Efter UFC 115

Ingen kunde begärt mer av den knappt fem minuter långa huvudmatchen. Chuck Liddell och Rich Franklin gav publiken precis vad de ville ha, och gick loss i slagväxling på närdistans från start. Liddell blandade in sin brottning något, ett tecken på strategiskt tänk som kunde ha givit mer utdelning om matchen blivit längre. Men utbytet av powerpunches var temat för fighten, vilket skulle bli ödesdigert för “The iceman”. Där Liddells offensiv inte såg direkt sämre ut, hade han problem med inkommande slag, och reagerade långsamt på kontringar. I rondens slutsekunder blev Franklin omskakad och vacklade till. Liddell rusade på och vevade utan att gardera sig, och blev knockad på samma sätt som han nu blivit i fyra matcher på kort tid.

Precis som sin förebild George St. Pierre, utnyttjade unge Rory McDonald faktumet att nedtagningar och position vinner matcher. Carlos Condit flashade med ett kreativt och varierat utbud av attacker, men slarvade med grunderna. Snurrande armbågar, hoppande frontsparkar och andra uppvisningar skedde till priset av dåliga positioner. Inför tredje gav coach Greg Jackson en behövlig utskällning i rondvilan. Condit kom ut i en högre växel, tog kommandot över fighten och började dela ut brutalt stryk. Med bara nio sekunder kvar tog domaren ett vågat beslut och bröt på TKO. Tungt nederlag för den 20-årige kanadensaren som visserligen blev rättvist besegrad, men bara var ett ögonblick från en trolig poängseger.

Mirko Filipovic såg lite trött ut, men slapp möta en bully vilket gynnade hans åldrade game. Pat Barry kom till matchen utan onda avsikter, med entusiasm och respekt för sin idol. Tempot och det lekfulla utbytet av tekniker räddade troligtvis “Cro Cop” ur den förstarond där Barrys högerslag bucklade till kroatens ansikte. Den unge kickboxaren rusade inte in för avgörandet, och tillät bokstavligen Filipovic att komma tillbaka i matchen. Barry fick betala för det när hans kondis gav upp i tredje. Cro Cop kunde ohotat släppa loss stående, fick till en nedslagning och avgjorde med en strypning.

Martin Kampmanns tekniska försprång på Paulo Thiago gav kontroll över matchbilden från start. Som alltid var Thiago game och farlig även när han blev dominerad, men danskens metodiska stabilitet lämnade inga luckor för kontringar. En imponerande felfri uppvisning från Kampmann som ohotat tog hem domslutet.

Tungviktskamper brukar vara mer statiska än cirkusen som brakade lös mellan Ben Rothwell och Gilbert Yvel. Första ronden var en enda lång serie av vilda svingar, nedtagningar och scrambles. Den otekniska och trötta men hyggligt underhållande slugfesten, fortsatte till domslut där Yvels bristande nedtagningsförsvar blev hans fall.

Tidigare anonyme Evan Dunham presenterade sig starkt med en utklassning av teamkompisen Tyson Griffin. Även om ingen var nära att avgöra matchen, fick Dunham fördel i alla markpositioner och stod för flera nedtagningar. Griffins kämpade desperat för att komma in i matchen, inklusive ett gränsfall till foul där han släppte Dunham på huvudet, men blev utmanövrerad hela vägen till domslutet. En helt obegriplig domare hade trots det Griffin som vinnare.

Mac Danzig blev storslaget blåst i fighten mot Matt Wiman. Efter en actionladdad inledning stack Danzig in huvudet i en ganska uppenbar giljotin och fick kämpa hårt för att undkomma. Wiman höll kvar låset, svepte över till mount och började ropa till domaren att Danzig somnat. Matchen bröts, Danzig reste sig omedelbart, uppenbarligen inte utstrypt, och protesterna började hagla. Men beslutet stod fast.

Brasilianske brottaren Mario Miranda presenterade sig i fin stil när han fullständigt körde över veteranen David Loiseau och slog sig till en TKO i rond två.

Claude Patrick debuterade på bästa sätt och vann på submission med en giljotin över Ricardo Funch.

Mike Pyle fick äntligen utdelning för sin tekniska repertoar, när Jesse Lennox somnade i en triangel i tredje ronden.

James Wilks vann en decision mot Peter Sobotta.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!