UFC goes London. Inga namn i den absoluta toppen, men desto fler intressanta elimineringsmatcher på nivån strax under. Egentligen är det fyra main events, ovanpå ett undercard som består av mycket brittisk fighting spirit och nykomlingar av varierande kvalitet. Sist men inte minst har vi dessutom svensk representation av Per Eklund.
UFC i London innebär ett svagare card men desto mer tryck ifrån publiken. Den typ av gala som borde ses på plats. Nåväl, man kan alltid hoppas att allsången ifrån ölberusade fans på O2 arena har tryck nog att nå hela vägen bort till en svensk TV-ruta.
LW: Joe Stevenson (34-9-0) Vs. Diego Sanchez (21-2-0)
Stevensons största ögonblick på 43 matcher var när han drog ut Gleison Tibau. Inte illa pinkat, men hur det motiverar titelmatcher och main events vet bara Dana White. Byggd som ett kassaskåp av muskelfiber ser “Daddy” nog så imponerande ut, men hans fysik ger sällan utdelning förutom när han drar sin patenterade giljotin. Något saknas i kopplingen mellan gameplan, driv och råstyrka. Diego Sanchez har inte det problemet. Tvärt om är den excentriske “Nightmare” ett paradexempel på att få mesta möjliga utdelning för sin tekniska bas. Inget äss i vare sig boxning, brottning eller BJJ, förlitar sig Sanchez på ett ohejdat driv och en besatthet som få pallar att stå emot. Förutsatt att han inte sätter huvudet i Stevensons armhåla eller bränner sig i bantningen, borde det bli en lyckad debut i den nya divisionen.
MW: Nate Marquardt (30-8-2) Vs. Wilson Gouveia (12-5-0)
Den store Marquardt skulle passera en besiktning utan någon som helst anmärkning. Han är byggd som en superhjälte och har ett felfritt, komplett game med massor av rutin och fina meriter. Inte en fläck på den solen. Han tycks dessutom veta om det själv, då “The great” ofta framstår som ganska dryg och självupptagen. Han har inte många fans, och varenda artikel som skrivits om honom är strikt korrekt utan någon egentlig vinkel. Det saknas något mänskligt, sympatiskt, personligt. Och däri ligger hans enda svaghet. Som en UFC:s svar på Ivan Drago, är Marquardt klanderfri men sällan kreativ och oförutsägbar. För att rida vidare på metaforen, är Gouveia en värdig Rocky att utmana. En intuitiv fighter som varken ser imponerande ut eller får några stilpoäng, men som aldrig slutar överkomma oddsen.
MW: Demian Maia (10-0-0) Vs. Chael Sonnen (23-9-1)
Tag ett styck ouppskattad journeyman (Sonnen), ställ honom mot ett obesegrat BJJ-monster (Paulo Filho), och låt världen tappa hakan när fel man vinner. Sonnen rider på vågen av att vara “han som exponerade Filho”, vilket förklarar upplägget på den här matchen. Byt ut Filho mot ett annat obesegrat BJJ-monster (Maia) och vi har ett experiment för att se om miraklet kan upprepas. En seger här och världen kommer drabbas av “Brazillian killah” eller ett liknande krystat smeknamn, på den där brottaren som ingen la märke till förrän Filho hade oturen att vandra förbi.
WW: Josh Koscheck (14-3-0) Vs. Paulo Thiago (10-0-0)
En till Thiago, precis vad UFC behövde. Den här Thiagon är nyimporterad ifrån Brasilien, där han gått obesegrad och flashat sin chu chutsu mot orankat motstånd. Tung debut i buren mot brottarmaskinen Koscheck, som väntar med en hungrig double leg från helvetet och en nästan lika elak höger overhand. “Kos” kan enkelt bestämma var matchen ska utspela sig, och har ingen större anledning att uppsöka canvasen. Med lite otur blir det jabbfest 2009 i väntan på en decision som skickar hem Thiago till Brasilien igen.
WW: Dan Hardy (20-6-1) Vs. Rory Markham (16-4-0)
Här vaknas slugfest, brawl och förtjust brittisk publik. Hemmasonen Hardy har en snärtig boxning som han kan avlossa på distans med sin långa räckvidd, medan jänkaren Markham är mer inne på att gröta, svinga och se vad som träffar. Nottinghambon med UFC mest malplacerade tuppkam borde därmed kunna spela det här safe och taktiskt, vilket är det sista en patriotisk engelsman skulle göra inför läktare som vuxit upp på fotboll, pints och slagsmål.
HW: Junior Dos Santos (7-1-0) Vs. Stefan Struve (20-2-0)
Skandal att den här hamnade på undercard. Nykomlingen Struve är en suspekt karaktär som borde blivit garanterad en plats i TV-rutan. 211 cm lång holländare, blott 21 år gammal, som hunnit med fler matcher än vad som borde vara möjligt. En yngre kopia på Semmy Schilt, med den typiskt holländska basen i thaiboxning, plus lite BJJ ovanpå det. Ställ det mot en brasiliansk boxare som kör markkamp med Nogueira. Tungvikten har inget vidare track record som underhållare, men allvarligt, hur kan det här gå fel?
LW: Per Eklund (15-3-1) Vs. Evan Dunham (7-0-0)
Och nu inrikes nyheter. Vi har match nummer tre för nationens stolthet Eklund, och ett amerikanskt brunbälte som debuterar i oktagonen. Klar fördel för Sverige i rutin och bredd, eventuellt även i ren teknik. Dunhams främsta bidrag är det där med att vara obesegrad, vilket omöjliggör diskussioner om hans eventuella svagheter. Eklund har mött större namn, överlevt fler krig och är mer av en fighter i stort. Men blir det ren grapplingduell vet ingen hur det kommer sluta.
LW: Terry Etim (11-2-0) Vs. Brian Cobb (15-4-0)
Publikfavoriten Etim ser ut som en älskvärd “chav” med flattop, 185 deffade centimeter och den där uppsynen som bara en brittisk fighter kan ha. Dessutom fightas han alltid med känsla och entusiasm. Skäggige vildmannen Cobb har flugits över ifrån USA för sin första fight i UFC. Han har mest tävlat i mindre shower och representerar ett team med lagom dramatiska namnet “Pain and suffering”. Sug på den.
HW: Mike Ciesnolevicz (17-3-1) Vs. Neil Grove (7-1-0)
Amerikanen Mike vinner månadens tävling för sämsta fighternam, med sitt kreativa “Mike C”. Mer relevant är att han skolats av Miletich, vilket är lovande. Grove är ett monster till man på 120 kg med galna ögon och ett läskigt leende.. Tänk brittisk dörrvakt, tänk huligan, tänk vilken stereotyp som helst på de där öarna och Grove kommer leverera. Det är osäkert om han ens vet vad jiu jitsu är för något. Samtliga vinster har kommit via KO, och han anger sin favoritteknik på marken som “ground’n’pound”. En skön lirare den där Grove.
WW: Paul Kelly (8-1-0) Vs. Troy Mandaloniz (3-1-0)
Lite utfyllnad som avslutning. Mandaloniz är en av BJ Penns pojkar, en slugger i själ och hjärta med stabil träning i BJJ från sin mentor. Kelly är en hygglig brittisk fighter, varken mer eller mindre, som aldrig gör en halvhjärtad insats.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer