Sex dagar efter senaste omgången i buren är det dags igen. Titlar står på spel, stjärnglans pryder buren och ett hyggligt card väntar, där temat är underdogs mot favoriter.
WW title: George St. Pierre (19-2-0) vs. Dan Hardy (23-6-0)
Unga mäns förebild och fixstjärna, sportens riddare Lancelot med förmåga att göra kvinnor i alla åldrar knäsvaga och Kanadas främste goodwill-ambassadör i modern tid. Halvguden från Quebec är allt det där och lite till. Man kommer inte längre i den här sporten än vad “GSP” redan har gjort. Som utövare är han därtill nästan omänskligt fokuserad och effektiv. Det finns bara en svaghet – misslyckande. St. Pierre har sällan behövt visa fighterhjärta, gameness eller återhämtningsförmåga. Han leder i regel matcherna från start till mål och behöver inte vända underlägen. Men när det skiter sig blottas kanadensarens sårbarhet och perfektion ersätts med panik.
Till dags dato har bara en man lyckats exponera det där. One hit wonder Matt Serra. Britten Hardy, som i princip fick den här titelchansen på lika klena grunder som Serra, har därmed ritningen klar för hur han skulle kunna största kungen. Han behöver få iväg en käftsmäll inom några sekunder, hoppas på en fullträff och i luckan som uppstår, veva som en hel brittisk huliganfirma tills GSP sover. Alla vet att chansen för den planen är liten. Men inte obefintlig. Hardys boxning är hans främsta vapen, och kunde en 168 cm lång lättviktare från New York landa en matchvinnande höger, borde vem som helst kunna göra det.
HW title: Frank Mir (13-4-0) vs. Shane Carwin (11-0-0)
Mir erhåller inte riktigt samma favoritstatus som sin kollega GSP. Men nästan. Carwin, ett kassaskåp av kött med viss brottningsbakgrund, har mest visat vinnarskalle och medvind än så länge. Hans markkamp är okänd, boxningen klumpig och resten av den tekniska arsenalen är högst medioker. Han fightas sådär som bodybuilders gör, med stort förtroende för sin muskelstyrka och förmåga att skrämma folk, men med ett minimum av finess. Mirs kraftfulla och tekniska jiu jitsu, rappa stående tekniker och hyggliga brottning skapar ett astronomiskt försprång. Men det fina i kråksången är just Carwins vinnarskalle, kontra Mirs oroväckande förmåga att fucka upp “säkra” matcher. En fight som lär bli snabb och avslöjande. Det är förresten den tillfälliga titeln på spel. Det riktiga bältet hänger kvar hos Brock Lesnar, som fortfarande ligger på sjukhus och lär sig äta grönsaker.
WW: Ben Saunders (8-1-2) vs. Jake Ellenberger (22-5-0)
Vad gör den här så långt upp? “Killa B” Saunders är en skön snubbe när han får loss sin långbenta thaiboxning, men något toppnamn är han inte. Mike Swick, av alla människor, visade det med all önskvärd tydlighet. Ellenberger upplevs lätt som en typisk grindvakt, allsidig och stryktålig, men utan en synbar edge. Kanske tippar Zuffa att det blir en rökare till fight, och ville lyfta fram den bara därför. Vem vet.
WW: Jon Fitch (24-3-0) vs. Thiago Alves (22-5-0)
Den här kunde lätt ha toppat ett mindre fightcard. Rematch från 2006, mellan divisionens kronprinsar. Det är en allmänt vedertagen åsikt att båda två hade lämnat bromsspår rätt över Dan Hardy, om britten tvingats möta någon av dem på vägen mot St. Pierre. Brottarmaskinen Fitch har allt utom en finisher, för att tala i wrestlingtermer. Osårbar, outtröttlig, stadig som en tungviktare. Men samtidigt lite enformig i tempo och intensitet. Den högsta växeln har ännu inte visat sig. Han knockade Alves med en uppåtspark 2006, vilket är något av en Hail Mary i MMA. Inte direkt en planerad teknik. Alves har däremot gott om avslutande moves. Åtta stycken, enligt thaiboxningens princip. Sedan han blommade ut har endast GSP:s överjävliga brottning lyckats neutralisera den brasilianske sluggern. Fitch är en brottare av rang, men ställd mot divisionens bästa nedtagningsförsvar, kommer han att behöva vara på toppen av sitt game för att återskapa GSP:s strategi. Alves får i sin tur komma på ett sätt att hantera divisionens hårdaste haka.
LW: Jim Miller (16-2-0) vs. Mark Bocek (8-2-0)
Lämmeln Miller är lättviktens mest skoninglösa reality check. En maskin till karl som visserligen inte ställer till med så mycket skada, men som maler på i klass med Clay Guida eller Sean Sherk. Den typen av best behöver tekniskt motstånd, och Boceks jiu jitsu är ett hyggligt vapen att erbjuda. Kanadensaren är däremot beroende av toppkontroll eller åtminstone ett behagligt tempo, vilket Miller sällan erbjuder frivilligt.
WW: Nate Diaz (11-5-0) vs. Rory Markham (16-5-0)
Aldrig fel med en Diaz på cardet. Däremot helt fel att inte sända matchen. Hur tänkte man nu? Markham är i vilket fall en hårdslående tuffing som ser helt okej ut såvida han slipper möta tekniskt slipade boxare. Diaz junior har inte riktigt samma nivå på boxningen som storebror Nick, och testar dessutom en högre viktklass. Det borde innebära risker för hans hälsa, men man bör betänka att ingen av bröderna från Stockton någonsin har blivit knockad. På marken borde Markham bli paketerad med lätthet, men det lutar mer åt att bli rakryggad slagväxling.
MW: Ricardo Almeida (11-3-0) vs. Matt Brown (13-7-0)
Brown har överlevt gatuslagsmål, alkoholism, heroin, steroider och allt annat som en bal på slottet innebär. Därav smeknamnet “Immortal” (odödlig, för er som skolkade engelskan i skolan). Belöningen för detta är hans orädda mentalitet och obegränsade gameness. Någon större idrottsman är han väl däremot inte. BJJ-virtuosen Almeida är i jämförelse en elegant atlet av tekniskt kunnande. Men “Big dog” tycks aldrig ha en gameplan och fastnar lätt i menlösa transportsträckor när hans nedtagningar inte biter.
WW: Kurt Pellegrino (20-4-0) vs. Fabricio Camoes (10-4-1)
Pellegrino är skvatt galen och gillar att fightas så mycket att man nästan blir obekväm av hans lyckliga leenden i buren. Camoes är en brasse classic, chu chutsu hela dagen. Borde bli guardspel av den kalkylen.
LHW: Rodney Wallace (9-1-0) vs. Jared Hamman (11-2-0)
Hamman är den där brawlern som Gustafsson slog ner efter 41 sekunder. Normalt sett brukar han vara den som slår ner, och mot Wallace borde han inte ha fullt lika mycket kontringsslag att frukta. Wallace är en oslipad brawler med brutala muskler på sina 175 cm, och en något enkelspårigt personlighet som gärna skrävlar om hur mycket spö han ska dela ut.
MW: Rousimar Palhares (19-2-0) vs. Tomasz Drwal (17-2-0)
Ett brasilianskt muskelberg med enorm potential i sin BJJ, men med vissa svårigheter att få sina matcher att likna fighting, mot en polsk gorilla som gillar att svinga från höften. Borde gå fort, hur det än går. Borde även ha lyfts upp i cardet.
WW: Matthew Riddle (3-1-0) vs. Greg Soto (7-0-0)
När unge herr Riddle deltog i TUF upplyste han huset om hur praktiskt det var att bo kvar hos sin mamma. Han slapp nämligen laga mat och blev körd till träningen. Vem behöver fördomar om fighters när det finns sådana anekdoter?
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer