Tredje Zuffaeventet på rad. Det viner burar genom luften och årets mest hektiska vecka är ännu inte slut. Ett olycksdrabbat fightcard har vacklat fram mellan skador och avhopp, men blev rätt bra till slut.
LHW: Tito Ortiz (16-6-1) vs Forrest Griffin (16-6-0)
En rematch långt bortom titelstrider. Inte det mest upphetsande konceptet för ett main event. Men fighting är showbusiness. Här finns personligheter, drama, historia och karaktärer som säljer. I första mötet var Ortiz den självsäkra maskinen av den gamla skolan, redo att trycka till den gladlynte utmanaren. Resultatet blev att Griffin manglades mot burväggen i första ronden. Men brottarens krafter tröt och Griffins orubbliga gameness och uthållighet tog gradvis över matchen. Domen föll slutligen som en starkt ifrågasatt split decision till Ortiz.
2009 års version av den här fighten handlar om utveckling. Den officiella storyn är att skador har hindrat Ortiz potential i nästan tio år, och att den nyopererade varianten är ett monster vars like aldrig har skådats. Men efter ett decennium av det snacket finns mycket tvivel. Ortiz skulle aldrig erkänna sig som förbrukad. Arton månaders frånvaro är aldrig bra, finns det ens tillräckligt kvar för att dominera en rond som sist? Är den skadefria Ortiz en mytisk figur eller nytänd stjärna? Vi vet var vi har Griffin, frågan är vem hans motståndare är.
WW: Josh Koscheck (15-4-0) vs Anthony Johnson (8-2-0)
Årets sensation mot årets frågetecken. Den gigantiske Johnson, 188 cm lång och lika bred som vem som helst i divisionen, är en kontroversiell blandning av spännande framtidslöfte och skräckexempel på bantningshysterin. Hans stående game är inget mindre än skräckinjagande, och har räckt för att klättra upp till main card. I övrigt är hans kvaliteter outforskade. För vacklande Koscheck borde det här vara en självklarhet. Storleksövertag minskar i betydelse på marken och “Kos” har kanske sportens bästa double leg. Att skjuta först och fråga sedan borde vara givet, men den explosive brottarens obegripliga fight-IQ är den akilleshäl som “Rumble” kommer att sikta på.
WW: Amir Sadollah (2-1-0) vs Phil Baroni (13-11-0)
En sentimental svansång för TUF-seriens största antiklimax. Askungesagan Sadollah landade lite väl hårt i verkligheten efter seriens slut. Ett och ett halvt år har gått sedan dess, och ännu ingen seger i buren. Därför matchad mot en enkelspårig slugger på glid. Baroni är, har alltid varit och kommer alltid att vara en body builder med en punchers chance. Oförmågan att lära sig jiu jitsu, träna kondis eller ta hand om sin karriär har gjort “The New York badass” till, i bästa fall, en något fräschare Tank Abbot. Det vill säga en snubbe alla underskattar tills han klipper till dem.
LHW: Luiz Cane (11-1-1) vs Antonio Rogerio Nogueira (17-3-0)
Välkommen till ett fint exempel på varför framgång i fighting inte bara skapas i träningslokalen. Nogueira den mindre är i stort sett allt som hans storebrorsa är, men inte hälften så trasig. Ändå skiljer det något ljusår ungefär mellan dem, i ryktbarhet, inkomst och stjärnstatus. Trista nyheten för thaiboxaren Cane, nu när Nogueira junior äntligen har ett vettigt kontrakt, är att han ställs mot en underskattad men synnerligen komplett fighter.
WW: Karo Parisyan (26-5-0) vs Duston Hazelett (14-4-0)
En på väg upp, en på väg mot… okänd destination. Parisyan brukade klaga på att han aldrig fick en titelchans, men har idag mer fullt upp med att få chanser alls. Dopingavstängd, inte en seger på två år, panikångest och pillerberoende. Frågan är om “The heat” någonsin kommer tillbaka i sin gamla form, den form som hade gjort dörrmatta av en entusiastisk men oerfaren grappler som Hazelett.
WW: Ben Saunders (7-1-2) vs Marcus Davis (21-6-0)
Två killar har nått sin potential och tappat flyt efter punkterande förluster. Skillnaden är att “Killa B” även förlorade sitt självförtroende i buren när det började ta emot. Davis presterar däremot stabilt varje gång, även om det kanske aldrig blir tal om att klättra högre på rankinglistorna. Största svegheten hos ”Den irländska handgranaten” är att han kallar sig just det, utan att skämmas.
MW: Kendall Grove (12-6-0) vs Jake Rosholt (6-1-0)
En gång i tiden skulle Grove byggas som namn. Idag får han hjälpa till att bygga andra istället. Aouch. Rosholt promotas mer eller mindre direkt av Zuffa, en man som får handplockat motstånd och matchas med eftertanke. Den kraftfulle men tekniskt begränsade brottaren fick senast en slugger i Chris Leben serverad. Denna gång väntar en instabil striker med tveksam haka och slocknat rykte. Proffsfighting är en grym värld.
WW: Paulo Thiago (11-1-0) vs Jacob Wolkmann (9-0-0)
Thiago är en märkligt klent byggd grapplingstark, elak jäkel som inget biter på. Hans ansikte består av en grym rynka i pannan och två nattsvarta ögon. I ett festligt infall ställde de honom mot en gladlynt debutant vars ringnamn är “Christmas”. God jul mot ond brasse, känn den.
WW: Brock Larson (27-3-0) vs Brian Foster (14-4-0)
Stenkrossen Larson neutraliserades av en starkare brottare i ett sömnpiller till match senast. Annars brukar det bli snabbt, våldsamt och barnförbjuden action när han släpps lös. Foster har mer vilja än teknik, mer styrka än tanke, större chanser att bli burens mest populära sandsäck än titelutmanare. Låter lovande.
LW: Caol Uno (25-12-4) vs Fabricio Camoes (10-4-0)
Fjorton år som proffs, UFC-debut redan 2001, oavgjort mot Penn och Kawajiri, och total utklassning av ett monster som Mitsuhiro Ishida. Om inte Uno saknade en avgörande skruv som föll ut på vägen, hade hans liv kantats av titelmatcher. Inte bottenskrap. Camoes är en helt okej brasse som hör hemma på den här nivån. Det kan med andra ord gå hur som helst.
LW: George Sotiropoulos (10-2-0) vs Jason Dent (19-10-0)
Efter tre försök att stava rätt på “Sotiropoulos” fick det räcka med copywriting på den här matchen.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer