Inför UFC 112

Första ADCC som tog plats i Abu Dhabi, innehöll en stark representation av arabiska brottare för att framhäva den lokala färgen. Hemmafavoriterna klarade sig inget vidare, men man kan ändå fråga sig varför de inte snokade upp åtminstone en lokalhjälte för det här cardet. Istället för araber blev det massa britter, vad det nu beror på.

MW title: Anderson Silva (25-4-0) vs. Demian Maia (12-1-0)

Allt som är bra med Brasilien samlat, och i värsta fall även allt som är dåligt. Undantaget brottning, knappt närvarande i klassrummet, har få matcher innehållit mer teknisk briljans än den här. Den lekfulla blandningen av muay thai, kubansk boxning och rörlighet som är Silva har inte längre en rival. Han är världens bästa striker i sporten, övernaturlig i sina bästa stunder. Ungefär som Demian Maias makalöst snabba submissions. Men något saknas. Rent tekniskt är brottningen den akilleshäl som kan drabba båda, när spindeln från Curitiba är lika medioker på att stoppa nedtagningar som Maia är på att utföra dem. Men inte ens det är största hotet mot matchbilden. Det är brasiliansk lojalitet. Även om det aldrig kan bevisas, var Silvas 25 minuter sparring mot Thales Leites det närmaste man kan komma ett “work” i modern tid. Säg 60 procent chans att Silva nitar stoppningen ur Maia, 20 procent chans att han torskar i ett chockerande lås, och 20 procent risk för en halvtimme där inte ett skit händer.

LW title: BJ Penn (15-5-1) vs. Frankie Edgar (11-1-0)

Under en epok där Penn inte längre misstänks för att vara den oengagerade bohem han en gång var, är hans titelmatcher fortfarande ämne för mycket spekulation. Underbarnet från Hilo framstår alltid som mer mänsklig än burens andra champs, illustrerat av hans blygsamma muskler och en halv flint på skallen. En magisk tekniker som misstänks ha svagheten att sakna en plan B. Penn är ingen grovjobbare och hans game behöver ge utdelning om motivationen ska hållas uppe. Ettrige Edgar, en man vars blick, timing och fight-IQ är nästan i klass med Penns, planerar att krascha det hawaiianska flowet med brottningens skoningslösa press. Bulldozers som Sherk och Sanchez var för enkelspåriga och överlistades snabbt, och tänkaren Florian saknade ett vapen starkt nog att utgöra ett hot. Men enligt Edgars kalkyler utgör han den perfekta kombinationen av dessa ytterligheter. Taskiga nyheten för New Jerseys stolthet är att Penn senast torskade mot överlägsen teknik 2002. Sedan dess har endast storlek bitit på mästaren.

WW: Matt Hughes (44-7-0) vs. Renzo Gracie (13-6-1)

Nostalgisk old school med ett stänk av revansch och stolthet. Lite som UFC:s version av de gamla freakmatcherna i Pride. Man kan inte tolka en fight mellan en 43-årig debutant och en förbrukat omotiverad exchamp på annat sätt. Exakt vad Renzo är, vet ingen. Men han var utan tvekan den främste MMA-fightern från klanen Gracie när det begav sig. Mest modern, mest villig att lära sig, alltid ödmjuk och med en fantastisk gameness. Knocken av Oleg Taktarov 1996 och armlåset på tungviktaren Mo Smith 1999 var fina grejer. Men det var som sagt ett tag sedan. Matt Hughes, som gärna framför den amerikanska brottningens förträfflighet över jiu jitsu, är långt förbi sin peak, men kan det där med att kontrollera sönder en fight. Den förnedrande behandlingen av Royce Gracie i historiens värsta comeback, hänger som ett åskmoln över familjens rematch. Renzo behöver visa att han inte åldrats hälften så illa.

LW: Terry Etim (14-3-0) vs. Rafael Dos Anjos (13-4-0)

Gänglige Etim är en utmärkt lättviktare med engelsk standard, grindvaktsnivå internationellt sett, vars främsta kännetecken är brittisk kamplust och extrem räckvidd. Dos Anjos är formstöpt brasse med fin jiu jitsu och bra fart. Striker vs. grappler i en match som i vilket fall inte riskerar att bli långsam.

MW: Kendall Grove (13-6-0) vs. Mark Munoz (7-1-0)

Roande kontraster där det skiljer en och en halv decimeter i längd och ännu mer sett till stil och personlighet. Grove som fallit ner i anonymitet sedan han planade ut, är fortfarande lika offensivt farlig som han är defensivt skakig, men sällan tråkig när han aktiverar sina 198 cm. Fysiske Munoz har en grundläggande stil med brottarbas och stabilitet, inte fullt lika upphetsande, men värdig som styrkemätare.

LHW: Alexander Gustafsson (9-0-0) vs. Phil Davis (5-0-0)

En match måste alltid ha en förlorare, ibland mer än vanligt. Det ligger något ödesmättat över att en obesegrad stjärna måste släckas till förmån för en annan. Trots stilkrocken som är gällande, är detta framför allt ett möte mellan två anmärkningsvärda personligheter i sporten. Davis är trots sin brottning i världsklass, en ödmjuk man som aldrig pratar om sina meriter. Bara om vad han har att lära sig. En inställning som förklarar varför han kan mer än skjuta double legs med ljusets hastighet. Brian Stann, som stilmässigt liknar Gustafsson, blev knappt mer än ett fartgupp för den begåvade brottarens framfart. Det första Davis gjorde efter den matchen, var att berömma sin motståndares kvaliteter. Sådana snubbar ska man vara rädd för.

Davis har även skämtat om sin oro över att möta en man som ännu inte rakar sig. Gustafsson har fyllt 23, men drivs av en ungdomlig entusiasm. Han har inga självtvivel, grubblerier, tankar på framtiden. Inget ego att skydda eller uppkäftiga löften att leva upp till. Han bara gillar att peppra folk. En naturbegåvning med zenliknande närvaro i stunden som gör sig förbannat bra i en åttakantig bur. Hans killer instinct behöver bara en chans, ett slag. Men “The mauler” möter som sagt en brottare bortom förutsägbarhet, en maskin som tänker. Kan Gustafsson stoppa Davis nedtagningar? Nej. Har Davis råd att misslyckas med en nedtagning? Nej. Två löften, ett avgörande och vuxna män som gråter på en sportbar i Göteborg. Herre min skateboard nu är det UFC.

LW: Paul Taylor (10-5-1) vs. John Gunderson (22-7-0)

Brittisk boxning när den är som bäst möter en amerikan vars grappling tog honom till UFC men knappast kommer att räcka längre. Taylor har droppat till lättvikt vilket i bästa fall innebär ännu mer snabbhet i hans redan kvicka stående game. Man kan bara hoppas att inte bantningen tröttar ut karln.

WW: Nick Osipczak (5-1-0) vs. Rick Story (9-3-0)

Utfyllnadsmatch mellan den tekniske men något klent byggde Osipczak och en bindgalen brottare som kompenserar sina brister med jävlar anamma. Story är en skön kille i all sin framrusande galenskap, trots att hans idrottsliga bakgrund typecastar honom som enkelspårig.

WW: DaMarques Johnson (15-7-0) vs. Brad Blackburn (15-10-1)

En titt på de här killarnas record berättar en story som inte behöver kompletteras. Ho hum och jaha. De kan säkert bjuda på en duglig och underhållande fight, men mer blir det liksom inte.

LW: Paul Kelly (10-2-0) vs. Matt Veach (11-1-0)

Veach, något av en karbonkopia på Story här ovan, har allt som behövs för att inte ge britten Kelly den typen av matchbild han vill ha. Hyggligt stor chans att det blir knytnävskamp som vem som helst kan gå segrande ur, men troligare är att Veach hamrar ut en seger mot hönsnätet.

HW: Jon Madsen (4-0-0) vs. Mostapha Al Turk (6-5-0)

Mannen med det osannolika namnet Al Turk är en ADCC-veteran och kompetent grappler som visade sig vara på tok för beroende av att vara störst och starkast. Mot jämnstora män som kunde pusha tillbaka har det gått riktigt illa för britten. Madsen är om inte större, åtminstone mer brottare.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!