Efter Dynamite

Satoshi Ishii kunde tacka sin ungdomliga fysik och oskadda hjärna för att han överlevde mötet med den betydligt mer slitne men rutinerade Hidehiko Yoshida. Utan möjlighet att utnyttja sin judo blev det slagväxling á la krogslagsmål istället, där den enda riktigt tunga träffen var ett knä rätt upp i Yoshidas kronjuveler i rond två. Domslutet gick trots det till den äldre judokan, som kunde hålla undan och kontrollera boxningen tills tiden gick ut. Historisk match i teorin, men kanske inte riktigt den nystart som japansk MMA behövde.

Under en kväll fylld med gamla hemmasöner utan vett nog att lägga av, var det ironiskt nog en långt ifrån förbrukad fighter som ville gå i pension. Masato hängde lika bra med Andy Souwer som han har gjort tidigare, men hade redan gått ut med beskedet att detta var hans sista fight. Efter tre jämna ronder lyfte det rejält i fjärde när Souwer gick ner och sedan kom tillbaka med en offensiv som fick Masato att vackla. Femte ronden var trött och slarvig, men med glödande entusiasm och kokande publik. Publiken belönades med en hjälteseger på poäng, innan Masato fick en cermoni med avskedspresenter från alla tänkbara personer, inklusive Souwers familj.

Att stå upp och boxas med Melvin Manhoef är mycket manligt. Det är däremot inte smart om man värderar sin hälsa. Kazuo Misaki ansåg sig fit nog att fortsätta fightas trots nedslagningen efter drygt två minuter, och hade kanske en poäng i detta. Men väljer man den taktiken får man kallt räkna med att domaren är lite överbeskyddande.

Strikern Masonori Kanehara bjöd upp till en kaotisk men underhållande match. Dessvärre berodde det inte på att hans egen nivå har skjutit i höjden, utan på att “Kid Yamamoto har gått från världsnamn till osäker föredetting. Kid fick inte ens nedtagningarna, och därmed inte domslutet heller.

Den åldrade Kazuyuki Fujita framstod som en klent byggd och trött kopia av sitt gamla jag, knappt större än en mellanviktare bredvid Alistair Overeem. Efter att ha backat och cirklat runt en dryg minut utan plan eller riktning, fick den gamle japanen ett knä i ansiktet av den store holländaren, och däckade av en bra stund. En sorglig men lyckligtvis kort historia.

Shinya Aoki satte nytt rekord i smaklöshet med ett par färgblinda tights och osportsligt beteende. Utan större motstånd plockade han tidigt ner landsmannen Mizuto Hirota, buntade ihop honom, slet bokstavligen av hans arm och firade segern efter att domaren brutit, med att skrika på sin slagne motståndare och ge honom fingret. Den japanske grapplern gav därefter fingret till publiken också, uppenbart missnöjd med vem de hejade på.

Gegard Mousasi behövde ett par minuter innan domaren tyckte att gamle Gary Goodridge hade bekräftat att karriären är över.

Akihiro Gono imponerade med att dra ut Hayato Sakurai på armbar, i en fight som bekräftade att även legenden “Mach” har lagt sina goda dagar bakom sig.

Ray Sefo må vara en föredetting, men han har ändå verktyg nog att få en förbrukad boxare som Yosuke Nishijima att se antik ut. Viss charm fanns i faktumet att både fighters och publik verkade ha gemytligt roligt under de tre ronderna, trots japanens chanslösa läge.

Årets märkligaste match kom passande på nyår. I knappt tre ronder jagade “Minowaman” benlås och ignorerade trubbigt våld som en punch drunk parodi på Sakuraba. Rameau Sokoudjou utnyttjade detta faktum genom att dela ut fett med stryk utan att riskera något alls. Men trots den förutsägbara matchbilden fastnade fighten i en bisarr staredown i tredje ronden. I tre och en halv minut hände bokstavligen ingenting. Gula kort delades ut, publiken kved, de passiva kämparna fortsatte glo på varandra och kliva runt, men inget hände. Då rusade Minowaman plötsligt in och knockade den afrikanske judokan med en vänsterkrok, vilket i stort sett var det enda slag han träffade med på hela matchen.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!