Zuffa inviger 2011 med att reda upp vem som är hövding i lättvikt. Kvällens huvudnummer stöttas av en handfull uppgörelser där knytnävar står i centrum och tävlingen för kvällens bästa KO har många aspiranter.
LW title: Frankie Edgar (13-1) vs. Gray Maynard (10-0)
There can be only one brottarkille som får världens alla BJJ-romantiker att slita sitt hår, och det är dags att ta reda på vem han är. Lättviktstiteln står på spel när UFC:s främsta sabotörer under 70 kg möts ännu en gång. Edgar, en lättfotad strateg med sällsynt talang när det kommer till att rubba andras gameplans, håller i bältet efter att ha snurrat upp BJ Penn två gånger om. Maynard, grävskopan från Las Vegas som nedlägger och snarkar på sina offer tills matchklockan ljuder och Helio Gracie vänder sig tre varv i sin grav, utmanar.
Sina skamfilade rykten till trots, finns det inget orätt i herrar Edgar och Maynards väg till toppen. De vinner matcher med regelböckernas välsignelse, och symboliserar sportens utveckling mot strategi och säkra gameplans före slumpartade slagsmål. Priset betalas i form av de 16 snarlikt förutsägbara decisions som duon har samlat på sig. Endast tre UFC-matcher har de avgjort före full tid. I synnerhet bullyn Maynard, den långsammare, större och mer begränsade av de två, får ofta höra hur tråkig han är. Men klagomuren kan inte sprawla bort Maynards double legs, lika lite som någon annan kan göra det. Inte heller Edgar hade något att sätta emot när de möttes 2008. Räkna med mer av samma tongångar på lördag. Fansupport riktas mot ”The answer”, vars poetiska namn åtminstone antyder ett hopp om att byllyns låga skjut inte för all framtid kommer att jämna UFC:s lättviktsdivision med marken.
LW: Chris Leben (25-6) vs. Brian Stann (9-3)
Avsaknad av fight-IQ och kreativitet behöver inte vara något dåligt. Leben och Stann har parats ihop just av det skälet. Hur mycket de än breddar sina game, utvecklar sin teknik och hur många Greg Jacksons de än tar råd från, är de sin natur trogen. Stann erövrar världen som den rakryggade soldat han är, med raka slag och örnblick in i varje strid. Problembarnet Leben sluggar, klubbar och vevar, käkar stryk och kämpar sig upp i livets alla uppförsbackar. Ingen av dem har haft någon framgång med att finna smartare vägar eller enklare lösningar. Knocka eller bli knockad är den enda frågan hos männen som förtjänar varenda cliché i boken om krigare och hjältemod. En nationens hjälte och en grabb från fel sida vägen, men i övrigt förenade av samma öde i buren.
LHW: Thiago Silva (14-2) vs. Brandon Vera (11-5)
Temat av likheter som träffas bakom ett hönsnät fortsätter. I detta fallet gäller det thaiboxare med en stark, kanske lite för stark, tro på sin egen överlägsenhet med slag, sparkar och knän. I fallet Silva är den tekniska begåvningen synnerligen begränsad, men kompenserad av viljestyrka och självförtroende. Sluggern från Sao Paulo vet i sin själ att han kan spöa skiten ur alla som ställer sig i vägen, och faktumet att en simpel collagebakgrund i brottning förvandlar honom till dörrmatta ändrar inte på den övertygelsen. Begåvade Vera har den där brottarbakgrunden, förståelsen för BJJ, teknisk finkänslighet i sin muay thai, och ännu mer. Han har oräkneliga svar i verktygslådan på hur han ska punktera Silvas svagheter och borde kunna göra det med lätthet. Främsta hindret är den mentala spärr som Vera delar med BJ Penn och andra naturbegåvningar som aldrig vill anpassa sin stil efter vem de möter. Veras stolthet kan knappast motstå frestelsen att klå bullyn på hans eget game, och visa vem som regerar på fötterna. Och då kan man bli knockad.
WW: Nate Diaz (13-5) vs. Dong Hyun Kim (13-0-1)
Inte alla welterviktare är hårdbantande muskelberg vars kroppshyddor når tresiffriga nivåer mellan matcherna. Kim och Diaz representerar den utrotningshotade klicken av fighters under 77 kg vars fysik faktiskt ser ut att väga just 77 kg. De förlitar sig på frekvens och uthållighet, mentaliteten att fightas smart istället för hårt, om man så vill. Judokan Kim illustrerar detta med sitt explosiva clinchgame och en toppkontroll man inte vill ligga under. Diaz predikar tron på Stocktonboxning, BJJ utan positionskrav och hårdheten av att ha vuxit upp på den där beryktade gatan. På strategiavdelningen väntas en genomtänkt koreansk gameplan, och helt oplanerad improvisation från amerikanskt håll.
LW: Clay Guida (27-11) vs. Takanori Gomi (32-6)
Skogshuggarfighting när den är som mest publikfriande, mötet mellan Gomi och Guida har mer eller mindre redan på förhand tilldelats bonusen för bästa fight. Guida är egentligen precis lika enkelspårig som sina brottarkollegor i divisionen, med en medioker boxningsteknik, ett evigt fiskande efter motståndarens ben och mycket grötande på golvet. Skillnaden är att han aldrig har brytt sig om resultat eller förnuftig energiförbrukning. Snickaren från Chicago kommer att ösa, veva, gröta och piska sina svettiga lockar tills han inte längre kan eller får. Femmans växel, från start till mål. Gomi är stilmässigt något helt annat, men mentalt likasinnad. Den japanska föredettingen med hopp om comeback, är en slugger utan återvändo. En gång i tiden dubbad som en storväxt brottare med kontrollstil, är han idag reducerad till två vinande nävar med ruggig kraft och väldigt lite tanke bakom. När det landar blir det åka av. När det missar fortsätter han försöka, eftersom plan B glömdes kvar på en Shootoarena i karriärens vagga.
LW: Marcus Davis (17-7) vs. Jeremy Stephens (18-6)
Mer käftsmällar, fler cowboys. Stephens är en av de få som kan matcha nyss nämnde Gomi när det kommer till genererad anslagskraft i en överhandshöger. Boxning är fel ord, men det ser spektakulärt ut när någon har oturen att bli träffad. Åldrande Davis gav upp sitt race i weltervikt, droppade sju kilo och hoppas få nytändning i lättvikten. Som före detta proffsboxare är hans vevande armar allt annat än slumpartade, en förebild av precision och avståndsbedömning. Men tidens tand börjar märkas och 37-åringen har allt svårare att hålla jämna steg med en ny generation huvudjägare.
Övriga matcher:
FW: Josh Grispi (14-1) vs. Dustin Poirier (8-1)
MW: Phil Baroni (13-12) vs. Brad Tavares (6-0)
FW: Mike Brown (24-6) vs. Diego Nunes (15-1)
WW: Daniel Roberts (11-1) vs. Greg Soto (8-1)
LW: Antonio McKee (25-3-2) vs. Jacob Volkmann (11-2)
Kommentarer