Efter UFC 94

De två huvudmatcherna gav så övertydliga besked att det i efterhand kändes självklart vem som skulle vinna. Dominansen i båda matcherna var stor nog att spänningen inför UFC 94, spekulationer och teorier, föll ganska platt när kvällen väl var över. Det är svårt att argumentera för fler möten mellan Penn och St. Pierre, Silva och Machida, efter vad som utspelade sig. I övrigt var cardet raka motsatsen, där poängdomarna kom att spela en helt avgörande roll för vilka som gick hem med tillökning i vinstkolumnen.

För att vara krass har BJ Penn inte längre någonting på sin nemesis George St. Pierre. Det tekniska övertaget, respekten och mystiken, ingenting fanns kvar. Den första ronden var visserligen jämn och såg en taggad Penn stoppa nedtagningar med sin balans och teknik, men motattacken kom aldrig. Inga magiska rörelser, inget hemligt vapen ifrån Hawaii, inget som överraskade. Den kanadensiske maskinen fick en matchbild som gynnade honom, med förutsägbara moment, konventionella positioner och en motståndare på defensiven. Duon hamnade aldrig i några scrambles eller kaotiska slagväxlingar, den typen av situationer där ”Rush” tidigare visat sig ha sin enda svaghet. Varje rond blev en upprepning av första, och Penn gjorde allt sämre ifrån sig samtidigt som mästaren fortsatte växa. Tömd på energi och kamplust, i en hopplös fight där inget hjälpte, var Penn redan slagen. Hans bror signalerade att matchen var över innan femte ronden började, och mästaren St. Pierre behöll bältet.

Om Penn hade lite att sätta emot favoriten i sin match, var det inget jämfört med den totala utklassningen som Lyoto Machida gav sin landsman Thiago Silva. I en ensidig första rond dansade Machida runt, pricksköt med varierade attacker, och tog ner fighten till mattan när han kände för det. Den yngre av de två brasilianarna svingade mest i luften, och jagade efter en måltavla som var omöjlig att träffa. Med några sekunder kvar av ronden utförde Machida ännu ett fotsvep, och knockade Silva med ett enda slag strax innan klockan gick. En stor seger i många avseenden, där ingen längre kan förneka Machidas talang, och där det snabba avslutet tystade kritiken om att vara en tråkig fighter.

Stephan Bonnar hade erfarenheten på sin sida, bredden och rutinen. I jämförelse var den unge Jim Jones en nybörjare i gamet. Men talang och kreativitet kompenserade för skillnaderna, när Jones inledningsvis förvirrade sin äldre landsman med oortodoxa tekniker. Med slag, sparkar och nedtagningar var Bonnar hela tiden ett steg bakom, oförmögen att läsa sin motståndare. Andra ronden blev jämnare när trötthet började synas hos den 21-årige brottaren. Den sega veteranen fick ett mer tacksamt tempo och kom in i matchen mer, men det var för sent. Jones red ut tiden och fick en klar decision med två ronder mot en.

Armeniske Karo Parisyan och koreanske Dong Huyn Kim gick en jämn judoduell mellan svartbälten. ”Stun gun” Kim tog initiativet i första ronden, kontrollerade matchen med bättre clinch och aktivt markarbete. Parisyan fick ut mer av sin boxning i andra och säkrade en nedtagning, tillräckligt för att vinna ronden. Avgörandet i tredje ronden hängde på så lite som en nedtagning, och kampen fastnade i teknisk clinch där ingen fick övertaget. Domarna hade en smått omöjlig uppgift, men gav segern på split decision till Parisyan.

I en nästan lika jämn match, var det kreativ boxning och luriga knep ifrån Nate Diaz, ställda mot Clay Guidas buffliga brottarstil. Matchen gick inte oväntat tiden ut, och ronderna såg i stort likadana ut. Stocktsons stolthet fick bra utdelning stående, men landade inte många slag förrän Guida hade honom i sitt grepp, upptryckt mot buren. På marken var det tekniskt jämnt, men med poängfördel till ”snickaren” vars brottarbas säkrade nedtagningar och topposition. Undantaget några submissionförsök visade Diaz mest ett stabilt defensivt arbete. Poängsegern till Guida var given, även om det kom i form av en split decision.

Akihiro Gono var sitt vanliga jag när han kom in till buren som en dragqueen i kitsch och japansk smaklöshet när den är som bäst. Alltid en underhållare kunde japanen bjuda på korta ögonblick av teknisk briljans även i fighten, men i stort var det en total utklassning av den mindre glamouröse Jon Fitch. Med bättre fysik i alla avseenden, stabil brottning och precis boxning, körde amerikanen över på alla distanser. Att Gono överlevde tiden ut, och klarade två tighta submissions under tiden, är ett kvitto på Grabakaveteranens defensiva talang. Men mer än så blev det inte och domslutet var givet.

I en lättviktskamp som kunde ha gått åt vilket håll som helst, var det Thiago Tavares som avslutade sin svit av förluster i buren. Manny Gamburyan hotade tidigt med lås och träffade med en hård höger, men tappade mark ju längre matchen fortskred. Efter tre ronder gavs segern till Tavares, vilket i rättvisans namn kan ses som ännu ett tecken på den kortväxte armenierns efterhängsna otur.

I kvällens enda egentliga upset, lyckades nykomlingen John Howard knipa åt sig en poängvinst över mer rutinerade Chris Wilson. Överlägsen brottning och driv tog ifrån Wilson alla chanser till initiativ, och styrde matchen efter debutantens vilja. 2-1 till Howard var domarnas besked.

Ännu en split decision, och en händelselös sådan, gav Jake O’Brien en seger tack vare nedtagningar och stillaliggande toppositioner. Christian Wellisch gjorde kortvarig succé när han valt ”Do you really want to hurt me”, som introlåt. Publiken skrattade gott, innan de gemensamt buade ut de nästkommande femton minuterna av transportsträcka.

Oerfarna Matt Arroyo och Dan Cramer gjorde inte publiken lyckligare i sin inledande kamp. Efter tre ronder fick Cramer sitt livs första proffsvinst, men visade knappast tillräckligt för att bli långvarig i oktagonen.

Sammantaget fick kvällen den märkliga statistiken av åtta decisions varav fem som var oeniga, och två KOs. Hela undercard gick med andra ord tiden ut. Endast galans main event avgjordes före full tid, vilket om inte annat gav Machida en synnerligen ohotad bonus för bästa KO. Bonusar för bästa fight delades både ut till Guida och Diaz, samt Wilson och Howard.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!