Inför UFC 142

FW: Jose Aldo (21-1) vs. Chad Mendes (11-0)

UFC följer upp sitt beprövade koncept med att lägga titelmatcher i den försvarande mästarens hemland. Fjädervikt är divisionen i fokus och den dominante mästaren hoppas notera sin fjortonde raka seger inför hemmapublik. Passande nog är det också en uppgörelse mellan världens främsta teams för lätta fighters, brasilianska Nova uniao och amerikanska Team alpha male.

Aldos härskarvälde har hjälpt viktklassen till att bli etablerad, och den leende brassen med den ärrade kinden är en färgstark karaktär på affischerna. Det enda hotet mot ”Scarface” popularitet och stjärnstatus, är kondition och ambition i långa matcher. Trots att Aldo är en av sportens mest fysiskt begåvade fighters, sinar hans explosiva driv efter ungefär en kvart, vilket har lett till mindre sevärda transportsträckor i mästarronderna. De två senaste försvaren visade övermänsklig reaktionssnabbhet och talang, följt av en trött vilande mästare som red ut tiden. Sådant skapar lätt missnöje från läktarplats.

Den effektive nedtagningsmaskinen Mendes har gjort allt som krävs för att få chans på bältet, om än i tysthet. Det är inte lätt att skilja på grabbarna från Team alpha male, och ”Money” är kanske inte den mest minnesvärde. Mendes representerar däremot sitt team väl, och illustrerar allt vad järngänget av kortväxta brottare står för. 66 stadiga kilon som knappt går att rubba, som inte tröttas ut och som ännu inte visat några direkta svagheter. Utmanaren är inte den mest varierade eller spektakulära fightern man skådat, men han får jobbet gjort.

Det finns få oklarheter inför den här matchen, och det är ingen överraskning att Aldos team rekryterade bulldozern Grey Maynard till träningscampet. Kan Aldo stoppa Mendes double leg blir det en lång kväll för utmanaren. Om inte Hominick eller Florian kunde hänga med i Aldos blixtrande slag- och sparkserier, kan knappast Mendes göra det. Om mästarens sprawl, kanske den bästa som finns i sporten, sviker honom tidigt, blir det däremot ombytta roller och trygga jaktmarker för Mendes. Aldos kondis borde inte bli ett problem så länge han orkar mer än tre ronder innan det blir vilostund. Mendes är ingen mästare på avslut, och har pressen på sig att ta initiativ redan från start.

MW: Vitor Belfort (20-9) vs. Anthony Johnson (10-3)

Det är fortfarande lätt att tänka sig Belfort som en oslipad, ungdomlig talang. Trots att karln är 34 år gammal och otroligt nog UFC:s främste veteran. Debuten skedde redan på UFC 12 för femton år sedan, vilket ingen annan aktiv fighter kan matcha. Till skillnad från resten av det gamla gardet, vet man däremot aldrig var man har fenomenet från Rio. Redan i sin oktagondebut briljerade Belfort med snabbheten som blivit hans signum, och tempot sitter fortfarande kvar i nävarna. Samtidigt finns det få som kan falla ihop lika snabbt och oväntat. Bristande stabilitet har blivit Belforts akilleshäl, och är den svaga punkt som betydligt mer oerfarne Johnson har att sikta in sig på. ”Rumble” är inte lätt att veta var man har heller, eftersom hans tidigare identitet var att klampa runt i weltervikten som världens mest nerbantade fighter, och köra över folk på rent storleksövertag. Med hoppet upp till mellanvikt, ett beslut som omvärlden mer eller mindre krävde av honom, har han inte längre samma skräckinjagande kroppshydda. Johnson är stilmässigt en hygglig brottare med bra löd i nävar och skenben, men hur den kraften översätts till en tyngre division är svårt att sia om. Säkert är att han möter en av mellanviktens snabbaste killar, utan möjlighet att falla tillbaka på ett naturligt övertag i styrka. En tuff debutför Johnson i nya divisionen, förutsatt att Belfort är vaken och håller sina hjärnspöken i schack.

MW: Rousimar Palhares (13-3) vs. Mike Massenzio (13-5)

Alla fotleders nemesis Palhares är en vacker historia om den simple pojken som tog sig ur hopplösheten i favelan med hjälp av idrott och viljestyrka. Men det hade varit betydligt lättare att sympatisera med ”Toquinho” om han inte gjort det till sin grej att ignorera domare, regler, hänsyn och sunt förnuft. Han har blivit bötfälld efter att ha dragit lås för länge, och två gånger om slutat fightas när han på eget initiativ tyckt att matchen borde brytas. När man slipper märkliga hjärnsläpp är den 173 cm höge stridsvagnen däremot en fröjd att skåda. Sällan ett steg bakåt, våldsam kraftutveckling och en ständig jakt på avslut är ingredienser för pålitlig underhållning. Massenzio går sällan tråkiga matcher han heller. Dessvärre förlorar han i regel hälften av dem. Trots likvärdiga records är det betydligt mer som talar för Palhares i det här mötet.

WW: Erick Silva (13-1) vs. Carlo Prater (29-10-1)

UFC 142 har varit tungt skadedrabbat och Prater är en av de som kallades in som ersättare. Samma sak som hände på Superior Challenge i Stockholm för övrigt, när Reza Madadi behövde en ny motståndare. Det illustrerar även varför Praters karriär sett ut som den gjort. Ena dagen besegrar han killar som Condit, Guillard och Fisher, nästa dag kastar han sig in i matcher med otillräckliga förberedelser. Samma sak riskerar att ske igen, när ruggigt talangfulle Silva står i andra änden av buren. Nogueiratränade ”Indio” är en hyperaggressiv och snabbtänkt huvudjägare som på brasiliansk vis fokuserar mer på avslut än kontroll, och har talangen att komma undan med det. Prater är stabil och svår att avsluta, men jobbar mer metodiskt och bjuder sällan på samma explosiva överraskningar som sin landsman.

LW: Edson Barboza, Jr. (9-0) vs. Terry Etim (15-3)

Matchen som på förhand verkar mest trolig att förtjänas med bästa fight-bonus. Det är en trevlig nyhet för UFC att Etim är tillbaka i god form efter sitt långa uppehåll. Den slanke britten utstrålar alla symptom på en huligan som funnit ett sätt att spöa folk under lagliga former, men skenet bedrar. Trots sin flat top, Liverpooldialekt och ökända supporterklubb, är Etim mycket mer än en stryktålig brawler. Med sitt karaktäristiska game av pricksäker thaiboxning och elaka strypningar, besitter Etim ett game som aldrig slutar vara farligt. Frågan är vilken strategi han ska försöka sig på mot kvickfotade strikern Barboza. Den brasilianske 25-åringen har ett komplett stående game med bra händer och mördande low kicks. Trots sin nationalitet är hans markgame däremot inte i världsklass, vilket motiverar brittiska nedtagningsförsök. En match som borde smälla rejält var den än hamnar.

LW: Thiago Tavares (16-4-1) vs. Sam Stout (17-6-1)

Det känns som att man borde sett den här fighten tidigare, trots att herrar Tavares och Stout aldrig har mötts. Det kan bero på att båda är relativt erfarna med elva matcher var i oktagonen, utan spår av utveckling varken framåt eller bakåt. De ligger på ungefär samma plats i divisionen, mitt emellan titelstrid och avskedspapper. De delar även tendensen att prestera ojämnt. Tavares submissions kan vara lika bländande effektiva som Stouts eleganta thaiboxning, men lika ofta blir det sådär halvengagerat och initiativlöst som det kan bli när saker rullar mer på rutin än hunger. En svårtippad match, både vad gäller vinnare och underhållningsvärde.

HW: Gabriel Gonzaga (12-6) vs. Edinaldo Oliveira (13-0-1)

Gonzaga fick kicken från UFC efter för många förluster, men gavs en ny chans när ordinarie namn föll bort på grund av skador. ”Napao” har deltagit i flera minnesvärda matcher i oktagonen och förtjänar fler chanser. Åtminstone sett till resultat och kapacitet. Någon publikkär charmknutte är han väl däremot inte. Som så många andra BJJ-fantomer som satsat på MMA, gick Gonzaga vägen från submissionjägare, till en allt-i-allo som obegripligt ofta fastnade i halvtaskiga boxningsmatcher. Mot sin hårdslående landsman Oliveira borde Gonzaga synnerligen överväga att återvända till sina rötter. Doldisen ”Lula” har lämnat ett spår av skallebank bakom sig och kan bli en frisk fläkt i tungvikten om hans nerver pallar den stora scenen.

FW: Yuri Alcantara (26-3) vs. Michihiro Omigawa (13-10-1)

Sista chansen i UFC för 36-årige judokan Omigawa, kan man föreställa sig. På bortaplan, mot en kille som vunnit tolv på raken. Aouch. Å andra sidan har den envise japanen varit underdog hela sin karriär, och är bekant med läget.

WW: Ricardo Funch (8-2) vs. Mike Pyle (21-8-1)

Även Funch är tillbaka i UFC endast på grund av skadedrabbade fighters som ställde in. En oväntad karaktär att se tillbaka i buren, då Funch förlorade sina två i UFC utan att visa mycket som talade för förlängt kontrakt. Veteranen Pyle är som alltid en enastående skicklig grappler som verkligen inte hanterar att bli slagen i huvudet särskilt bra. Funch föredrar slagväxling så brottning borde fälla avgörandet om hur det här slutar.


FW: Felipe Arantes (13-4) vs. Antonio Carvalho (13-4)

Två killar en bra bit ner i fjäderdivisionen. Carvalho debuterar, Arantes går sin andra med en förlust bakom sig.