Dansk medverkan i main event när Martin Kampmann möter Diego Sanchez på torsdag kväll. I övrigt är det UFC light som gäller, med sista chansen för många namn som hänger löst.
WW: Martin Kampmann (17-4) vs. Diego Sanchez (22-4)
Svårförutsägbart på ett bra sätt, tack vare den förvillande ödemark som är Sanshez hjärna. ”Nightmare” kan i sina bästa stunder vara en av burens mest imponerande krafter. Uthållig explosivitet och tunnelseende har skapat en fighter som kan förinta den stackare som börjar backa. Skulle någon däremot trycka till Sanchez tidigt, och rycka loss tändstiftet på hans vansinnesmotor, blir det ingen vacker syn. B.J. Penn och John Hathaway plockade isär Sanchez utan större ansträngning, men majoriteten har blivit överkörda. Kampmann förtjänar att sorteras i kategorin smarta fighters, och hans tekniska kunnande tillhör topp 5 i divisionen. Men han är varken särskilt stor, särskilt drivande eller någon bully, och kan i svaga stunder bli defensivt passiv. Det hade varit en kass idé på torsdag. I övrigt en match som inte borde kunna bli tråkig, hur den än utvecklar sig.
MW: C.B. Dollaway (11-2) vs. Mark Munoz (9-2)
Brottarduell mellan två killar som förlitar sig på att muskelstyrka och stryktålighet i alla lägen kan kompensera för all annan utveckling. Dollaway, som lite suspekt jämför sig med en dobermann och har valt hundrasen som sitt ringnamn, har ett orubbligt självförtroende men en nästan tjurskallig brist på fight-IQ och strategi. Han gör sin grej, match efter match på ungefär samma vis, och lyckas rätt bra så länge det räcker med att bröta på. Munoz, den filippinske bulldozern, predikar en liknande enkelspårighet och är stundtals riktigt underhållande med sin övertro på pannben och brawl.
MW: Alessio Sakara (15-7) vs. Chris Weidman (4-0)
Gammalt hederligt stilkrig mellan en slugger och en sån där som jagar efter folks ben och plattar ut dem. Sakaras publikfriande stil har äntligen börjat resultera i mer än en vinst åt gången, och den italienske legionären ligger nu på tre raka. Chris ”All-american” Weidman debuterar, vilket är ganska imponerande med endast fyra matchers erfarenhet. Det är ledtråd nummer två, efter hans ringnamn, på att vi har att göra med en amerikansk brottare. De har företräde, till stort förtret för rättänkande BJJ-predikanter.
BW: Brian Bowles (8-1) vs. Damacio Page (15-5)
Lite märklig rematch som inte känns jämn, kanske för att UFC vill starta om före detta mästaren Bowles karriär efter ett längre uppehåll. Senast de möttes åkte Page dit på en giljotin efter tre minuter. ”Dödsängeln” torskade dessutom i sin senaste match och oddsen ser inte muntra ut mot den atletiske och skarpsinnige Bowles. Men Page är en underbart elak actionfighter som, om fördomen kan ursäktas, ser ut att ha värvats rakt ur Latin Kings. Och då menar jag inte det svenska försöket till förortsrap. Hård kille som ger allt och aldrig går till decision. Då får man vara med på main card.
LW: Joe Stevenson (31-12) vs. Danny Castillo (10-3)
Före detta titelutmanaren (det var ett tag sedan) Stevenson möter en import från sammanslagningen med WEC. Castillo kör med gänget på Team Alpha male, och tar med sig järnfysik och brottardriv till buren. Lite som ”Daddy” med andra ord, med skillnaden att UFC-veteranen har mer rutin och ett svart BJJ-bälte att plocka fram vid behov. Castillo fick sina tre förluster när han mötte WEC:s toppskikt av lättviktare, och är klar underdog.
LHW: Steve Cantwell (7-3) vs. Cyril Diabate (16-7-1)
Slag och bank-vänliga herrar som sitter löst till. Cantwells stelbenta boxning och Diabates gängliga fysik har lett till misstankar om att en UFC-karriär kanske inte är möjlig för någon av dem. Tre förluster bakom sig har de sammanlagt och någon lär ryka efter det här. Oavsett vinnare borde avskedsfighten, om det blir sparken, bli en värdig slugfest där ingen går ner billigt.
LW: Shane Roller (9-3) vs. Thiago Tavares (15-3-1)
Ännu ett möte mellan importerad WEC-talang och en UFC-kille som har haft det kämpigt senaste tiden. Tavares är så tekniskt och fysiskt komplett någon kan vara, men saknar kanske lite fight-IQ och genomtänkt riktning bakom sitt agerande i buren. Rollera hårdhänta powergrappling saknar sannerligen inte riktning, men är inte så varierad. Kvalitativ lättviktsmatchning som kunde fått vara med på main card.
MW: Rob Kimmons (23-6) vs. Dongi Yang (9-1)
Två hyggligt annonyma mellanviktare som vinst eller förlust, aldrig lyckats övertyga. Utfyllnad och definitivt risigt läge för den som torskar.
MW: Rousimar Palhares (11-3) vs. Dave Branch (8-1)
Chu chutsu-duell av det avancerade slaget. ”Toquinho” spåddes en framtid i elitdivisionen men tycks ha förpassats till B-laget efter den sorgliga kapitulationen mot Nate Marquardt senast. Kontrastrik matchning trots att båda föredrar markkamp och lås, där den smidige Branch sträcker sig nästan en och en halv decimeter längre än det kortväxte kraftpaketet Palhares.
LHW: Todd Brown (15-2) vs. Igor Pokrajac (22-8)
Misstänkt vårstädning mellan en 0-1-0 och en 1-3-0 i buren.
BW: Takeya Mizugaki (13-5-2) vs. Reuben Duran (7-2-1)
Mizugaki är en begåvning utöver det vanliga, men beter sig besvärande ojämnt i buren eftersom han helt tycks sakna ett svar mot bullies. Killar som Faber och Jorgensen kunde köra över japanen på ren jävlighet och driv, utan mycket motstånd. Duran är debutanten i sammanhanget, en otestad talang från Kalifornien.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer