Inför UFC 104

LHW title: Lyoto Machida (15-0-0) Vs. Mauricio Rua (18-3-0)

UFC:s senaste mästare uppmanar i lokala kretsar till mer debatt än Michael Moore, influensavaccin och schlagerfinaler kombinerat. Kort sagt delar den karatesparkande brassen världen av MMA-fans i de som älskar honom, hatar honom, och en sista klick som fortfarande förnekar hans existens. Machidas trotsiga kampstil ignorerar grunder som boxargard, jordnära fotarbete och blodstörst. Den tålmodiga prickskytten är nästan arrogant i ögonen på konservativa stötar som över allt önskar sig en omgång stryk för att återställa ordningen. Men faktum kvarstår att ingen vet hur mannen ska besegras.

Den en gång i tiden dyrkade “Shogun”, har precis kommit på fötter med sin karriär igen, och kastade sig med ett leende över första titelförsöket. Lite hastigt kan tyckas. Rua är en inspirerad, intuitiv fighter med ett sjätte sinne för öppningar, lägen och kombinationer. Men han är ingen maskin, och hans game är bredare än det är djupt. Varken i studsig poängkarate, markkamp eller brottning har Rua en given fördel mot den slipade mästarens luriga stil. Återstår en kreativ kamp mellan män som alltid varit smartare och bättre timade än sina motståndare, med skillnaden att champen tycks vara i en klass för sig på det området.

HW: Cain Velasquez (6-0-0) Vs. Ben Rothwell (30-6-0)

UFC gillar verkligen sitt stora mexikanska hopp från Kalifornien. Gör inga illusioner, forne IFL-champen Rothwell är inplockad som glorifierad sandsäck. Eller som det heter i amerikansk retorik, “nästa utmaning”. Brottaren Velasquez har dock, till skillnad från många uppblåsta böner om en burens Mike Tyson, levererat varje gång. Hans ruggiga arbetskapacitet och aggressiva game håller världsklass. Rothwell kan flexa med rutin, storlek och stabilitet, men är lite som IFL hela tiden var i jämförelse med UFC: långsammare, rundare om magen och betydligt mindre kul på en affisch.

LW: Gleison Tibau (29-6-0) Vs. Josh Neer (25-8-1)

Lovande fight mellan svårt törstande welterviktare (två sjukt stora lättviktare som vrider ur sig 10-15 kg vatten inför invägningen alltså.) Tibau profileras som den mer tekniskt begåvade finliraren, Neer är den ärrade slagskämpen som aldrig lägger sig. Men riktigt så endimensionell är inte sanningen. “The dentist” har underskattad teknik, och Tibau kör oftare ångvält med sina muskler än imiterar Kenny Florian. Oförutsägbar matchning, på det bra sättet.

LW: Joe Stevenson (35-10-0) Vs. Spencer Fisher (24-4-0)

På tal om tunga grävmaskiner med få växlar. Stevenson är som herrarna här ovanför, också en deffad welterviktare vars tjurfysik ser mäktig ut under 70 pannor. Men livet som powergrappler ledde endast till snabba segrar så länge han stannade i mer tvivelaktiga burar. “Daddy” har inte visat den tekniska utveckling hans svartbälten och beryktade träningscamps borde lett till, och är numera en lättviktarnas dörrvakt i UFC. Korsningen mellan ärrvävnad och muay thai som är Spencer Fisher, spelar ett annat game. “The king” har kompletterat sin stående bravur med allt bättre mark och brottning, med en positiv utvecklingskurva som resultat. Enda vita fläcken i hans game är en något tjurskallig brist på strategi. Men det gäller för Stevenson ännu mer.

WW: Anthony Johnson (7-2-0) Vs. Yoshiyuki Yoshida (11-3-0)

Till alla konservativa fans förskräckelse, flexar Johnson med att knalla runt i storleksklassen 95 kg innan han påbörjar sin bantning. Fysiken yttrar sig som ett jäkla klipp i händer och fötter, vilket har börjat skörda en del minnesvärda knockar. Judokan “Zenko” har all anledning att söka vågrät ställning för egen maskin i den här, då hans kombination av tvivelaktig haka men högklassigt markgame, ger honom rollen av grappler i det stundande stilmötet.

LHW: Ryan Bader (10-0-0) Vs. Eric Schafer (13-3-2)

Förutom sitt fyndiga ringnamn “Darth” är det ont om roliga rubriker för herr Bader. En stereotyp brottare som i snigelfart utökar sitt game med mer invecklade rörelser på marken. Kort sagt är TUF-vinnaren rätt jäkla tråkig och saknar en plan för hur matcher ska avslutas. Schafer kan däremot stoltsera med en tjusig arsenal av lås och strypningar, men sitter i knipan att Bader knappast kommer att lägga sig underst i mount frivilligt. BJJ mot brottning, i ett bekant och inte direkt upphetsande scenario.

HW: Antoni Hardonk (8-5-0) Vs. Pat Barry (4-1-0)

Snudd på genial matchning det här. Cudos och cred till Joe Silva som såg en lösning på ett bökigt problem, och tutade ihop de här två istället för att offra dem i händerna på fler brottare. Hardonk och Barry är nämligen lika magnifikt duktiga på att slå och sparka, som de är totalt hopplösa på alla andra moment. Men K-1 har ont om platser och även fighters behöver äta. Som sagt, så länge de möter någon av samma sort kan det bara bli underhållande.

MW: Yushin Okami (16-7-0) Vs. Chael Sonnen (22-4-0)

Om någon kan avvakta längre i en match än herr Machida, är det mellanviktens oglamouröse utmanare Okami. Den japanske talangen kan i värsta fall avvakta tills allt är över och smått uttråkat ta hem en decision, hur många gånger som helst. Några andra brister har han däremot inte, och enkelspårige brottaren Sonnen borde få en uppförsbacke till matchbild.

MW: Jorge Rivera (16-7-0) Vs. Rob Kimmons (22-4-0)

Rivera har annonserat sin pension minst tre gånger vid det här laget, och får sina 37 år att framstå som en hisnande ålder. Skärpan, farligheten stående och ryktet har bleknat i takt och kvar finns mest bara rutin och seghet. Unge och våghalsige grapplern Kimmons har fina odds för sin aggressiva jakt efter utstickande lemmar och halsar.

LHW: Kyle Kingsbury (7-2-0) Vs. Razak Al-Hassan (7-1-0)

Man kan göra sig en profil och ett namn på många sätt. Al-Hassan gjorde det med hjälp av burens största afro och en avsliten arm för att han inte ville klappa ut på en armbar. Omtalad blev han i alla fall, vilket Kingsbury ännu inte har haft glädjen att bli.

HW: Stefan Struve (21-3-0) Vs. Chase Gormley (6-0-0)

Semmy Schilt 2.0 är tillbaka och sportar fortfarande 211 cm, en högst tveksam defensiv och förbannat långa armar och ben. Struve är en karaktär helt klart. Gormley är något så originellt som en amerikansk tungviktsbrottare. Yay.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!