Inför UFC Live 5

WW: Dan Hardy (23-9) vs. Chris Lytle (30-18-5)

Matchmaking á la UFC, med allt vad det numera innebär. Med tre förluster i ryggen för Hardy och en evig plats som grindvakt utan titelchans för Lytle, behövs andra skäl för att få toppa ett card. Svaret heter boxning, den disciplin som båda herrarna föredrar oavsett hur det går. Även när den brittiske bredkäften eller den amerikanske brandmannen får däng på fötterna, fortsätter de veva och försöka knocka. Sånt gillar alla från Dana White och nedåt. Man skulle även kunna säga att Lytles brottning och BJJ, som håller utmärkt nivå, inte är välkommet. Inte officiellt förstås, men det är ett outtalat önskemål att det ska ”bangas” i upprätt ställning till publikens förtjusning. En god nyhet för hejdlöst överskattade Hardy, vars händer egentligen är den enda aspekten av hans game som platsar i UFC. Matchen kan tolkas som en suspekt trend i professionell MMA. Det blir allt vanligare att tussa ihop strikers och ge dem förtur, vilket i längden kommer påverka hur folk väljer att fightas. Underhållningsvärdet sker på bekostnad av effektivitet och fight-IQ om man så vill. Eller så struntar man i att grubbla på sådana ting och lutar sig tillbaka med en bunke popcorn för vad som lutar åt att bli matinéfilm av knytnävsvåld. Det funkar också.

LW: Jim Miller (20-2) vs. Ben Henderson (13-2)

UFC:s främste arbetshäst sätter WEC-talangen Henderson på prov. Ettrige Miller står för allt vad modern, slipad MMA vill vara. Han har en uthållig fysik, ett stabilt psyke som nästan aldrig begår misstag och ett orubbligt fokus som följer gameplans utan slarv. Inget ego, inga distraktioner och inga tekniska svagheter. Miller har vunnit åtta av nio i buren, där de flesta skedde mot hypade så kallade framtidshopp. Han är den ultimata glädjedödaren, reality checken och en i alla avseenden överjävlig motståndare. Inte jättebra nyheter för fysiskt imponerande och kreative Henderson, vars talang och potential endast hindras av bristande fokus. Med en ovanlig kombination av styrka, längd, rörlighet och snabbhet, kan Henderson i stort sett göra allt med sin kropp i buren. Men ännu har han inte riktigt hittat sin edge och riktning, och det blir mer improviserande än vad som är hälsosamt. I gengäld är han aldrig tråkig att titta på. Frågan är hur underhållande hans verktygslåda ser ut mot oförlåtande Miller.

LW: Donald Cerrone (15-3) vs. Charles Oliveira (14-1)

Mer kvalitet i lättvikt med potential att bli storslagen underhållning. Amerikansk stereotyp möter brasiliansk dito, i bästa tänkbara avseende. Cowboyen Cerrone är mer Texas än Chuck Norris och fightas som man gör på film. Det är rakryggad kickboxning och aggressiv jakt på submissions som gäller. En sympatisk fighting spirit med gott självförtroende och generell tuffhet döljer sig under cowboyhatten. Sjövilde Oliveira har bra drag han också, som den senaste av alla dessa påstått superbegåvade brassar med svart bälte i precis allting. Som med alla andra sydländska fightingfantomer av den typen, saknas sannerligen inte farliga manövrar i Oliveiras repertoar. Men som vanlig saknas även den mentala biten, disciplinen och coachningen som amerikaner är så framstående med. När det går bra går det väldigt bra, men det kan också gå åt skogen efter knappt två minuter, som det gjorde mot ovanstående Miller. Lutar åt att bli en slumpartad, spontan fight där vad som helst kan hända utan förvarning.

WW: Amir Sadollah (5-2) vs. Duane Ludwig (20-11)

Det är svårt att uttala de här två namnen utan att sucka lite av frustration. Så mycket som är bra, och samtidigt så mycket som fattas. Ludwig är en hedervärt envis träningsnarkoman som aldrig låtit sin tvivelaktiga fysik eller blygsamma talang hindra honom. Hårt arbete och gameness har byggt upp en thaiboxare som nosade på eliten i K-1 Max. Men sedan tog det liksom stopp, redan för snart tio år sedan. Brottning och BJJ fortsätter vara gapande hål av tomhet, och trots att hans storlek indikerar en naturlig vikt på 66 eller högst 70 kg, kämpar ”Bang” på i weltervikt. Alla vet att de bara är en double leg ifrån att köra över stackars Ludwig, och det är så inte MMA 2011. Naturbegåvningen Sadollah är som en reklamaffisch för otränade 25-åringar på en kampsportsklubb. Med noll grundfysik men ett skarpt huvud och stor entusiasm har Sadollah lärt sig ett imponerande game, men han blir fortfarande kvickt utplattad av en driftig brottare. Stående skills och fina submissions ersätter i viss mån bristen på positionskontroll, och mot Ludwig räcker det antagligen gott. Någon behöver inte bli knockad, eftersom det inte är hårresande slagstyrka i den här drabbningen, men räkna med blåmärken. Kan dessutom bli riktigt tjusig thaiboxning, i vad som är en befriande tacksam matchning för båda två.

MW: CB Dollaway (11-3) vs. Jared Hamman (11-3)

”Doberman” Dollaway som missvisande jämför sig med en skarp och lättlärd hundras, fortsätter ha problem med att utvecklas till mer än en bullybrottare. Det har blivit många snöpliga nederlag till synes på nybörjarmisstag. Hamman, som är mer av en sorglös brawler hitflugen från förra decenniet när fysik och brottning inte var så viktigt, kommer från två raka förluster. Båda behöver akut en seger med andra ord. Oddsen talar som alltid för positionskontroll, det vill säga Dollaway, men det kan bli rätt bra utbyte av läder på vägen dit.

BW: Joseph Benavidez (14-2) vs. Eddie Wineland (18-7-1)

Favorit i repris. Eller ja, favorit är kanske fel ord. Wineland möttes senast Urijah Faber, som klonade fram Benavidez till sin avbild hemma på Team alpha male. De har samma bakgrund, samma fysik, samma stil, samma strategi, samma viktklass. Eftersom Wineland inte riktigt klarade av att hantera Alphastilen med Faber, borde han ligga pyrt till även nu. Såvida han inte gjort en imponerande hemläxa, han vet trots allt precis vad som väntar. Räkna med oglamourös positionsbrottning av strategisk typ.

MW: Ed Herman (22-9) vs. Kyle Noke (19-4-1)

En mellanviktare som faller allt mer i glömska, tidigare TUF-profilen Herman, möter mellanviktare som får allt mer rampljus, tidigare TUF-doldisen Noke. Erfarna herrar vars största problem är oskarpt game och generell medelmåttighet. Kanske nåddes helt enkelt taket någonstans strax nedanför mittlinjen på divisionen. Viktig match för båda, då förloraren är dömd till undercards på liknande galor för en bra tid framöver.

LHW: Karlos Vemola (8-1) vs. Ronny Markes (11-1)

Två storväxta alfaskallar beväpnade med sadistisk glädje och defensiva brister ryker ihop. Sånt brukar bli kul. Londonbaserade sluggern Vemola är befriande enkelspårig, tuff och hårdhänt. Markes är aningens mer teknisk, men rätt vildsint han också. Den typen av match som vinner på att avgöras tidigt, innan tröttheten förvandlar actionfilm till Bumfights.

FW: Jim Hettes (8-0) vs. Alex Caceres (5-3)

Caceres, mer känd som superhjälten ”Bruce Leeroy”, har mer eller mindre bekräftat att hans charm och personlighet vida överstiger hans kvaliteter som fighter. UFC-karriären har baserats på popularitet hos Dana White, inte mycket annat. Talangen och kreativiteten finns där, men rutin och burfighterskalle saknas. Caceres tycks inte riktigt byggd för skitigt mangel mot ett hönsnät. Debutanten Hettes verkar däremot ha hamnat helt rätt, och kan showa med åtta submissions på lika många segrar.

LW: Cole Miller (17-5) vs. T.J. O’Brien (16-4)

O’Brien är en tung påminnelse om skillnaden mellan MMA och UFC. Han drog ut 16 killar, de flesta på triangel, innan han hypad och hyllad kom till den stora buren. Där fick han smaka armbåge, gick in i en vägg med sin jiu jitsu och blev utslagen inom kort. Kreative Miller är visserligen ingen schaktmaskin av samma typ, men har mångdubbelt så mycket erfarenhet av att fightas på hög nivå. O’Brien kan främst hoppas på den lilla mentala lucka som ibland sätter Miller i illa genomtänkta lägen. Då kan man torska i en triangel.

LW: Jacob Volkmann (12-2) vs. Danny Castillo (11-3)

Brottarstarka knytnävskämpar i hopp om att kicka igång sina karriärer. Kan blir en hygglig match, men inte alltför många kommer att se den.

BW: Edwin Figueroa (7-1) vs. Jason Reinhardt (20-2)

Reinhardt är en smått tragisk historia om en hårt kämpande men småväxt fighter som fick vänta tills han var 41 år innan det dök upp en vettig division att tävla i. Nu tycks skeppet ha seglat och åldern vara övermäktig. Efter två förluster är det sista chansen som gäller mot betydligt yngre och fräschare Figueroa.

Knappt har dammet lagt sig från UFC 133 innan det är dags för en UFC light. Cardet är förstås lite svagare då det handlar om en gala som visas på amerikansk TV utan pay per view, men det saknas inte sevärda matcher.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!