersättare kom i form av Leben. Stilmässigt blir det inte mycket till skillnad alls. Precis som Curitibas främsta väderkvarn, är Leben en game fighter med hårda svingar som visserligen kan mer än brawl, men som aldrig vill använda dessa kunskaper i onödan. Skandalernas man Akiyama, som egentligen är korean för övrigt, är en finslipad idrottsman av annan kaliber. Judo i världsklass, pricksäker boxning och en vaken blick i buren har lett fram till ett nästan prickfritt record (enda pricken kom mot Jerome le Banner av alla människor). Akiyama är dock högst mottaglig för stryk, trötthet och frustration, och kan börja vackla när matchbilden blir för skitig för hans smak. Precis sådant som Wanderlei hade kunnat utnyttja med andra ord. Eller Leben.

WW: Chris Lytle (38-17-4) vs. Matt Brown (13-8-0)

En fight som fint illustrerar ett underskattat och ibland förnekat fenomen i MMA. Lytle är amerikanska drömmen personifierad, den rättänkande, hälsosamme idrottsmannen som försörjer sin familj och räddar liv på jobbet (brandman). Brown är en sjövild gammal pundare som skolades med krogslagsmål och taskig barndom. Trots detta kommer inte Lytle vinna tio av tio om de möts. Brown har en abstrakt känsla för att fightas, med enastående förmåga att klara sig ur knipor och kontra med kraft när han får läge. Lytle är mer fast i en grovjobbares mentalitet, med jämn prestationskurva och en tendens att förlora när han har vunnit lite för många på raken. Det där som Brown har, bör aldrig underskattas. Det bör heller aldrig läras ut.

LHW: Krzysztof Soszynski (20-10-1) vs. Stephan Bonnar (14-7-0)

UFC gillar att ta lagen i egna händer och motverka de atletiska kommissionernas makt så mycket de kan. Som när en domare sjabblar bort ett beslut och utdömer fel vinnare. Dana White brukar vid sådana tillfällen idiotförklara domaren offentligt och beordra rematch. Trevligt för de tävlande är det i alla fall. Slugfesten mellan skogshuggarboxarna Soszynski och Bonnar slutade med en dansk skalle, ett cut och en helt oförtjänt seger till polacken. Därför kör vi det en gång till. Dessutom gillar Las Vegas killar som står upp och ”bangar”.

LW: George Sotiropoulos (12-2-0) vs. Kurt Pellegrino (21-4-0)

Kul att alla hopplösa stavningar finns med på samma kväll. Nej, UFC skickar inte Worddokument för bekvämlighet. Sotiropoulos som är en grek från Australien, gjorde en Bob Beamon i sitt hemland och buntade ihop Joe Stevenson. Hallå så, ropade världen. Australien begärde titelchans. Tegelväggen Pellegrino är inkallad som reality check. Om greken är lika bra i utlandet som han var hemma, kommer det bli ännu en jordskredsseger. Om inte är det antagligen tillbaka till Fight nights som gäller, med one hit wonder-stämpel. Pellegrino är vid sidan av sin hårda gameness och brottarbas, ingen teknisk utmaning för någon som grapplade sönder och boxade ut ”Daddy”.

HW: Brendan Schaub (6-1-0) vs. Chris Tuchscherer (18-2-0)

Fem konsonanter på raken är bara inte okej. Han är inte ens polack. Tuchscherer är inte heller någon skönhet, eller särskilt underhållande att se på. Men framför allt har han sjukt missflyt. Det är svårt att radera bilden av hur han fick sina ädla delar insparkade av Gonzaga. Schaub är den där före detta fotbollsspelaren som skulle ha vunnit TUF, men som släcktes av tjockisen Nelson. Detta kan bara sluta på två sätt, snabb knock eller utmattad bumfight som får tre ronder att kännas som en evighet.

LHW: Seth Petruzelli (14-5-0) vs. Ricardo Romero (10-1-0)

Petruzelli lyckades inte hänga kvar efter ett anonymt gästspel i TUF. Men, det var han och ingen annan som dödade myten om Kimbo Slice. Tydligen räckte det för en comeback i buren. Generöst får man nog säga. Nykomlingen Romero är som alla andra debutanter, en kille med snyggt record som bara mött nobodies hittills.

MW: Kendall Grove (13-7-0) vs. Goran Reljic (8-1-0)

Potentiellt guldkorn till match här. Reljic såg visserligen risig ut i sin senaste, men kan med rätt kondis och lite medvind bjuda på riktigt bra drag stående. Spindeln Grove är aldrig tråkig. Svårt att vara det när man är huvudet längre än alla andra i divisionen och besitter en lika vass offensiv som bräcklig defensiv. Goda chanser att bli omväxlande och tekniskt med ett spektakulärt avslut.

MW: Gerald Harris (15-2-0) vs. Dave Branch (6-0-0)

Grapplingstarke debutanten Branch får händerna fulla med avslutaren Harris, vars brottarfysik låter honom göra en del uppseendeväckande galna grejer i buren.

WW: Daniel Roberts (9-1-0) vs. Forrest Petz (24-7-0)

Två förlorande records i oktagonen i en traditionell utslagsmatch. Den ene kallar sig ”Ninja”. Den andre kör på ”The meat cleaver”, vilket kan vara en ordlek för att han kommer från Cleveland, eller en romantik kring tillhyggen i skräckfilmer. Ibland går det bara inte.

HW: Jon Madsen (5-0-0) vs. Karlos Vemola (7-0-0)

Hey, hey, här har vi något värt att ladda ner. Beställa från UFC on demand, menar jag förstås. Vemola är den senaste exporten från London Shootfighters, och den här snubben är något extra. Sina sju matcher har han avgjort på mellan fem sekunder och tre minuter. Antingen med slag eller med rear naked choke. Om det finns någon substans i den trenden så kommer den här killen gå långt. Madsen är precis lagom enkelspårig och stabil för att testa saken.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!