Inför UFC 126

MW title: Anderson Silva (27-4) vs. Vitor Belfort (19-8)

Aldrig förr har buren gästats av så mycket snabbhet, blixtrande slagteknik och sinnesförvirring på samma gång. Två herrar som nått toppen med hjälp av sina superkrafter i stående kamp, men även två män vars märkliga hjärnor har lämnat ett spår av frågetecken bakom deras karriärer. Mästaren Silva har skapat en egen nisch som sportens mest ambivalente fixstjärna. Geni i ena stunden, fiasko i nästa, följt av cirkusclown, innan det övergår i arrogant halvgud. Så fort man tror sig veta vad spindeln från Curitiba sysslar med, gör han en u-sväng i motsatt riktning, sprider förvirring och garvar åt alltihop. En rebellisk och kontroversiell sida som både stärker hans legend och skapar frustration hos förkrossade fans.

Utmanaren Belfort har aldrig hållit fast vid sin framgång länge nog att visa vem han verkligen är. Den eviga comebackens mästare är nu inne på fjärde eller femte uppföljaren till den succépremiär som inträffade redan 1996. ”The phenom” behövde totalt tre minuter för att vinna sina första fyra matcher, och bekräftade sin skräckinjagande aura med att leka autobahn över en försvarslös Wanderlei Silva i slutet av 1990-talet. Sedan började det. Obegriplig förlust, check. Löften om återuppståndelse, check. Väntetid, check. Chockerande utklassning av etablerat namn, check. Repetera det där i femton år, och man har Belfort, vars mest trogna fans allt mer liknar en domedagssekt i tålmodig väntan på att deras husgud ska återvända. Vilken dag som helst.

Så vad händer på lördag? Att någon, vem som helst av dem, blir toksänkt på 30 sekunder är inget dåligt tips. Men de kan precis lika gärna sluta i ett cirkusnummer vars like vi aldrig har skådat.

MW: Forrest Griffin (17-6) vs. Rich Franklin (28-5)

Den här matchen har lagts enligt samma mentalitet som man ser i moderna boxningsgalor. Man har två snubbar med väletablerade namn, som man inte riktigt vet vad man ska göra av. Titelchansen är borta, rankinglistorna tveksamma. De har stått på toppen men fallit hårt och driver numera runt i något slags puplikkärt limbo av oviss framtid. Så man låter dem möta en annan fighter av samma sort. Garanterat publikintresse. Då kvittar det liksom att de egentligen är i olika viktklasser och antagligen aldrig kommer att slåss om ett bälte igen. Slag och bank lär det bli, familjeunderhållning och leenden på allas läppar vem som än vinner. Garanterat ingen brottarkontroll, fegspel eller andra tråkigheter. Mysigt.

LHW: Ryan Bader (12-0) vs. Jon Jones (11-1)

Alla finsmakares favoritfight på cardet. Brottning som den varit, mot brottning som alla hellre vill att den ska vara. En gaffeltruck mot Bruce Lee, skopande dubbelben mot improviserad kreativitet. Bader har kommit långt på att klippa överhandshöger och växla med en snabb double leg, så långt att han aldrig behövt lära sig några fler tekniker. Men han är urstark, effektiv och i rätt ålder för att etablera sig i tätstriden. Jones har däremot revolutionerat gamet totalt, och är sportens främste nytänkare sedan Sakurabas fornstora dagar. ”Bones” tränar en blandning av Matrix, Tekken och fristilsbrottning som den bara ser ut i highlightfilmer. Han flänger, flaxar, tempoväxlar och exploderar. Stundtals ser det okontrollerat och slumpartat ut, men än så länge har har inte mött sin överman. Enkelhet möter variation, old school mot new school. Ja det blir ball helt enkelt.

WW: Carlos Eduardo Rocha (9-0) vs. Jake Ellenberger (22-5)

Brasiliansk party pooping, den skoninglösa versionen. Rocha är en elegant benknäckare från Fortaleza i Brasilien. En framgångsrik utövare av vacker chu chutsu, med nio raka segrar på marken bakom sig i en serie av submissions av den där typen som får Joe Rogan att sträcka sig efter näsduken. Rocha är allt vad en BJJ-fantom ska vara. Ellenberger, är allt vad en BJJ-fantom inte vill ha att göra med. Den amerikanske mannen som mer liknar en långtradare utan broms, sysslar inte med elegans och finess. Han sysslar med att trycka till folk och slå dem i huvudet. Något han gör med mördande effektivitet och det glada leendet man hittar hos en bully som får betalt. Lite som Royce Gracie vs. Dan Severn, fast i de nya skolans regi där brottare vet vad en triangel är. Rocha kan ha en väldigt lång kväll framför sig.

BW: Miguel Torres (38-3) vs. Antonio Banuelos (18-6)

Bantamvikt i skyltfönstret, säg hej till nya tidens UFC. Män under 61 kg ska in och stångas och fokuset ligger främst på Torres. Där Banuelos är en stark och stryktålig utmanare som hängt runt världseliten i fem år redan, har han ingen magisk edge som antyder mästarmaterial. Torres däremot, har varit mästare och burens minsta gigant när det begav sig. Den gänglige teknikern från Chicago såg oövervinnerlig ut tills han fick storspö i två raka. Den här matchen handlar framför allt om huruvida det var ett tillfälligt snedsteg, eller en vink om att en lång karriär närmar sig slutet. Vad som än händer lär det bli ett jäkla drag i den här matchen. Bantamviktare blir inte trötta.

LW: Paul Kelly (11-3) vs. Donald Cerrone (13-3)

Dags att bunta ihop WEC och UFC på allvar, och se vad grabbarna från den mindre buren går för. Kickboxande triangelspecialisten (intressant kombination där för övrigt) Cerrone var en underhållande utmanare i WEC och tillhörde den burens toppnamn. Brittiske Kelly, en enkelspårig grovjobbare som tränar hårt och sällan skrävlar, är en oglamourös test av cowboyens styrka när han äntrar den riktiga buren. Borde bli bra stående fight om inte annat.

FW: Chad Mendes (9-0) vs. Michihiro Omigawa (12-8-1)

Omigawas återkomst är en kul story. Den japanska judotalangen matchades åt helskotta för hårt i början av sin karriär, och fick rejält med stryk. Nerslagen men inte uträknad lyckades han trots detta resa sig, finna en ny vind i en lättare viktklass och återvända. Hur många har legat nere på 4-7-0 i record, fått sparken av UFC och lyckats vända trenden så bra att de fick en ny chans i oktagonen? Det är lätt att heja på Omigawa efter den manövern.

LW: Gabe Ruediger (17-6) vs. Paul Taylor (10-6-1)

Ruediger håller något slags inofficiellt rekord över flest förnedringar under UFC-flaggan. Han gjorde bort sig totalt i TUF och blev utskrattad av BJ Penn, sänktes och hånades av Guillard och fick käften tilltäppt av Joe Lauzon. Samtidigt som den gode ”Godzilla” fortsätter skrävla, tjafsa och dra uppmärksamhet till sig. Ingen fattar varför han är kvar. Taylor är en go britt som gillar boxning och brukar bärga en sån där Bästa-nånting-bonus. Välmatchat och lovande.

BW: Norifumi Yamamoto (18-3) vs. Demetrious Johnson (7-1)

En gång för länge sedan, på en plats långt borta i ett annat universum, ansågs ”Kid” Yamamoto på fullt allvar vara världens bästa fighter oavsett viktklass. Det berodde delvis på att grabben väger ungefär 62 kg, och tävlade i lättvikt mot killar som bantade ner från runt 80 kg. Den explosive brottaren var en syn att skåda på den tiden, med sin fascinerande kombination av sadism och intuitiv slagsmålsteknik. Sedan tog det slut. Mot en amerikan som hade en bättre double leg, och en japan som hade bättre teknik. Stjärnglansen mattades och plötsligt brydde sig ingen längre. UFC-satsningen blir sista chansen, känns det som, och geniala teknikern Johnson är sannerligen ingen mjukstart heller.

LHW: Kyle Kingsbury (9-2) vs. Ricardo Romero (11-1)

En vacker dag, med lite segrar, medvind och guds nåd, kanske det kommer gå bra nog för de här killarna att man orkar analysera deras matcher. Men det är en bit dit.

LW: Kenny Robertson (10-0) vs. Mike Pierce (11-3)

Inte kul att vara Pierce. Han har stekt alla han mött i UFC förutom Jon Fitch, vilket är rätt mänskligt. Ändå får han jumboplats. Fast han är inte direkt roligare att titta på än Fitch heller så det kanske kan förlåtas. Något säger mig att oerfarne Robertsons dagar som obesegrad är räknade oavsett. Om Pierce vinner och vrålar ”Oh my god, I killed Kenny” efter matchen kanske han får en titelchans. Hardy och Sonnen visade på värdet av en stor käft. Något för alla dussinbrottare att fundera över.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!