Före detta champen Lyoto Machida gör comeback mot oddsen och försöker rubba regerande superhjälten Jon Jones, samtidigt som bröderna Nogueira går ödesmatcher för att bevisa sin relevans. I övrigt är det mycket Kanada på cardet eftersom galan går i Toronto.
LHW title: Jon
Jones (14-1) vs. Lyoto Machida (17-2)
Fenomenet Jones har ingen större konkurrens om titeln Årets
genombrott på den internationella MMA-kartan. Den lätta tungviktens nye kejsare
kämpade sig inte upp till toppen som hans föregångare, han körde över alla som
stod i vägen och snodde bältet som om det borde varit hans redan från början.
Tvärt emot gällande lagar om fighting, blev inte Jones mindre imponerande mot
tuffare motstånd. 24-åringen tycks endast växa för varje match, oberoende av
vem som råkar ha oturen att befinna sig i samma bur. Till råga på det har Jones
visat sig vara precis lika effektiv mot kraftkarlar som ”Rampage”,
dekorerade grapplers som Matyushenko, eller nedtagningsmaskiner som Bader.
För titelutmanare ser det inte muntert ut. Uppenbarligen
finns det inga svagheter hos Jones, annat än spekulationen att en såpass
överlägsen naturbegåvning rent logiskt borde sakna erfarenhet av motgångar.
Ingen vet hur ”Bones” reagerar på en hård träff, ofrivilligt ryggläge
eller utmattning. Ingen har heller lyckats utsätta honom för den sortens
prövning. Ettan i Jones förlustkolumn orsakades endast av hans egen
oerfarenhet, med en diskvalificerande armbåge som snöpligt avslut på en i
övrigt förkrossande dominant match.
Den tekniska spekulationen inför mötet mot Machida är enkel,
trots att det handlar om två fighters med väldigt unika förmågor. Jones har alla
nödvändiga verktyg för att kontrollera och styra fighten. Han har även fysiken,
räckvidden och drivet på sin sida. Även om man aldrig på förhand kan gissa hur
Jones väljer att avsluta en fight, är hans dominans något man kan ta för givet.
Allt detta pekar mot en jordskredsseger, hur den än tar form. Det finns bara en
faktor som kan rubba det givna resultatet – den offensiva magin som Machida
trots allt fortfarande besitter. Om det finns någon som kan attackera snabbare,
mer oförutsägbart och mer osynligt än champen, är det den brasilianske draken. Machida
kan förmodligen knocka vem som helst i lätt tungvikt, inklusive mästaren. Frågan
inför lördagens titelfight är om tillfället kommer ges innan maskinen Jones tar
över.
HW: Frank Mir (15-5) vs. Antonio Rodrigo Nogueira (33-6-1)
En rematch som inte är helt lätt att motivera. När samma duo
möttes för tre år sedan, blev det framför allt en påminnelse om varför Nogueira
inte längre kan hänga med i världstoppen. Om man kunde transplantera ”Minotauros” visdomar till en pigg
yngling med frisk kropp och vaken hjärna, hade man skapat världens bästa
fighter. Förmodligen. Dessvärre sitter databasen över allt vad MMA är, i
huvudet på en misstänkt punch drunk gammal krigare vars kropp är ett kollage av
operationsärr och mörbultade mjukdelar. Jämte landsmannen Wanderlei Silva,
finns det ingen fighter i UFC som är mer härjad än Nogueira. Reaktionsförmågan,
stryktåligheten och skärpan har nötts ner, vilket Mir illustrerade med sin tre
år gamla KO. Nu när de möts igen, borde inget ha förändrats. Mir har blivit
något äldre och långsammare förvisso, men i jämförelse är han ändå en studsig
Speedy Gonzales av ungdomlig energi. Av rent humanitära orsaker kan man hoppas
på ett tempo som tillåter Nogueira att hänga med i svängarna. Rent tekniskt är
och förblir Pridehjälten en fröjd att skåda, och han behöver seriöst inte en
hjärnskakning till.
LHW: Tito
Ortiz (16-9-1) vs. Antonio Rogerio Nogueira (19-5)
På tal om härjade fighters kan Ortiz anses tillhöra klubben
av fighters vars kroppar sedan länge svikit deras ambitioner. Huntington beachs
bad boy har noterat fler ryggoperationer än segrar de senaste fem åren och har
under samma tid torskat fem gånger. Den säljande egenskapen som fortfarande
genererar intresse och välbetalda matcher, bottnar i en genuin passion.
Ortiz må vara stor i käften och presterar inte i närheten av hur mycket han
snackar, men glöden har inte slocknat. Ställd mot Nogueira den mindre, en man
som på senare år börjat visa liknande symptom som sin bror, framstår
entusiasmen som den forne UFC-mästarens främsta styrka. ”Minotoro”
kan förmodligen boxa ut, brotta ner och dra ut Ortiz på hundra sätt i teorin,
men fighting avgörs inte på pappret. Påeldad av skrällsegern mot Bader, har
Ortiz all önskvärd motivation för att kasta sig in leken som om det var 1997.
Oavsett vad hans korsrygg anser om saken.
WW: Claude
Patrick (14-1) vs. Brian Ebersole (48-14-1)
Den lovande kanadensaren Parick har i tysthet lagt tre
UFC-vinster på sitt redan imponerande record. Motståndet har inte varit i
världsklass, men bra nog att motivera en mer framskjuten plats på cardet. I
synnerhet eftersom han fightas på hemmaplan. Publikstödet ska dock ställas mot
faktumet att matchen togs på kort varsel, sedan den ännu mer lovande
landsmannen McDonald blivit skadad. Som motståndare står den muntert elake
karaktären Ebersole, en man som lyckats med den smått unika bravaden att gå
från journeyman till framtidslöfte. ”Bad boy” spenderade åtta år med
att fightas mot vem som helst när som helst, och förlorade varje gång han mötte
någon vars namn man känner igen. Sedan hände något, och Ebersole surfar för
närvarande på nio raka, inklusive skalper som Lytle, Hallman och Newton. Borde bli en schysst story från läktarplats, med
den ödmjukt sympatiske hemmasonen mot det amerikanska monstret som för tankarna
till Hannibal Lecter med blomkålsöron.
FW: Mark Hominick (20-9) vs. Chan Sung Jung (11-3)
Det här får betraktas som en publikfriande julklapp till
publiken i Toronto. Jung är en älskvärt galen människa som fightas utan mycket
hänsyn för strategi eller sin egen hälsa. Den koreanske zombien backar aldrig
från slagväxling, och ökade på sin kultstatus med att dra en twister i sin
senaste fight. Någon erkänd tekniker är han däremot inte, vilket däremot kan
sägas om Hominick. Den kanadensiske kickboxaren har en stående teknik i världsklass,
och besitter omänsklig bra kondition. Den eviga svagheten har varit markkamp,
men där börjar träningen ta ut sin rätt och Hominick har klarat sig i tre år
utan att fastna i något. Prognosen talar för en uppvisning i kontringsboxning,
medan Jung lyckligt vevar rallarsvingar i luften utan att bekymra sig om vad
som kommer flygandes mot hans osårbara pannben.
MW: Krzysztof Soszynski (26-11-1) vs. Igor Pokrajac (23-8)
Mer kanadensiskt, eller polskt om man så vill, till
publikens ära. Soszynski är en uppskattad journeyman som gillar manlig
slagväxling och knastrande kimuralås. Det blir sällan tråkigt, och den glade
polacken med det orubbliga leendet matchar upp väl mot andra sluggers som inte
bekymrar sig för mycket om resultatet. Pokrajac kan vara den typen av brawler i
sina bästa stunder, men lika ofta utmynnar det i tveksamheter som inte är fullt
lika sevärda. Med tre förluster på fem UFC-matcher hänger kroaten redan löst.
MW: Jared Hamman (13-3) vs. Constantinos Philippou (8-2)
Mer förväntad slagväxling. Hamman klarade inte många
sekunder mot Sveriges egen Gustafsson, men har lyft sig efter steget ner till
mellanvikt. Det Hamman saknar i fysik och vettiga gameplans, kompenserar han
för med ett stort hjärta och en allmänt sevärd och aggressiv stil. Matt
Serra-produkten Philippou har bra löd i nävarna han också, och med tanke på
motståndet lär han inte ha något annat val än att ösa på.
WW: Dennis Hallman (43-14-12) vs. John Makdessi (9-0)
Spektakulär men oerfaren kickboxare ryker ihop med rutinen
själv. Evighetslågan Hallman är för närvarande mest känd som killen vars
minimala badbyxor misslyckades med att dölja vad som fanns under. Det är för
övrigt den lilla skandalens förtjänst att Brian Ebersole, som bankade sönder Hallman och fick bort honom från tv-rutan,
blev favorit hos Dana White. Bortsett från sitt val av fightingshorts, var det
annars länge sedan någon hetsade upp sig över vad ”Superman” gör i
buren, då hans dagar som taggad och hungrig ligger långt bakom honom. Desto
roligare är fenomenet Makdessi, som latjar runt med tekniker som kunde fått en konservativ
coach att slita sitt hår. Än så länge har han kommit undan med det, och efter
en KO-seger på snurrande backfist senast, bevisade Makdessi att hans spexande
bör tas på allvar.
BW: Yves
Jabouin (16-7) vs. Walel Watson (9-2)
Hyggliga bantamviktare i lägre halvan av divisionen. Jabouin
är hemmasonen, men det är Watson som har mest sevärd intensitet och ljusast
framtid.
LW: Nik Lentz (21-3-2) vs. Mark Bocek (9-4)
Amerikansk, svårslagen poängbrottare mot kanadensiskt
svartbälte. Bocek har utmärkta submissions men får ofta problem med fysiskt
kapabla eller aggressiva fighters. Tuff matchning på hemmaplan med andra ord.
MW: Rich
Attonito (10-4) vs. Jake Hecht (10-2)
Amerikanska welterviktare som ännu inte lämnat något
bestående intryck. Hecht debuterar.
LW: John
Cholish (7-1) vs. Mitch Clarke (9-0)
Dubbel debut mellan grapplingstarka nykomlingar. Cholish
verkar vara ett namn som kan vara värt att lägga på minnet.
Kommentarer