Kärt återseende med gamla hjältar och mycket nostalgi, med extra krydda av att Mauricio Rua söker upprättelse för sin storebrors nederlag mot Dan Henderson. Men frågan är om inte resten av kvällen, med namn som Silva, Le, Faber och Kampmann, bjuder på ännu mer pålitlig underhållning. Trots bristen på titelmatcher är 139:an en stark gala på pappret.
LHW: Mauricio “Shogun” Rua (20-5) vs. Dan Henderson (28-8)
De här grabbarna gick totalt 31 matcher i PRIDE och man får lätt för sig att man såg den här matchen runt 2005. Men på något märkligt vänster möttes aldrig ”Hendo” och ”Shogun i den japanska ringen. Det blir som en sen present till alla nostalgiker, och en matchning som bygger mer på gamla meriter än nya. Efter omgången Rua fick av champ Jones, och Hendersons exil i Strikeforce, ligger ingen av dem högst på inne-just-nu-listan. Istället bjuds publiken på tidlösa skills hos rutinerade rävar som varit med sedan glansdagarna i den uppåtgående solens land.
Henderson visar ännu inga ålderstecken och fightas med samma fysiskt utmattande grovjobbarstil som han alltid har gjort. Alla krig som utkämpats och alla knogar som träffat rätt, tycks endast ha härdat 41-åringen. Hendersons främsta styrka är det där armeringsjärnet han tycks vara byggd av. Det finns ingen smärttröskel, syns inget blod eller trötthet. Dessutom är han inte så sjåpig med viktklasser, och har synts i allt från mellanvikt till tungvikt, utan krav på förberedelser. Så länge Team Quest-veteranen kan röra sig kommer han obekymrat fortsätta framåt med sin brutala överhandshöger laddad och redo bakom ett lurigt leende.
Rua har sällan nämnts i listorna över sportens främsta tuffingar. Thaiboxaren från Curitiba lever på sin offensiva kapacitet och fina blick för öppningar. Det är ett game som skördat spektakulära segrar, men som även vacklat när det satts på prov av motståndare som inte rubbas. Rua har begränsad brottning och en uthållighet som kan se suspekt ut. Grovjobbande och slit har aldrig fallit 29-åringen i smaken, vilket målar upp en kontrast mot den outtröttlige Henderson. På hela taget en fight utan frågetecken eller mystik. Kvalitet rakt igenom och en uppgörelse som låtit vänta på sig. Eftersom inga negativa spår av ålder skymtar, är det lika aktuellt som någonsin att Rua får en chans att ta revansch för storebrorsan Maurilos förlust mot Henderson 2001.
MW: Wanderlei Silva (33-11-1) vs. Cung Le (7-1)
Och här har vi förklaringen till varför MMA är en genial publiksport. Att matcha upp Silva med Le är i all enkelhet att spela Tekken på riktigt, i en bur. Den brasilianske yxmördaren med gorillablicken morrar i röd hörna, en kylig kung fu-stjärna från Hollywood utstrålar tystlåten killer instinct i den blå. Matchen är såld redan när de vankar in på arenan och utstrålar pondus, ryktbarhet och allmän coolhet. Det görs actionfilmer med sämre bakgrundsstory och mindre karaktär än vad den här förväntade holmgången har. Det hade förstås varit ännu roligare om inte älskvärde folkhjälten Silva var degraderad till ett tappert vrak med bräcklig haka och ingen gard värd namnet. Inför Les medvetna avståndskänsla, hästsparkar och tålamod är det inte tacksamt att vara slugger. Det flashigaste som skapats utanför Hong Kong hade antagligen varit mer spännande att se i duell med Machida, eller någon annan med verktyg att matcha finslipat distansskytte. Men ändå. Det här är virket som legender byggdes av, och ingen kommer vilja missa festen.
BW: Urijah Faber (25-5) vs. Brian Bowles (10-1)
Bantamviktens härskare Cruz är en av UFC:s mest dominanta bälteshållare. Men hans popularitet tycks inte öka för den sakens skull. Publiksupporten är fortfarande högre för den sympatiske solskenspojken Faber, mannen som enligt alla kalkyler borde hamnat på affischer med bälte runt midjan. Tekniskt sett blir den här fighten mellan före detta mästare en direkt kvalmatch för ännu ett försök på titeln, vilket inte är så goda nyheter för vinnaren som det brukar vara. Men om man glömmer titelläget för ett ögonblick, framstår den här fighten som det bästa man kan hoppas få se i bantamvikt. Faber fightas med samma karisma som han har utanför buren. Det är alltid snabbtänkt, överraskande och självsäkert. Även om ”California kid” vuxit upp på samma brottningsdiet som alla andra kortväxta tjurnackar på Team alpha male, har positionskontroll aldrig blivit hans signum. Den osannolike naturbegåvningen Bowles hamnade lite i skuggan efter sitt misslyckade försök mot Cruz, men är tillbaka i det rampljus där han hör hemma. Med endast en decision på 10 segrar, har Bowles bekräftat effektiviteten i sin fightingstil. 31-åringen från Georgia har ingen anmärkningsvärd idrottsbakgrund eller några särskilda förmågor. Han fightas bara förnuftigt, balanserat, medvetet och intelligent. En mästare i strategi och konsten att hitta avslut. Om någon kan överlista den atletiske och intensive Faber är det Bowles, vilket borde garantera en spännande match.
WW: Martin Kampmann (17-5) vs. Rick Story (13-4)
Danmarks man i buren har haft en kämpig uppförsbacke senaste tiden. Två starka insatser mot topprankade Jake Shields och Diego Sanchez slutade i två knappa, för att inte säga tveksamma, poängförluster. Dana Whites lovord över ”Hitmans” kvaliteter som idrottsman och underhållare, sägs ha resulterat i en del dolda bonusar oavsett vad domarna ansåg. Det förklarar även varför Danmarks stolthet fortfarande syns på main card. Matchningen är denna gång mer okomplicerad, men behöver inte vara lättare. Bulldozern Story, en stolt representant för det inofficiella Team Brottarbuffel som gör livet surt för alla tekniker i weltervikt, är en svårstoppad naturkraft. Även om Story sällan gör mer än att klubba sina släggor mellan tjurrusningar in i clinch och kraftfulla dyk, kan han utan vidare behålla den pressen länge nog att säkra ett par ronder, och därmed matchen. Kampmann har en mångdubbelt större verktygslåda, men på lördag är det inte variation som krävs. Det krävs en sprawl av stål och snabbtänka händer som träffar innan Story gör det. En lika okomplicerad som tuff utmaning för Kampmann, som ibland lider av envishet att vägra anpassa sig för motståndarens game.
LHW: Stephan Bonnar (13-7) vs. Kyle Kingsbury (11-2)
Bonnar, halva svaret på frågan hur UFC blev en tittarsuccé, är för en gångs skull inte skadad. Den otursdrabbade TUF-pionjären har varit borta ur matchen ett år och får, som alltid, en lagom svår utmaning på sitt homecoming party. Kingsbury har skrapat ihop fyra på raken och förtjänat en plats lite högre upp på cardet. Men motståndet har inte varit i världsklass och där Kingsbury besitter en imponerande bucklig fysik, är han inget tekniskt underverk. Bonnar har i jämförelse alltid fått lida för sin brist på muskelmassa, men är i gengäld en erkänt duktig boxare och BJJ-utövare. I kombination med sin hårda haka, oändliga gameness och kamplust, blir Bonnar mycket att hantera för de flesta i lätt tungvikt. Kingsbury borde förstås veta detta, och har antagligen slipat sitt driv för att kunna lägga in en grötig press från start.
LHW: Ryan Bader (12-2) vs. Jason Brilz (18-4-1)
Två killar som fått smaka på MMA-kulturens skoningslöst korta minne. Efter att Bader besegrat Nogueira den yngre, var han på tapeten och omskrevs som framtidslöfte och utmanare. Två förluster senare är han inte så het längre. Brilz fick samma push av att nästan besegra samme Nogueira, men åkte på däng i matchen efter och glömdes åter bort. Fighters är färskvaror med kort hållbarhet i den här sporten, och lördagens fight kommer endast låta en av de två hänga kvar i rampljuset. Brilz är den starkare grapplern och mer finslipade teknikern av de två, medan Bader har mer driv i nedtagningarna och mer tryck i sin enkla men effektiva boxning. Prognosen siar om nedtagningsdueller, clinchande och domslut efter full tid.
BW: Michael McDonald (13-1) vs. Alex Soto (6-0-1)
Amerikanska MMA-gym får allt mer kreativa namn. Här möter representanten för ”Last stand fight team” en kille från det smått komiska ”Hurricane Awsome”. Ynglingen McDonald har en liten hype kring sig som det nästa stora i bantamvikt. 20-åringen seglar på sex raka, varav tre i Zuffas tjänst. Debutanten Soto är en grapplingstark och intensiv förmåga med blygsam erfarenhet på stora arenor.
MW: Tom Lawlor (7-3) vs. Chris Weidman (6-0)
Spexande vilddjuret Lawlor misslyckas aldrig med att bjuda på överraskningar och humor under invägningen, inmarschen till buren och alla andra situationer där han får visa upp sig. I buren brukar det inte bli fullt lika mycket show business, och UFC-karriären läser hittills 3-2-0. ”Filthy” som han kallar sig, har en fysisk brottarstil av typiskt snitt, men inte riktigt precisionen att häva sig högre i rankinglistorna. Weidman är något av en gåta, som inte slutar imponera trots sin blygsamma erfarenhet. Efter bara fyra fighter fick han chansen i oktagonen, där han vann två raka mycket övertygande. Weidmans tekniska arsenal är bred och täcker in solid brottning, utmärkt jiu jitsu och bra händer. Något av en Jon Jones-liknande naturbegåvning. Om trenden fortsätter vill säga.
LW: Gleison Tibau (23-7) vs. Rafael Dos Anjos (15-5)
Brasilianska lättviktare som gått vägen från hype till dörrvakt. Storväxte Tibau är en pålitlig karaktär i divisionen, som tycks ha planat ut strax under elitskiktet. Våldsamma nedtagningar och svårmatchad råstyrka kännetecknar ATT-profilens fightingstil. Dos Anjos har mer av en inspirerad, typiskt brasiliansk vibb med avancerad teknik, spontanitet och en hårresande vårdslöshet som ibland straffar sig. När allting klickar för 27-åringen från Rio, är han en av de mest imponerande finlirarna i lättvikt. När han tappar fokus och börjar leka med onödiga risker, ser det mindre bra ut.
BW: Miguel Torres (39-4) vs. Nick Pace (6-2)
Före detta bantamgiganten Torres fortsätter raset ner mot anonymitet. Det är svårt att föreställa sig att han en gång i tiden fick Zuffa-producerade galor arrangerade till sin ära hemma i Chicago. Tre tunga förluster, om än mot divisionens toppnamn, har tvingat det gänglige svartbältet att tänka om. Strypningsexperten Pace har gått 1-2-0 under Zuffa och förväntas ha oddsen mot sig. Men om inte Torres skakat av sig sina hjärnspöken kan det bli en jämn historia.
WW: Matt Brown (14-10) vs. Seth Baczynski (14-6)
Matt Brown är en välkänd och uppskattad profil i buren tack vare sin gameness och generella tuffhet. Det blir sällan tråkigt när den odödlige, som han kallar sig, fightas. Dessvärre fortsätter markkamp och råstyrka vara ett problem mot topptränat motstånd, och han har endast vunnit en av de senaste fyra. Baczynski har gått i stort sett hela sin karriär i lokala farmarligor, där hans tjusiga submissions imponerande mot anonymt motstånd. Han fortsätter dock vara sårbar i slagväxling. En svår match stilmässigt för båda två.
LW: Shamar Bailey (12-4) vs. Danny Castillo (11-4)
Sista chansen för två lättviktare som hänger löst i sina Zuffa-kontrakt.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer