Inför UFC 127

WW: Jon Fitch (23-3) vs. B.J. Penn (16-7-1)

Rivaliteten mellan Penn och Matt Hughes får ett fjärde kapitel när en yngre, större och i alla avseenden värre brottare tar på sig rollen att trycka till UFC:s bångstyriga rebell. Underbarnet från Hilo har ännu en gång bytt viktklass i ett försök att utlösa sina superkrafter, och kommer sannerligen att behöva dem mot sportens främsta party pooper. Fitchs förutsägbara stil kan suga livslusten ur vem som helst. Det krävs ingen större tankekraft för att smida gameplans mot Fitch, endast ett svar på hans monotona och malande game. 33-åringen från Indiana får sällan cred för sin svårmatchade bredd som fighter, eftersom han envisas med att endast fulboxas, clincha och gnida loss hudceller tills domarprotokollet förkunnar honom som vinnare. Skitigt, effektivt och en nagel i ögat på alla som förbannar dagen när brottare kom till oktagonen.

Den raka motsatsen illustreras av Penn, en passionerad slagskämpe som aldrig velat syssla med idrott. Hawaiis främsta bad boy har gått fler streetfights än han gått professionella matcher, men till skillnad från de flesta brawlers på en gata någonstans, brinner han för att bli en bättre fighter. Problemet kvarstår dock. Övergår Penns slagsmål till någon slags idrottslig kamp full av fulspel, strategi och planering, blir han grinig och tappar lusten. Lättviktens glädjedödare Frankie Edgar fick Penn att ge upp lättvikt, och i en akt av självplågeri ryker han ihop med Fitch istället för att samla ihop enkla vinster. Oavsett favoritfighter man kan tänkas ha, finns det en önsketanke många har inför lördagen. Det hade varit en sagostund av Disneyklass om Penns magi kunde blixtra i buren, med en ljusstyrka som bländar Fitch, talangens seger över den råa kraften. Matadoren och tjuren på ett canvasgolv. Drömmen om det scenariot, om så bara för ett ögonblick, är varför den här fighten toppar cardet.

MW: Michael Bisping (20-3) vs. Jorge Rivera (19-7)

Old school och fighting spirit mot modern idrottsvetenskap är ett återkommande tema på UFC 127. Jorge Rivera är en härjad brawler vars ärrvävnad syns lika mycket i hans privatliv som i hans ansikte. Conquistadoren har gjort sig ett namn med solid grund i thaiboxning, vilja av järn och en sympatisk inställning till jobbet som fighter. Endast fyra decisions på 26 matcher uppskattas alltid. Bisping kallas för stående fighter han också, men på helt andra grunder. ”The count” kan lite av varje utan att vara särskilt bra på något, men backas av topptränad fysik, smarta strategier och förmågan att alltid vara bäst när det gäller. Den brittiska skrävlaren har goda chanser att rida ut en klok decision eller exponera Riveras svagheter på backen. Men skulle matchen bli slagsmål och vildsint vevande av knogar och skenben, kommer britten kastas in i en värld av elakhet där han mött sin överman.

LW: George Sotiropoulos (14-2) vs. Dennis Siver (17-7)

Eliminator i lättvikt där vinnaren kan se fram emot en framtida chans på att attackera bältet. Sist UFC begav sig down under, fick lokala hjälten Sotiropoulos sitt stora genombrott mot forna titelutmanaren Joe Stevenson. De flesta hade argumenterat för att lördagens motståndare är allt annat än ett steg upp där ifrån. Tyske kraftpaketet Siver hade antagligen kunnat sparka hål i betong och kombinerar styrka med snabbhet på ett effektivt sätt. När han möter någon som står still, vill säga. Mot fotarbete, hjärna och defensivt skarpsinne, ser Siver i värsta fall ut som en frustrerad buffel, med loopande luftträffar och stigande frustration. Sotiropoulos har en fight-IQ i klass med killar som Florian och Edgar, och borde aldrig begå misstaget att ställa sig i vägen för ett framrusande tåg. Siver kommer ha betydligt mer än bara publiken emot sig.

WW: Chris Lytle (30-17-5) vs. Brian Ebersole (46-14-1)

Det finns inga oklarheter gällande oddsen här. Ebersole hoppade in med två veckors varsel och förväntas inte göra mer än bjuda på hedervärt motstånd. En tung dom över en så rutinerad man kan tyckas, men har det krävts elva år och 61 matcher för att nå UFC är det något som saknas. Ebersole är en typisk journeyman, varken mer eller mindre. Lytle har däremot lyckats växa ytterligare några steg på senare år, och blivit något av UFC:s egen Rocky med sin sympatiska person och pålitliga dragning åt käftsmällar.

MW: Chris Camozzi (14-3) vs. Kyle Noke (18-4-1)

Den här hamnade på main card eftersom Noke är en relativt erfaren australiensare, och Camozzi är lagom bra för att möta honom. Dessvärre finns det inte mycket mer muntert att berätta. Allsidighet utan skarpa kanter, trolig decision och man kan alltid hoppas för publikens skull att hemmasonen vinner domslutet.

LW: Ross Pearson (11-4) vs. Spencer Fisher (24-6)

Den gamla skolan får ännu ett besök av något yngre, bättre slipat och mer vältränat. Fishers stundtals eleganta thaiboxning har inte den skärpa den en gång hade. Men den forna tungviktaren (ja, allvarligt) har vunnit allas hjärtan någon gång i något minnesvärda krig. Med ett härjat leende och ödmjuk charm blir ”The king” en ikon för alla underdogs som hejar på den enkla mannen i en komplicerad värld. Två förluster i de tre senaste antyder dock att skymningen närmar sig 35-åringen. Britten Pearson är på väg i motsatt riktning, en representant för den allt starkare superkraften av engelsk talang. Nästan tio år yngre, med felfri fysik och vaken blick, ligger ”The real deal” i startgroparna. Ett snyggt genrep var hans smarta och överlägsna utklassning av Dennis Siver, som bekräftade brittens kapacitet. Stående duell, mer taktisk än ösig, är att vänta.

LHW: James Te Huna (12-4) and Alexander Gustafsson (10-1)

Fjärde framträdandet för det roligaste som producerats i Arboga. Gustafsson är tillbaka och denna gång med vinden i ryggen. Senaste besöket i buren slutade i bejublad uppvisning av herr Mauler och garanterade den hittills längsta UFC-karriären för en svensk fighter. Åter väntar en annan striker i buren, i form av Australiens egen slugger Te Huna. Många analyser på ämnet har fastställt att stående kamp stundar, ett scenario som ger fördel åt Gustafssons teknik. Där Te Huna är både stor, stark, farlig och gillar att slå folk, kan han inte matcha svenskens timing, precision och explosivitet. Med andra ord borde Australien åka på däng, svenskt stål segra och mången hejaramsa uppstå i det svenska folkhemmet till glädje för jublande barn i alla åldrar. Men riktigt så enkelt är det ju aldrig. Finns det någon svaghet hos Gustafsson, utöver blygsam jiu jitsu, skulle det vara hans stundtals våghalsiga självförtroende. Svensken har betydligt bättre stående defensiv än vad folk tror, men han litar även på sin haka. Skulle Te Huna få läge att klippa till med fräscha muskler i matchens början, kan vilken haka som helst vika sig. Det är bara utlänningar som är tråkiga när de fightas strategiskt och safe, det får man komma ihåg. Garden uppe i Sydney!

MW: Riki Fukuda (17-4) vs. Nick Ring (10-0)

Blygsam utfyllnad mellan två debutanter. Ring har ett tjusigt obesegrat record, men har å andra sidan aldrig mött någon vars namn man känner igen. Grabakatränade Fukuda tillhör det japanska toppskiktet och förtjänar verkligen den här chansen. Men ska man vara sådär brutalt ärlig, är han inte särskilt rolig att titta på. Välkommen till buren pojkar.

HW: Mark Hunt (5-7) vs. Chris Tuchscherer (21-3)

Lite som att kolla på Rocky 6. Man älskar att heja på sin working class hero, men det kommer till en punkt när nostalgin sakta bleknar bort under trycket av krass realism. Nu när älskvärde Hunt nästan är på hemmaplan kommer många hjärtan slå för den rundnätte samoanen. Man kunde bara önskat sig lite mer teknik av den där typen som faktiskt funkar i en MMA-bur. Han var en gigant i K-1 för allt i världen, men det räcker ju aldrig. UFC-sidan nämner ”ability to adapt” som en av Hunts styrkor, vilket är lite väl optimistiskt. Matchningen inger dock hopp. Tuchscherer är inte bara ful som stryk med fem raka konsonanter i sitt efternamn, han har ingen egentlig styrka i sporten. Lite brottning, lite grappling, lite svingar och en rejäl kroppsvikt är vad han består av. Helt öppen och oförutsägbar match. Kul detalj förresten, notera hur lik Hunt är B.J. Penn utseendemässigt. De är dessutom lika långa. Men skiljer sig med 50 kg runt magen. Tveksamt om det ligger någon poäng i detta, men ändå.

LW: Maciej Jewtuszko (8-0) vs. Curt Warburton (6-2)

Polen har en pigg och aktiv MMA-scen, och ett folk av hårdhudade kämpar. I UFC syns de dock sällan. Debutanten Jewtuszko försöker ändra på den saken. En lovande lättviktare med ett väldigt märkligt kranium som får honom att se skräckinjagande ut. Sånt är kul. Att heta Warburton och ta ringnamnet ”The war”, inte fullt lika kul. Vi går vidare.

LHW: Tom Blackledge (10-6) vs. Anthony Perosh (10-6)

Den här matchen hade aldrig lagts på ett UFC-card om det inte fanns kängurur i närheten. Perosh är den lokala förmågan, Blackledge är den nästan lokala förmågan (eftersom jänkare envisas med att betrakta engelsmän och australiensare som samma folk.)

FW: Tiequan Zhang (12-1) vs. Jason Reinhardt (20-1)

Kineser är kul. I UFC alltså, att de äntligen har kommit dit. Go Zangh. Det är även trevligt att åtminstone en match i de nya viktklasserna letade sig in på cardet. Riktigt bra fjäderviktskillar dessutom. Klart de fick jumboplatsen ändå. Storleksrasism.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!