Ännu en gång ska två coacher ifrån en numera sval dokusåpa göra upp. Lyckligtvis är det även en titelmatch, vilket lyfter upp Quinton Jackson och Forrest Griffin till ett värdigt main event. Titeln i lätt tungvikt är aldrig obetydlig.
Inför UFC 86 har hypen varit låg och biljettförsäljningen gick trögt. Kanske för att ”Rampage” ännu inte har lyckats etablera sitt namn i USA, och är långt ifrån en stjärna av storleken Liddell. Eller kanske för att Griffin, hur älskvärd han än är, fortfarande betraktas som en journeyman med glatt humör och inte mer än så. Eller kanske för att vårens säsong av TUF var så bedrövligt tråkig. Som sagt, tur att det gäller titeln. I övrigt består cardet av mycket grovjobbare som har ännu en dag på jobbet i Zuffas kontor.
Light heavyweight title: Quinton “Rampage” Jackson (27-6-0) vs Forrest Griffin (15-4-0)
Grovjobbaren mot talangen, ett koncept som börjar ersätta striker mot grappler som det mest spännande scenariot i en proffsfight. Griffin är ökänd för sina långa pass i gymmet, sitt fighterhjärta och sin uthållighet. En arbetshäst som älskar varje sekund i buren och alltid värvar fans med sin avslappnade personlighet. Fysik, vilja och passion har tagit Griffin hela vägen till en titelmatch. Jackson däremot, erkänner att han får släpa sig till träningspassen, hatar att bygga kondis och ibland önskar att han kunde byta jobb. Men när Rampage kallar sin fightingstil för ”whoop ass”, är det bara delvis ett skämt. Hans brottning är inte i världsklass, hans boxning är det inte heller och hans jiu jitsu är direkt usel. Men han kan det där med att utdela spö, kort och gott. När det är dags för fight växer han, och blir mer än summan av sina delar. En naturbegåvning i konsten att slå folk på käften som nästan alltid finner ett sätt att vinna. Griffin får hitta mer än vilja i sina reserver för att sno bältet av mästaren på lördag. Mot Rampage biter endast teknik.
Middleweight: Patrick Cote (13-4-0) vs Ricardo Almeida (9-2-0)
Cote är en oborstad slugger som ofta vinner slagdueller på att han kan absorbera slag med skallen, strunta i guard och svinga tillbaka för fullt. Oslipad i sin teknik men med hårda slag och en brawlers passion i buren, har kanadensaren radat upp tre raka segrar. I matchen som sägs gälla nästa utmanare för Anderson Silvas bälte, har han dock ställts mot sitt eget kryptonit. BJJ-fenomenet Almeida är en teknisk perfektionist med stark tro på sin art. Samma art har tidigare buntat ihop Cote ganska snabbt på marken, och matchbilden kan inte bli annat än striker mot grappler.
Lightweight: Joe ”Daddy” Stevenson (33-8-0) vs Gleison Tibau (27-4-0)
Två före detta welterviktare kämpar för sin överlevnad i UFC:s djupaste division. Tibau är huvudet längre än Daddy, och har ett mer allsidigt game. Men han saknar en finishing move, som man hade sagt om det gällde wrestling. Talangen finns där, men förmågan att vinna matcher när de gäller, tycks saknas. Kompakta kraftpaketet Stevenson är ett litet monster till brottare, och har dessutom en fruktad giljotin ifrån guard. Två fördelar som räcker för att ge honom favoritstatus.
Welterweight: Josh Koscheck (13-2-0) vs Chris Lytle (35-15-4)
“Lights out” Lytle gick förra året vägen ifrån en sövande trist journeyman, till en pånyttfödd fighter som vågade ta för sig. Med sin fina boxning, ett mer offensivt game och åratal av rutin, har brandmannen ifrån Indiana fått nytändning i karriären. Trist nog möter han en man vars specialitet är att lägga folk på rygg och kväva dem med sin toppkontroll. Den ende som kan stoppa ”Kos” doubleleg är GSP, vilket gör matchen till en nästan hopplös historia om Lytle hoppas på att få visa sina nävar i buren. Förutsatt att Koscheck har någon slags genomtänkt gamplan, borde han inte kunna förlora den här.
Lightweight: Tyson Griffin (11-1-0) vs Marcus Aurelio (14-5-0)
Brottning mot BJJ, en inte helt ovanlig syn i divisionen under sjuttio kilo. Underförstått gäller matchen en framtida titelutmanare och mycket står på spel. Till publikens och tittarnas glädje, är detta två fighters som vågar satsa lite och ta risker för att avgöra tidigt. Enda tänkbara molnet på den himlen, skulle vara att de är för medvetna om vad som står på spel, och hamnar i en treronders stiltje i Aurelios guard. Men potentialen för kvällens bästa match finns.
Heavyweight: Gabriel Gonzaga (8-3-0) vs Justin McCully (8-3-2)
Do or die för “Napao”, som efter att han sparkade ner Cro Cop har fallit bort ur rampljuset. Var den där sparken hans enda bidrag till framtida hightlightvideos, eller har den brasilianska bjässen mer att komma med? McCully känns som ett lämpligt test för att besvara den frågan. ”The insane 1” som han kallar sig, är en anonym tungviktare som kan lite av varje utan att vara särskilt bra på något. Inklusive förmågan att välja ett fighternamn.
Lightweight: Jorge Gurgel (16-3-0) vs Cole Miller (13-3-0)
Mannen som så många fans älskar att göra narr av är tillbaka. Det är märkligt hur någon med ett så pass bra record kan få så lite respekt och uppskattning. Men Gurgel fightas obegripligt, tjurskalligt låst i någon slags brasiliansk machomyt som hindrar talangen ifrån att lysa. Slanke grapplern Miller är en allmänt skön typ som fightas på känsla och sällan ger tråkiga matcher. Stilkrig mellan tråkig fighter och rolig fighter således, vilket borde göra matchen underhållande. Det kan Gurgel behöva mer än en seger. Allvarligt talat.
Lightweight: Melvin Guillard (39-8-3) vs Dennis Siver (11-5-0)
Slå upp definitionen på rå talang och det kommer visas en bild på Guillard. Med en explosivitet och fysik som överglänser konkurrensen, till och med i lättviktens tempo, finns underlaget för en blivande stjärna. Men grappling har tydligen inte nått New Orleans, och Guillard envisas med att totalt ignorera de där konstiga greppen som gör ont, som han hela tiden fastnar i. Ryske tysken Siver är dock kickboxare i själ och hjärta, och borde inte kunna utnyttja den svaga punkten hos sin motståndare. Större chans att han utmanar om herraväldet stående. Eller som Randleman sa när han skulle möta Cro Cop: ”Someone’s gonna get knocked the f*** out.”
Lightweight: Corey Hill (2-0-0) vs Justin Buchholz (8-2-0)
Avslutningsvis har vi en underbar freakshow som man bara kan hoppas når TV-sändningen. Världens mest bisarra lättviktare Hill är längre än alla andra på fightcardet, inklusive tungviktarna. 70 kg utklämt på 193 cm är en syn som fick hans senaste motståndare att börja tvivla redan på invägningen. Buchholz har i jämförelse inte mycket att skryta om, och står inför den intressanta uppgiften att vada fram genom två meter långa jabbar för att i slutet av dem hitta en man som har stora meriter ifrån collegebrottning. Svår att slå ner, svår att ta ner. Jobbigt läge.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer