Inför finalen av TUF 14

Hamid ”Akira” Corassani har fått ett kontrakt med
UFC efter sin medverkan i tv-programmet. Den svenske fjäderviktaren vann två matcher under programmets gång, tog sig till semifinal och
kom riktigt nära en chans på utmärkelsen The ultimate fighter. Dessvärre har en skada
skjutit upp debuten i oktagonen, som väntas ske under våren istället.

MW: Michael Bisping (21-3) vs. Jason Miller (24-7)

Som traditionen föreskriver, käbblade coacherna duktigt
under höstens gång. Rivaliteten var inte särskilt djupt rotad och ordet
hatmatch känns överdrivet. Bisping och Miller muckade som två tonårsgrabbar med
hävdelsebehov, och har egentligen ingen konflikt mellan sig. Men drama säljer matcher
och det är mycket skitsnack och skrävel som ska få sitt utlopp i buren. Båda
har förstås lovat att knocka varandra sönder och samman, även om det stilmässigt
mer är frågan om grappler mot striker. Det är även en kontrast mellan en
fighter som alltid presterat under sin teoretiska nivå, och en som alltid
presterar över den.

”Mayhem” har fightats i världstoppen under ett
decennium och kom första gången till UFC redan 2005. Primärt en grappler har
han gått hyggligt jämnt på backen mot killar som Shields och Jacare, och har
endast blivit avslutad två gånger. Karriärens höjdpunkter markeras av segrar
mot Kang , Lawler, Sakuraba och Kennedy. Millers sorglösa mentalitet och goda självförtroende
i kombination med stabil defensiv, har skapat en fighter som kan gå jämnt mot
vem som helst i tre olika divisioner. Ändå betraktas han ofta som en första
klassens journeyman, då han inte riktigt har tillräcklig vinnarskalle,
aggressivitet eller teknisk edge.

Bisping, som själv kom ut i rampljuset via en seger av TUF,
har aldrig hyllats för sitt tekniska kunnande. Med kickboxning i grunden förlitar
sig ”The count” främst på slag och sparkar, men hans begränsade power
kommer aldrig tillåta jämförelser med burens främsta strikers. I brottning och
grappling är den kaxige britten bra nog att försvara sig mot de flesta, men
inte mer än så. Den avgörande egenskapen som fört upp Bisping till
mellanviktens elitskikt, är hans pålitlighet. Alltid i toppform, aldrig utan
gameplan, sällan med en dålig dag. Bisping är stor i käften och ökänd för sin något
pubertala humor, men som fighter är han ett klanderfritt fullblodsproffs som
alltid presterar på toppen av sin förmåga. Trots det obligatoriska snacket om avslut och
knockar, är det mer troligt att matchen blir en jämn styrkemätning där små
marginaler kommer att avgöra.

FW: Diego
Brandao (13-7) vs. Dennis Bermudez (7-2)

I en viktklass där fighters sällan har svagheter eller något
särskilt expertområde, är finalen av fjädervikt en kollision av ytterligheter. Bermudez
är av den amerikanska skolan, med brottning i grunden, råstyrka och metodisk
stil. Han såg till att skicka ut Corassani från turneringen med en giljotinstrypning,
men hade fram tills dess problem med svenskens hårda slag. Bermudez främsta
svaghet är strategisk reaktionsförmåga, där han lätt fastnar i en ohälsosam
gamplan och inte reagerar på vad motståndaren gör. Den egenskapen blir i
synnerhet farlig mot sjövilde Brandao. ”Ceara” kommer från en
hjärtlös och tuff bakgrund och upplever bokstavligen att han fightas för sin
överlevnad. Det syns. Den unge brassen har en yvig och våldsam stil som i bästa
fall leder till dramatiska knockouter. I värsta fall tappar han all
självdisciplin och lämnar sig vidöppen för kontringar. Tack vare explosivitet
och pannben, kommer Brandao ofta undan med sina våghalsiga anfall, men då Bermudez
är fysiskt likvärdig, kommer oförsiktighet att straffa sig.

BW: TJ
Dillashaw (4-0) vs. John Dodson (11-5)

Finalen av bantamvikt är om möjligt en ännu större kontrast
än vad som sker i fjädervikt. Dillashaw är fostrad på USA:s främsta gym för
lägre viktklasser, Team alpha male under ledning av Urijah Faber. Den
obesegrade 25-åringen fightas precis som sina träningspartners, och är
exceptionellt stabil. Något av en poängbrottare blir det sällan fyrverkerier
när Dillashaw anfaller, men hans teknik är oklanderligt genomtänkt och svår att
finna brister hos. Blott 161 cm långe energiknippet Dodson borde egentligen tävla
i flugvikt, men hävdar sig bra mot större män tack vare sin snabbhet. Med
thaiboxning som sitt främsta vapen kan Dodson få iväg fler attacker per sekund än
vad hans motståndare hinner försvara sig mot. Hans storlek blir dessutom en
fördel mot brottare, då tyngdpunkten ligger lågt och han snabbt kan scrambla och
smita bort från dåliga positioner. Dillashaw kommer rimligtvis göra allt i sin
makt för att stänga av och trycka ner Dodson enligt brottarskolans princip, och
i rent underhållningssyfte får man hoppas att den planen inte lyckas fullt ut.

LW: Tony
Ferguson (12-2) vs. Yves Edwards (41-17-1)

Före detta TUF-vinnaren Ferguson går sin andra i UFC, och
denna gång blir motståndet lite tuffare. Edwards är en av UFC:s mest rutinerade
namn, en man som mött alla och upplevt allt. Det finns inget i Fergusons
arsenal som kan överraska ansiktet för ”thug jitsu”. Men baksidan av
rutin är bristen på hunger, och Edwards är känd för att vara lite loj och
ofokuserad i buren. Mot en slipad maskin som Ferguson, som väver strikt boxning
med explosiva nedtagningar, är det inte säkert att Edwards gigantiska bibliotek
av kreativa tekniker får en chans att glänsa.

Övriga matcher:

Louis
Gaudinot vs. Johnny Bedford

Marcus
Brimage vs. Stephen Bass

Dustin
Pague vs. John Albert

Roland
Delorme vs. Josh Ferguson

Steven Siler vs. Josh Clopton

Bryan Caraway vs. Dustin Neace

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!