Inför UFC on FX och Strikeforce

UFC on FX 2:

WW: Thiago Alves (19-8) vs. Martin Kampmann (18-5)

Återbyggnadsmatch för två herrar som nosat på titeln men fallit tungt efter hårda matchningar och uteblivet medflyt. Vinnaren kan räkna med att hänga kvar i titeldiskussionen under 77 kg, medan förloraren har en framtid i mindre glamourösa kvalmatcher framför sig. Till publikens glädje är det dessutom en stående duell som stundar, mellan två mycket olika thaistilar som av olika skäl anser sig vara överlägsna den andre.

Kampmann är i alla avseenden en elegant fighter. Oavsett om han jobbar nedtagningar, drar lås eller bankar knytnävar, utför han sin teknik oklanderligt rent och korrekt. Alla tränarens dröm fightas precis som instruktionsboken hävdar, och begår sällan misstag. Danmarks stolthet har tack vare sin fingertoppskänsla och självdisciplin kunnat matcha monsterbrottare och andra fysiska ångvältar, och kan i sina bästa stunder dela ut lektioner i MMA till vem som helst i weltervikten.

Alves skogsshuggarboxning är allt annat än elegant och raffinerad, och bottnar mer i kraft och dedikation. Sprawl’n’brawl i sin råaste form, med stor passion och en nypa sadism. Tillsammans med en solid haka och en ruggig muskelvolym prydd av UFC:s största bröstmuskler, är han ett enkelt men svårhanterligt pussel. Den eviga akilleshälen för Alves, förutom att klara vågen, är hans defensiva apati. Det finns ingen plan B, ingen backup. Som bekant kunde svenske Papy Abedi inledningsvis få den brasilianske sluggern att passivt backa, innan trenden svängde med en vänsterkrok som blev början till slutet.

Matchningen är fantasieggande eftersom Kampmann generellt ogillar att buffla och stångas. Det ligger inte i hans natur att förstöra andras game med konstant press. Kampmann vill antagligen hellre utmana på ett parti rakryggad boxning, må bäste man vinna. En taktik som i teorin tilltalar den forne danske mästaren i thaiboxning. Men också en taktik som kan gå i baklås när Alves börjar tokveva.

FLW GP: Joseph Benavidez (15-2) vs. Yasuhiro Urushitani (19-4-6)

Den första semifinalen i den nya flugvikten luktar otacksam matchning redan på förhand. Urushitani är en mycket japansk fighter, som tydligt lider av det där man kan kalla ”japanska tempot”. Hans tekniska nivå är hög, med tålmodig kontringsboxning som främsta styrka, men det finns lite på den japanska scenen som förbereder en fighter för amerikansk brottarpress. Många är de japanska talanger som blivit roadkill i UFC, eftersom de saknar den intensitet, fys och initiativförmåga som buren kräver. Benavidez hävdade sig utmärkt i bantamvikt och har endast förlorat titelmatcher. Det säger sig självt att den stadige brottaren inte direkt lär ha sämre driv och råstyrka i flugvikt. Hårda nävar, rappt fotarbete och nedtagningar i världsklass. Inte lika tjusigt som Urushitanis finlir kanske, men i regel betydligt mer effektivt.

FLW GP: Demetrious Johnson (14-2) vs. Ian McCall (11-2)

Den andra semifinalen har liknande symptom som den första. Här är det Johnson som står för fysisk intensitet och ettrighet. ”Mighty mouse” lyckades precis som Benavidez alldeles utmärkt i bantamvikt, och har egentligen endast bytt ner sig för att slippa stångas med mästaren Cruz. McCall är visserligen av amerikansk tillverkning, och borde vara beredd på tempot som väntar, men någon brottartalang av Johnsons kaliber är han inte. McCall lutar sig främst på abstrakta talanger som gamness och beslutsamhet. Som något av förra årets mest hypade fighter, är ”Uncle Creepy” en given publikfavorit. Delvis på grund av det festliga ringnamnet, den karaktäristiska mustaschen, hans sympatiska personlighet och den tårdrypande Rockysagan som han är. Men även för att han fightas som sig bör av en man med så mycket drama i sin person. Intensivt, nästan desperat, krigar McCall som om varje fight var hans sista. Frågan är om det räcker mot den virvlande blitzbrottaren Johnson.

MW: Court McGee (14-1) vs. Costa Philippou (9-2)

TUF-vinnare, expundare, grovjobbare. McGee är inte flashigt någonstans, men han brukar få jobbet gjort. I synnerhet om fighten varar länge, då den skäggprydde McGee har en imponerande energireserv i både muskler och pannben. Hårdslående Philippou är raka motsatsen. En skrämmande slugger när han får hållas, men en blek figur om matchbilden blir utdragen och otacksam. Stilkontrast således, där matchlängden borde bli avgörande.

Övriga matcher:

LHW: James Te Huna (13-5) vs. Aaron Rosa (17-4)

HW: Anthony Perosh (12-6) vs. Nick Penner (11-1)

LW: Cole Miller (18-5) vs. Steven Siler (19-9)

MW: Kyle Noke (19-5-1) vs. Andrew Craig (6-0)

WW: T.J. Waldburger (14-6) vs. Jake Hecht (11-2)

FW: Mackens Semerzier (6-3) vs. Daniel Pineda (16-7)

HW: Oli Thompson (9-2) vs. Shawn Jordan (12-3)

Strikeforce Tate vs Rousey:

BW title: Miesha Tate (12-2) vs. Ronda Rousey (4-0)

Den här matchen är ett tydligt besked från Strikeforce, Zuffa och branschen i stort. Damernas division lever, trots ”Cyborg” Santos dopingavslöjande. Genom att sätta den här fighten i rampljuset visar man en ambition att bygga en framtid för damer i buren, även om kvinnan som ursprungligen bar divisionen själv på sina axlar, är borta. En något oväntad manöver, men en god nyhet för alla som uppmuntrar jämställdhet bakom ett hönsnät.

Matchen i sig är möjligtvis mer hype än spänning, men den har definitivt genererat intresse. I synnerhet Rousey, en av de första elitidrottarna på damsidan som gått över till MMA, har genererat intervjuer och skriverier i månader. Den före detta olympiska judokan har ett unikt record i bagaget. Fyra matcher, fyra vinster, fyra armbars. Där ingen fight tog längre än 49 sekunder. Lägg till en frispråkig personlighet och en råstyrka som demolerat minst två armbågar på vägen, och man har en framtida fanbärare. Men som alltid när det gäller damer i MMA, är konkurrensen inte den bästa. Rouseys framfart måste ses i ljuset av de motståndare hon haft. Det är därför den här fighten har skapat så stort intresse. Hypen ska sättas på prov mot det bästa Strikeforce kan erbjuda.

Tate har till skillnad från Rousey ingen arsenal av ledknäckande dim maks. Hon är en konventionell och metodisk fighter som presterar mer stabilt än spektakulärt. ”Takedown” tränar till vardags på Team alpha male, vilket antagligen förklarar en del av hennes framgång. I sällskap av USA:s elit av småväxta män, har hon mer träningspartners än de flesta tjejer. Boxning, nedtagningar, ground’n’pound precis som grabbarna i samma team, är Tates melodi. Hon har därmed all önskvärd rutin och stabilitet för att testa fenomenet Rousey. Räkna med att publiken drar efter andan om den fruktade judokan får grepp om en arm.

LW: K.J. Noons (11-4) vs. Josh Thomson (18-4)

Mångsidige men skadedrabbade och otursförföljde Thompson gör ännu ett försök att få ordning på karriären, och möter lättviktens mest endimensionelle boxare. Noons har några av sportens bästa händer, men erbjuder sällan mer än så. Det lutar åt ett stilmöte, där Thompson har all anledning att söka sig till canvasen, samtidigt som Noons laddar med nedtagningsförsvar och vassa kombinationer.

WW: Paul Daley (29-11-2) vs. Kazuo Misaki (24-11-2)

Garanterad popcornaction. Misaki är kanske den bästa japanen som aldrig fått chansen i UFC. Pride- och Sengokuveteranen kan skryta med en elva år lång karriär, inklusive segrar över namn som Henderson, Riggs och Kang. Misaki har egentligen aldrig varit speciellt bra på något, och hans fysik har ett väldigt suspekt utseende. Men bakom hans pannben av stål sitter en krigares själ som både har bra blick, känsla för timing och japansk gameness när den är som bäst. När alla andra brukar panikdyka mot Daleys ben för att bevara sin hälsa, kan Misaki antagligen lika gärna gå med nävarna först. Den typen av mod, eller dumdristighet, gör att Misakis fighter sällan blir tråkiga. Lägg till Daleys slagkraft och hetsiga temperament och räkna med gnistor.

MW: Ronaldo Souza (14-3) vs. Bristol Marunde (15-6)

Vinna eller försvinna för BJJ-legendaren ”Jacare”, som serverats en motståndare med horribla odds. Marunde är, som hans record antyder, en journeyman och har inte mycket som talar för honom. Men Souza var favorit i sin senaste match också, och föll oväntat efter en klen prestation. Allt kan hända, som det heter.

MW: Scott Smith (17-9) vs. Lumumba Sayers (5-2)

Smith har visat världen hur långt man kan gå med hjälp av en pålitlig högerslägga och orubblig järnvilja inmurad i före detta hjärnceller. Den enkelspårige men älskvärde ”Hands of stone” har utkämpat oräkneliga krig och tagit kopiöst med stryk på vägen. Men än finns det några matcher kvar i Smith, som förhoppningsvis tar sig ur karriären utan bestående men. Grapplingstarke Sayers vet vad som gäller, och borde inte stanna på fötterna länge. Oavsett anledning.

Övriga matcher:

BW: Sarah Kaufman (14-1) vs. Alexis Davis (11-4)

LW: Caros Fodor (7-1) vs. Pat Healy (26-16)

LW: Ryan (son till Randy) Couture (3-1) vs. Conor Heun (9-4)

WW: Roger Bowling (10-2) vs. Brandon Saling (8-5)

Det blir en händelserik helg för MMA när UFC gästar Australien och kickar igång flugviktsdivisionen med en turnering om bältet. Samtidigt slår Strikeforce ett slag för jämställdheten och sätter tjejerna främst, trots att killar som ”Jacare”, Daley, Noons och Thompson medverkar samma kväll.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!