Dags att ta reda på om Jon Jones talang har några gränser, alls. Toppen är nådd och endast bältet återstår. I övrigt består cardet av mycket före detta WEC-talang, och en släng av vårstädning i tyngre divisioner.
LHW title: Mauricio “Shogun” Rua (19-4) vs. Jon Jones (12-1)
Sportens främste Askungesaga behövde bara lite drygt tre år för att ta sig från nybörjare till titelutmanare. Man blir lite matt av tanken. Det bör i och för sig nämnas att Jones hade en solid bakgrund i brottning, en för sporten fördelaktig fysik och en träningsdisciplin som inte är av denna värld. Men allt det där kan inte motivera hur han blev så bra så snabbt. Det är uppe i Jones hjärna som den riktiga talangen sitter. Hans förståelse, blick, timing och fight-IQ får de flesta i lätt tungvikt att se enkelspårigt dumdristiga ut. Jones ser saker ingen annan gör, förstår nyanser och dimensioner som ännu är oupptäckta i instruktionsböckerna. Och har superhjältefysiken att agera på dem.
Faktumet att Jones definierar en unik nivå av spontan och intuitiv fighting, är en dålig nyhet för Rua. I åratal har just ”Shogun” varit jokern i leken, mannen vars helhet är större än delarna. Det finns skickligare grapplers, tightare strikers och hur många brottare som helst som är bättre. Men den yngre Ruabrodern blev en tidig ikon för att fightas smart istället för hårt. Hans lekfulla, kreativa stil överlistade motståndare som borde haft en edge. Mot Jones kommer det bli svårt att trolla hem segern utan plan. Ingen improviserar bättre än ”Bones” och för Ruas del ligger hoppet för en gångs skull i väl utförd grundteknik. Low kicks, thaiclinch, stabila markpositioner. Försprånget finns där, i teorin, att sparka bort Jones fotarbete, neutralisera på marken, landa ett förödande knä med rätt timing. Men instinkterna kommer motivera en vildare stil, risktagande och huvudjakt. Vilket är precis vad Jones vill. En titelmatch som lär bli åka av, hur det än går.
BW: Urijah Faber (24-4) vs. Eddie Wineland (18-6-1)
Kvalitativ om än riskabel toppmatch i bantam. Riskabel eftersom Faber är det bäst säljande namnet som någonsin fightats under 69 kg. Och Wineland är ingen inhyrd sandsäck, utan en respektabel hårding utan planer på att ge sig billigt. Faber har som alltid favoritskap, vilket bottnar mer i popularitet än något annat. Kaliforniens rågblonde son illustrerar allt vad amerikaner vill heja på när han äntrar med ”California love” i högtalarna, en kritvit tandrad till hela publiken och tillräckligt med pepp för att lyfta arenan. Han är däremot inte bäst på något. Brown krossade Faber på styrka, Aldo körde över honom på snabbhet. Därför ny viktklass i hopp om mindre fysiskt utmanande män. Ironiskt nog är Wineland om något, råstark. UFC behöver Faber för att sälja in sina nya viktklasser så räkna med glada miner i ledningen om matchen går hem.
LW: Jim Miller (19-2) vs. Kamal Shalorus (7-0-2)
UFC mot WEC om man så vill. Miller, den mest underskattade arbetshästen i oktagonen, jobbar åter som testpilot mot ett så kallat framtidslöfte. Shalorus är en färgstark karaktär, i synnerhet om man är svag för stereotypt iranska fighters. Den persiske prinsen är uppvuxen på brottning, taggtråd och testosteron. Trots den blygsamma vikten ser han ut som hulken, och han fightas med hjärtat på rätt ställe. Vad det betyder, mer praktiskt, är att han möter allt motstånd stående och endast i nödfall betänker en nedtagning. Med garden kaxigt släpande vid bröstet, djävulsk slagkraft och blygsam boxningsteknik backar Shalorus inte för någon. Uppskattad stil på läktarna, men kritiserad för sin ineffektivitet. Mot en ettrig iller som Miller, outtröttlig och tekniskt betydligt bredare, borde Shalorus kanske tänka om och plocka fram sin brottning mer. Han nedtagningar är något i hästväg, när han väl går på dem.
MW: Nate Marquardt (30-10-2) vs. Dan Miller (13-4)
Reparationsmatch för Nate den store, får man gissa. Marquardt sitter bökigt till som en evig titelutmanare utan titelmatch, en man som inte kan acceptera något annat än förstaplatsen. Hans roll är någonstans att kämpa sig upp till en ny chans på bältet och Miller fick jobbet att stå i vägen. Dan, vars brorsa hänger ut i matchen ovanför, har vissa likheter med Marquardt i sin allsidighet och rutin. Skillnaden är att styrkan bakom saknas. Millerbröderna är inte kända för sin power, och där det inte märks lika tydligt i lättvikt, har bristen på farlighet blivit Dans svaghet. Även om Marquardt inte riktigt har den tekniska skärpa han vill tro att han har, är han sannerligen farlig när det smäller. Det smäller dock inte oftare än att decision känns som ett pålitligt tips.
HW: Brendan Schaub (7-1) vs. Mirko “Cro Cop” Filipovic (27-8-2)
Världens före detta mest populära kroat har efter åratal av inre konflikt och grubbel kommit fram till en kompromiss. Han är långt förbi sin peak och saknar mycket av det som förde honom till toppen, och det är inte lika kul längre. Men han är en fighter och kan inte vara annat. Någonstans tycks den vemodige sparkmaskinen ha accepterat att varken titlar eller pension är rätt, utan något mitt emellan. Som Schaub till exempel, rekryten från amerikansk fotboll som börjar göra sig ett namn i en ny sport. Dessvärre har ”CroCop” inte mycket som talar för honom här förutom rutin. Hakan är känsligare, reaktionerna segare och en styrkemätning med ungtuppen Schaub hade inte slutat väl. Mot ett paket explosiva muskelfiber och en ungdomlig kamplust är det inte tacksamt att vara äldre och långsammare. Hjärnan säger framrusande linebacker, hjärtat hoppas på vänster skenben av 2005 års modell.
LHW: Luiz Cane (10-3) vs. Eliot Marshall (10-2)
Ibland går det snabbt från topp till botten. Cane prisades som en ruggig thaiboxare när han vann, och glömdes snabbt bort efter två knockar som gick åt fel håll. Det är inte förlåtande att vara MMA-fighter. Marshall har legat på en lite jämnare nivå, som en av killarna som överlevde och hängde kvar efter en säsong av TUF. Om någon har en edge är det fortfarande Cane, vars thaiboxning är tokroligt våldsam när han slipper mäta sig med eliten.
LW: Anthony Njokuani (13-4) vs. Edson Barboza Jr. (7-0)
Lätta grabbar med bra drag som kan överraska. Om de stannar på fötterna vill säga. Njokuani har en härligt sadistisk thaistil och kan kombinera snabbhet med precision på ett storslaget vis. På marken är han dessvärre hopplös, vitbältestragiskt dålig. Barbozas namn antyder en brasse, vilket han också är. Vilket antyder BJJ, vilket han antaglige kan också. Men framför allt gillar han brawl vilket höjer förväntningarna. Smartare hade varit en double leg förstås, men roligt och smart kommer inte alltid överens.
WW: Ricardo Almeida (13-4) vs. Mike Pyle (20-7-1)
Grapplerduell hos grabbarna som gillar när det går lite lugnare till. Varken Pyle eller Almeida gillar att ta stryk och har inte heller någon enastående brottarbas. Därför får de sällan chansen att visa sina förträffliga BJJ-kunskaper. Som alltid när man har att göra med två killar med samma edge, är chansen ungefär 50/50 om det blir grapplingorgie eller en bedrövlig boxningsmatch eftersom ingen vågar annat.
LW: Kurt Pellegrino (16-5) vs. Gleison Tibau (21-7)
Utfyllnad. Inget ont om tuffingen Pellegrino eller powergrapplern Tibau, men de har spelat exakt samma roll i fem år vid det här laget. Grindvakter som varken åker ut eller åker upp. En blandad kompott av hyggliga skills och snarlika matcher. Någonstans börjar intresset svalna om de inte får roligare motstånd.
BW: Joseph Benavidez (13-2) vs. Ian Loveland (14-7)
Världens näst bäste bantamviktare och en kille som vunnit sju på raken, och de kom inte ens med på main card. Som sagt, UFC behöver Faber (se ovan). Resten av de talangen under 69 pannor säljer inget vidare. I praktiken en titeleliminator om vem som ska få utmana champ Cruz om titeln. Ja, efter att Faber har fått göra det förstås.
FW: Erik Koch (11-1) vs. Raphael Assuncao (16-3)
Utfyllnad i fjädervikt och inte mycket mer att fräsa upp. 128 är ett card med höjd, inte nödvändigtvis fullt så mycket djup.
MW: Nick Catone (8-2) vs. Costantinos Philippou (7-1)
Oerfaren debutant (Philippou) som gått hela sin karriär i New Jersey, där den här galan som av en slump hålls, mot en man som är 1-2 i UFC och kan ana konturen av dörren som leder ut i kylan. En har publiken i ryggen och antagligen har bara en ett kontrakt efteråt.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer