Kära klanen Gracie, tack för allt. Tack för jiu-jitsun, och tack för att ni skapade UFC. Ni skapade den mest effektiva självförsvarstekniken vi känner till, ni skapade den främsta av MMA-organisationer. Men ni hoppade av UFC-tåget och mästarbältena syns inte på Gracies nuförtiden – och Fighter Magazine har bestämt sig för att ta reda på varför.
Människosläktet har alltid fascinerats av kamp båda som idrott och spektakel. Böcker har skrivits om den grekiska tävlingsgrenen ”pankration” (allkamp) där matcher från år 649 f.Kr avgjordes med hjälp av slag, sparkar, kast samt ledlås och diverse strypningar. Men mycket tyder på att vårt intresse för kampsport går ännu längre tillbaka i tiden. Väggmålningar från så tidigt som 2000 f.Kr visar unga män i små läderhandskar brottas och slåss med varandra, antika epos som Gilgamesh, Mahabharata och Iliaden beskriver hur (framför allt) unga män använde kampskicklighet som en måttstock på status inom kamratskapet.
Men historiskt intresse åsido, så tränades inte kampsport på ett sätt som liknar dagens MMA (eller forntidens pankration, för den delen) på många håll innan 1993. Kampsportsscenen i större delar av världen dominerades av mer eller mindre tre riktningar:
1. Asiatiska kampsporter och kampkonster såsom karate, taekwondo, judo, kung fu…
2. Västerländska sporterna boxning, brottning, savaté och kickboxning.
3. En liten skara Jeet Kune Do-trogna som tränade en samling kampkonster som den bortgångna Bruce Lee hade rekommenderat.
Vad hände mot slutet av 1993 som fick nästan varenda karatedojo att tillsätta bokstäverna ”MMA” till sitt utbud? Svaret finns hos en brasiliansk familj med rötter i norra Skottland.
Historien om familjen Gracie börjar med en skotsk man vid namn George Gracie, som i början av 1800-talet flyttade med sin familj till Belem de Para i nordöstra Brasilien. Cirka 115 år senare tog Gastao Gracie, sonson till George, sin 14-åriga son Carlos Gracie till cirkusen. Där bevittnade de en demonstration av japanskt självförsvar (Kano Ryu jiu-jitsu grundad av Judons grundare Jigoro Kano. Vill du läsa mer om judons historia så hittar du en artikel här) av en japansk mästare vid namn Mitsuyo Maeda (även känd som Count Combat eller Conde Koma, på spanska och portugisiska – ett smeknamn han fick i Spanien 1908), en vänskap skapades.
Tack vare gemensamma intressen mellan politikern Gastao och den nyanlände Mitsuyo, gick Maeda med på att lära ut jiujitsu till unga Carlos Gracie. Utbytet fortsatte tills bröderna Gracie (Oswaldo, Gastao, George och Helio) flyttade till Rio de Janeiro efter sin fars bortgång vid 1925. De öppnade sin egna jiu-jitsuskola under det nu kända namnet Academia Gracie.
Fokus för den nystartade skolan låg helt på självförsvar i och med att tävlingar inte existerade på den tiden. Sedan är det viktigt att komma ihåg att Carlos endast studerade under Maeda i tre, fem år (beroende på källa) och att Carlos endast vägde 62 kilo. Alla dessa faktorer (fokus på effektivitet istället för tradition och kulturella arv, saknad av långtidssinstruktion och brist på fysiska attribut såsom styrka, storlek eller explosivitet) satte sitt prägel på vad som tränades och drillades på Academia Gracie.
En gammal kompis till Carlos som redan bodde i Rio, som också hade tränat lite jiujitsu hos Maeda, erbjöd honom at träna Rios insatsstyrka, där kompisen själv jobbade. Innanför polisens murar började Carlos sannerligen verklighetstesta och uppdatera sin variant av jiu-jitsu och hur vidare den fungerar i närkamp utan regler.
För att fortsätta denna för Carlos grundläggande process av testning, adaptation och evolution utfärdade bröderna Gracie något som blev känt som ”Gracieutmaningen”.
– Han la upp en annons i dåtidens största tidning med sin bild, akademins adress och följande text: om du vill ha brutna armar eller revben, kontakta Carlos Gracie på detta nummer, berättade Helio Gracie om sin storebror i boken ”The Gracie Way”.
Många antog utmaningen och Graciebröderna stod alltid som segrare i slutet. Ansåg Carlos att utmaningen visade en svaghet eller en lucka i deras träning skapades kontringar. När Carlos blev äldre och den yngsta brodern Helio tog över fortsatte han i samma stil, enligt Pedro Valente:
– Helio brukade ofta bjuda in de största och till synes starkaste grabbarna han träffade på sin väg till akademin för sparring. De fick attackera oss med allt de hade. Sparkar, slag, kast. Allt var tillåtet för dem men vi, Gracie-akademins elever, fick endast blockera, söka clinch, ta ned och dominera positionellt mot dem. Det var väldigt tuffa pass, men man visste efteråt att jiu-jitsu verkligen fungerade i fajt, säger Valente.
För att vidare exponera familjens system till resten av landet deltog Carlos, Helio och Carlos son Carlson (plus ett antal av akademins elever och representanter) i ett antal proffsmatcher i Rios största arenor. Detta mot erkända motståndare med bakgrund inom boxning, brottning, sumo, judo, luta-livre och diverse asiatiska kampsporter, alltid med samma resultat: jiu-jitsurepresentanten gick hem mer eller mindre oberörd medan motståndaren haltade till närmaste sjukhus. Syfte, enligt Helio själv, med dessa proffsmatcher var alltid densamma: att visa allmänheten att en mindre och svagare person kan, med hjälp av Gracies tekniker och strategier, överleva och möjligen övervinna en större och starkare angripare.
– Jag är inte en fighter. Jag är en lärare som slåss för att bevisa det jag tror på, har Helio Gracie sagt.
När Rorion Gracie, Helios äldsta son, flyttade till USA vid slutet av 70-talet, önskade han exponera effektiviteten av sin familjs kampsport till sitt nya hemland, och därefter resten av världen. Lyckligtvis hade han redan ett beprövat recept att följa: Gracieutmaningen. Han började smått genom att besöka olika orientaliska kampsportsskolor i Kalifornien och fråga om det fanns luckor i deras veckoschema då han kunde hyra lokalen för att lära ut jiu-jitsu, det ledde ofta till utmaningar som han då lätt vann tack vare sina markkampskunskaper. Men exponeringen var fortfarande begränsad både geografiskt och storleksmässigt. Nästa steg var att lära ut privatlektioner i jiu-jitsu i sitt garage, samt publicera sin farbrors gamla utmaningsannons i USAs största kampsportstidningar.
Nu ökade exponeringen av jiu-jitsu, men Rorion var än inte nöjd. Förutom udda kompisar till honom eller hans dåvarande elever så kände endast redan etablerade kampsportare till hans verksamhet. Karate och judo som ord och begrepp var redan en del av det amerikanska folkets vardag tack vare en generation av actionrullar som Best of the Best, Enter the Dragon med fler. Det enda sättet att bryta deras monopol på folkets bild av hur ett realistiskt slagsmål ser ut, var genom visuell media. Tack och lov hade Rorion ett antal Hollywoodregissörer och skådespelare bland sina privatelever. Detta ledde till det historiska mötet i 1993 bland Rorion, John Milius och Art Davie samt skapelsen av eventet The Ultimate Fighting Championships. Där kunde representanter från olika kampsporter mötas och göra upp med varandra om vilken självförsvarsstil som är bäst, i kamp med minimala regler för vad som får och inte får göras. Rorions 27-åriga bror, Royce Gracie, fick i uppgift att försvara familjens stil och gjorde det på det mest stilrena, och efter en eller två matcher nästan förutsägbara sättet som förklaras bäst i boken Brazilian Jiu Jitsu: Theory & Technique. Detta under paragraferna om övergången mellan det vita och blåa bältet:
– Den mest basala strategin inom BJJ kan förklaras på följande enkla sätt: man tar motståndaren ner till marken, där man lättare kan kontrollera honom, och söker upp en dominerande position. Därifrån söker man vidare tekniker som kan avsluta fighten på det mest energikonservativa sättet. Alla tekniker i jiu-jitsu faller inom denna enkla strategi och ett blåbälte är helt enkelt en utövare som har anammat denna strategi, försöker följa den under sin träning och låter den leda och överse appliceringen av alla dina tekniker.
I alla intervjuer med vare det sig Royce (vinnaren av utslagsturneringarna i UFC 1, 2 och 4) eller hans storebror Rorion (skaparen av UFC) är de enade om en sak: syftet med att skapa UFC:
– När jag skapade UFC var aldrig idén att skapa någon förmögenhet. Jag skapade ett event där man kunde jämföra kampstilar, och genom denna jämförelse visa världen effektiviteten hos Gracie jiujitsu, sa Rorion till brasilianska tidningen TATAME.
När UFC som ledande organisation, och MMA som idrott i allmänhet, började införa regler gällande tidsbegränsningar på marken, allt kortare ronder, förbjudna tekniker etcetera, såg kampsportsvärlden förändringarna som en välkomnad utveckling. Ett naturligt steg från enskilda events mot organiserad folkidrott med internationella ligor, regler, förbund och dylikt.
Graciefamiljen däremot, med Rorion i spetsen, drog sig helt ur. Rorion sålde sin andel i företaget bakom UFC och la allt fokus på Gracieakademiens nya huvudfigurer i Torrance, Kalifornien. Ser man på UFC och andra MMA-galors resultatlistor under perioden 2005–2015 är det sällan man såg efternamnet Gracie som vinnare, eller rättare sagt över huvud taget. Detta väckte många frågor med tanke på familjens storlek och djupa engagemang i jiu-jitsu och vale tudo eller no holds barred (föregångaren till dagens MMA). Visst är det onekligen så att alla toppfighters inom MMA har gedigen träning inom BJJ och submission wrestling, en större majoritet av UFCs mästare är även innehavare av svarta eller bruna bälten inom BJJ. Frågan förblir: varför ser vi inte många Gracies som UFC-mästare nuförtiden?
Variationerna på svaret är lika många som antalet Gracies man frågar. Ryron och Rener Gracie, barn till Rorion och barnbarn till Helio Gracie, förklarar sin syn på saken:
– Visst kom det en tidpunkt under vår uppväxt då vi ville komma in på MMA-spåret. Vi tränar mycket med UFC-fighters här på Gracie Academy och vi sköter oss helt okej mot dem. Ibland vinner vi och ibland vinner de, men vi känner oss aldrig hjälplösa. Men, med tanke på alla nya regler med ronder, tidsbegränsningar och dylikt, plus allt som vår farfar, far, farbröder och kusiner har redan åstadkommit inom vale tudo och MMA, kände vi att det var nu dags att fokusera på att lära ut kampen i sin helhet till allmänheten. Istället för att ständigt kliva in i ringen eller oktagonen för att bevisa dess effektivitet. Alla vet redan att jiu-jitsu är den mest effektiva självförsvarsstilen någonsin, menade Ryron Gracie och fortsätter resonemanget såhär:
– Titta på deltagarna i dagens UFC. Ingen skulle våga kliva in i buren utan gedigen jiu-jitsuträning men, tyvärr, finns det en stor brist bland jiu-jitsuskolor världen över när det gäller självförsvarsaspekterna. Det är inte ovanligt att stöta på lilabälten (ett bälte som nås efter fyra till sex års regelbunden träning) med bristande kunskap. Vissa som känner till tio till tolv svep vet inte hur man tar sig ur ett enkelt headlocklås, eller hur man försvarar sig mot slag och sparkar när man spelar guard! Det är just därför vi har valt att fokusera all vår tid och energi på att lära Gracie jiu-jitsu i sin helhet här på Gracie Academy, istället för att ge oss in i MMA-världen med all dess regler, ronder och tidsbegränsningar.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer