Fansen hade lätt att glömma UFC 122 och förhoppningarna om kompensation ligger på helgens gala i Detroit. Kvällens huvudnummer handlar mycket om nostalgi och ouppklarade affärer. Längre ner på fightcardet väntar power och hårda nypor från hungriga sluggers och ångande brottare.
LHW: Lyoto Machida (16-1) vs. Quinton Jackson (30-8)
En match som känns lite tre år sen, med en hård väntande dom för den som torskar. Det har pratats mycket om pension, nedförsbacke och föredetting på senaste tiden gällande de här två. Machidas oövervinnerliga mystik punkterades av att bli knockad. När hans egen far därefter upprört begärde att sonens fightingkarriär skulle avslutas, anade man resans slut. Det finns en kategori av fighters som inte är byggda för kamp i motvind, härdning eller förändring. När fighting slutar vara enkelt, tackar de för sig och återvänder till en lugnare vardag. Den brasilianska draken hävdar att han fortfarande har sin hunger intakt, men det återstår att se hur Machida ska hantera livet som dödlig. Borta är mannen, myten, legenden. Kvar finns en avig fighter med blottade svagheter, sårbar som aldrig förr.
För den karismatiskt neurotiska ikonen ”Rampage” har livet aldrig varit enkelt. Jackson har inte brutit mot lagen på ett tag, men hans bitterhet har kikat fram igen med prat om hur UFC förstört hans prioriteringar och hur mycket han saknar Pride. Det är lätt att se varför. Rampage är varken en utpräglad brottare eller boxare, i synnerhet ingen grappler. Han är en slagskämpe av fornstora dagar, där vilja och intuition väger tyngre än gameplans och självanalys. En mentalitet som älskas av publiken men som möter brant uppförsbacke mot UFC:s kirurgiska strateger som vinner matcher redan på planeringsstadiet. Lördagens fight kommer knappast visa förändring på något håll. Machida vill prickskjuta och rygga undan från all form av kroppskontakt, Jackson kommer vilja göra upp med nävar och pannben. För en av dem kommer det bli en reality check. Tiderna har förändrats och gamla hundar som inte vill lära sig sitta har inte mycket framtid i den åttakantiga buren.
LW: B.J. Penn (15-7-1) vs. Matt Hughes (45-7)
2004 lärde sig folk att BJ Penn var en superkraft i blygsam förpackning. Den kaxige hawaiianen hoppade upp en viktklass, utmanade den mest dominante mästaren som existerade, och buntade ihop honom på fyra minuter. Matt Hughes fick en blodig puss på munnen, flinade obekvämt och såg sitt imperium falla. Penn blev en idol för rebeller och underdogs världen över. Två år senare lärde sig alla att samme Penn var en blek figur när han ignorerade träning och tog saker för givet. Hughes fick sin revansch i tredje ronden, men inte mycket bekräftelse för segern. Penns nonchalans och slarv anses än idag vara en större motståndare för ”The prodigy”, än vad Hughes någonsin varit. Inför det tredje mötet är analysen densamma. Penn har minst tre tekniska dimensioner av sitt game som vida överglänser vad Hughes överhuvud taget kan om MMA. Men bonden från Illinois, trots stigande ålder och allt svagare gnista, kommer åtminstone dyka upp någorlunda fräsch, vältränad och vaken. Efter två baklängesmål på raken vette gudarna vilken Penn som kikar in.
MW: Gerald Harris (17-2) vs. Maiquel Falcao (25-3)
De här grabbarna delar på 29 utslagna motståndare bakom sig. Det är brasiliansk Chute Boxe, ogarderat brawl med svingande klubbor, och amerikansk brottarfysik med slagstyrka och jävlar anamma. Publikfriande, ensidigt, begränsat. Hårda hakor, hårdare knogar och svällande muskler. Men man kan komma långt i UFC på att vara en hård jäkel med fast tro på att man kommer gå segrande ur alla slagväxlingar. En actionfilm i julklapp från Dana White, till alla som uppskattar enkelheten i skottlossning.
LHW: Phil Davis (7-0); vs. Tim Boetsch (12-3)
Alexander Gustafssons baneman som blev hans träningspartner, Phil Davis, fortsätter resan som respektingivande doldis. Den lättlärde brottaren kommer till varje match beväpnad med något nytt, en ödmjuk novis i gymmet som brinner för att utvecklas. Samtidigt har Davis inte tappat basen av brottarfysik och stabilitet. För rundnätte Boetsch är förhoppningen att rutin väger tyngre. Mycket annat har inte den oborstade IFL-veteranen att sätta emot. Davis kommer ohotat bestämma var och hur matchen utspelar sig. Om inte några nybörjartabbar begås borde han ha goda anledningar att känna sig optimistisk.
LW: George Sotiropoulos (13-2) vs. Joe Lauzon (19-5)
I kontrast till alla kapplöpningshästar, bufflar och andra storväxta däggdjur till män på cardet, har en smakfullt teknisk duell smugit sig in. Lauzon och Sotiropoulos representerar stolt den jiu jitsu-filosofi som framhäver tekniskt skarpsinne och flow, före muskelvolym och ångvältsdyk. En given aspirant för kvällens bästa match, då det inte bara handlar om snabbtänka lättviktare med outtömlig energi. Det här är två fighters vars främsta distans är mellanlägen. Scrambles, positionsbyten och tempoväxlingar prioriteras framför statisk kontroll vilket nästan garanterar en underhållande matchbild. Hypade framtidshoppet Sotiropoulos tar täten med sin hyllade jabb och smidiga BJJ, även om Lauzons oförutsägbarhet gör det till en osäker fight att sätta pengar på.
MW: Mark Munoz (8-2) vs. Aaron Simpson (7-1)
Tillbaka till köttkvarnen. Med ringnamnen ”A-train” och ”The Philippine wrecking machine” lämnas lite till fantasin. Här snackar vi fullblod från brottarmattorna, två hormonstinna jocks som krossat det mesta i sin väg. Båda fick sig en behövlig reality check av motståndare som kunde överlista med tekniker som inte brottning bär svaret på, men det är högst tveksamt om de gjort några ändringar för den sakens skull. Är man en ångvält så är man.
WW: Brian Foster (14-5-0) vs. Matt Brown (11-9)
Fysisk granit mot mental, om man ska vara poetisk. Brian Foster är inte rädd om sina hjärnceller och fightas aggressivt, vågat och stundtals på gränsen till dumdristigt. Men det är bra tryck i karln och han har bara en växel som dessutom inte töms på energi så snabbt. Härjade livsödet Brown har ingen fysik att skylta med i bufflarnas division, och torskar de flesta styrkemätningar med alla han möter. Men har man spöat döden i hundra staredowns lägger man sig inte så lätt. ”The immortal” tar stryk, jagar efter, tar mer stryk och fortsätter komma tillbaka. Endast submissions kan få Brown att överväga kapitulation, och med tanke på Fosters blygsamma bältesfärg lutar det mer åt ett utdraget mangel.
WW: Karo Parisyan (19-5) vs. Dennis Hallman (45-13-2)
Före detta titelutmanaren Parysian fick beskedet att han var kickad från UFC när han ställde in en fight i sista sekund. Dana White ylade ut sitt missnöje över en man som kombinerar dryghet och storhetsvansinne med panikångestattacker. Den armeniske judokan har dock förlåtits, gått ut med sina problem och, i bästa fall, gjort något åt dem. Undantaget sina oroväckande psykbryt är ”The heat” fortfarande ett namn i världstoppen. Förbrukade grapplern Hallman har inte vunnit en stormatch av betydelse på elva år och hänger löst i UFC. För tredje, fjärde gången sådär. Känns lite som en omtänksam present till Parisyan, eller en diss beroende på hur man vill tolka de skeva oddsen.
LW: Mike Lullo (8-2) vs. Edson Barboza (6-0)
Barboza är senaste omslagspojken i hoppfulla fancluben Great Brazilian Hype. Vunnit alla, avslutat alla, underbarn i BJJ, bäst på boxning bla bla. Man har hört det förr, och det kan betyda allt likaväl som inget. Grapplingstarke amerikanen Lullo har likvärdiga meriter, utan fullt så mycket lovord bakom sig, och borde bli ett bra test i den här dubbla debuten.
LW: Paul Kelly (10-3) vs. T.J. O’Brien (16-3)
Kul drabbning. Slag och bank-britt mot guardspelare utöver det vanliga. O’Brien har vunnit alla utom en på submission, inklusive elva på triangel. Med tanke på att Kelly gärna ligger överst och hamrar på vad som än ligger under, kan det bli en spännande historia det här. Alltid svårt att förutsäga hur bra det kommer gå för en kille som strypt ut halva mellanvästern i smågalor, när han för första gången ska testa sin markteknik mot lite tyngre gubbar.
LW: Nik Lentz (19-3-2) vs. Tyson Griffin (14-4)
Griffin på jumboplats, vem hade kunnat tro det för några år sedan. Lättviktaren med trädstammar där hans lår borde sitta verkar dock ha tappat något. Utvecklingen har planat ut i nån slags bristande fokus. Han får inte riktigt till det längre den gode Griffin. Lentz är inte så spektakulär men han får jobbet gjort och har inte dåliga odds för att plocka hem en upset.
Kommentarer