Inför UFC på FOX 2

LHW: Rashad Evans (16-1-1) vs. Phil Davis (9-0)

Brottarduell deluxe som kommer att besvara många frågor. Trots sina likheter i bakgrund och game, finns det uppenbara skillnader på Davis och Evans. De båda brottarna förlitar sig mer på fysiska superkrafter än tekniskt försprång mot konkurrensen, men har lite olika förutsättningar. Den ständigt underskattade och anonyme Evans besitter främst snabbhet, en egenskap han applicerar på både nedtagningar och knytnävskamp. ”Suga” anfaller mer taktiskt än aggressivt, vilket kan vara en anledning till bristen på popularitet, men är kraftfull nog att utnyttja de lägen som hans rappa händer och lätta fotarbete erbjuder. I jämförelse är bredaxlade Davis mer konventionellt monsterstark och svårstoppad, med en naturbegåvning som tillåter lekfull improvisation.

Evans är allt annat än improvisatör, och kommer alltid till buren med genomtänkt gameplan som maximerar hans potential. Även om 32-åringen lämnat Greg Jacksons camp, med många ord av bitterhet på köpet, fortsätter han vara sinnesbilden av Jacksons strategiska skarpsinne. Davis visar sällan tecken på förberedd strategi, och är ännu grön nog att befinna sig på ett nyfiket utforskande stadium i sin utveckling. En god egenskap för att lära sig nya tricks, men en tänkbar svaghet ställd mot en fokuserad prestationsmaskin som Evans.

Den sista faktorn att väga in i ekvationen, är att Davis ännu inte visat sig ha något tak. 27-åringen har haft en bekväm resa i MMA-karriären hittills, och har inte behövt visa hur han hanterar utmattning, omskakade synapser eller underlägen. Evans är däremot inget mysterium, och har i stort avslöjat alla sina styrkor och svagheter vid det här laget. En svårtippad urladdning till match stundar.

MW: Chael Sonnen (26-11-1) vs. Michael Bisping (22-3)

Blygsamhet has left the building. Entré för en tvåhövdad mardröm som kan få tystlåtna idrottspuritaner att vända sig bort. Att tuta ihop UFC:s mest högljudda skrävlare är tacksamt för att generera intresse, och det är nästan förvånande att den här sandlådan inte hamnade högst på cardet. Bortom den pigga förpackningen av attityder och spydigheter är det dessutom en kvalmatch inför framtida titelförsök. Hur mycket rättänkande analytiker än vill påpeka tekniska brister hos herrar Bisping och Sonnen, kvarstår faktumet att de tillsammans har vunnit 14 av 17 matcher i UFC. Med sådana records kan man inte avfärda duons talanger, oavsett vad man tycker om deras kontroversiella personligheter.

Sonnen kan, förutom att predika republikanska klichéer och provocera skiten ur folk, dessutom brottas riktigt bra. I kombination med en stadig haka och pålitliga grundslag, har hans enkelspåriga game varit fullt tillräckligt. Submissions har visserligen plågat 34-åringen från Oregon hela hans karriär, men det är inte en svaghet som borde märkas av mot Bisping. ”The Count” är inte bestyckad med någon BJJ i världsklass, eller några andra fruktade finishers, utan vinner matcher på att han vet hur man ska vinna matcher. Ingen enskild del av brittens game, möjligtvis undantaget kondition, är särskilt märkvärdig. Men Bisping är mer än summan av sina delar, och presterar alltid bättre än vad någon förväntar sig. Eftersom de båda pratkvarnarna inte är bestyckade med den andres kryptonit, lutar det åt att bli en poängmatch där den mer positionsstarke Sonnen har en uppenbar fördel.

MW: Demian Maia (15-3) vs. Chris Weidman (7-0)

Frågetecknet Maia får den otacksamma uppgiften att försöka lösa gåtan Weidman. Som något av mellanviktens Jon Jones, växer brottarbegåvningen från New York några storlekar för varje match. Hans ödmjuka personlighet, lugna matchpsyke och lättlärda sinne, drar ytterligare paralleller till Jones. Efter att ha varit nederlagstippad, men bärgat guld, i tre UFC-matcher hittills, är det omöjligt att se taket för Weidmans potential. Maia har möjligtvis fördelen av att inte frukta nykomlingens talanger på marken, men har däremot ingen uppenbar strategi för uppgiften. Den brasilianske BJJ-stjärnan övergav sin renodlade grapplingstil, och utvecklades till en svårdefinierad mångsysslare. Inte den identiteten man vill ha mot en talang som Weidman. Sällan har Maia haft mer skäl att återvända till de storslagna svep och submissions som en gång grundlade hans karriär i oktagonen.

LW: Evan Dunham (12-2) vs. Nik Lentz (21-4-2)

Ett möte mellan mannen som inte borde få vinna, mot mannen som borde vinna mer. Om man ska vara krass. Poängbrottaren Lentz har nått den här punkten via en serie av mindre upphetsande poängvinster, och anklagas ständigt för att välja säkerhet framför avslut. Man kan däremot inte ifrågasätta effektiviteten i hans game. Dunhams kometkarriär gick in i den vägg som är Melvin Guillards knäskålar, men antas fortfarande vara en oslipad diamant och framtida titelutmanare. Den 30-årige Xtreme Couture-talangen har imponerat i samtliga delmoment av MMA, med knockouter, vass brottning och utmärkt jiu jitsu på sin repertoar. Om hypen inte ska slockna hade det dock behövts en uppvisning av rang mot den oförlåtande reality checken Lentz.

HW: Mike Russow (14-1) vs. Jon Olav Einemo (6-2)

Norges man i buren gör sitt andra försök på UFC-framgång. I debuten förväntades den forne ADCC-vinnaren Einemo skjuta nedtagningar och leta strypningar. Riktigt så blev det inte, och i en uppvisning av mod och något våghalsig kamplust, blev det mer av ett filmslagsmål mot brawlern Dave Herman. Den store norrmannen föll av yttre våld i rond två, men imponerade mätt i manlig fighting spirit och rent underhållningsvärde. En mer genomtänkt gameplan kan vara motiverat mot den osannolike Russow, mannen vars fysik för tankarna till människor som aldrig sett insidan av ett gym. Tack vare sin järnvilja och omänskliga stryktålighet, är Russow mer än han ser ut att vara, och hans record talar för sig självt. Karln hittar alltid sätt att vinna, hur hopplösa oddsen än ser ut att vara.

BW: Johnny Bedford (18-9-1) vs. Mitch Gagnon (8-1)

Bantamvikt sådär som bantamvikt brukar vara. Totalt okända namn, enastående talang och ett jävla tempo från start till mål. Debutanten Gagnon har avslutat varenda match han vunnit, och har en killer instinct värd namnet. Den gänglige grovjobbaren Bedford har rivit av ungefär sex matcher per år under sin proffskarriär, vilket vittnar om en snubbe som alltid är game. Borde bli sevärt.

FW: Cub Swanson (15-5) vs. George Roop (12-8-1)

Swanson brukar bli castad i rollen som bad guy mot killar som behöver en kvalitetsvinst, och tycks åter befinna sig i den rollen. Långbente thaiboxaren Roop förlorade en något tveksam poängmatch mot japanske hypen Hioki, och vann en del sympati för detta. Roops vilda hästsparkar och svårmatchade räckvidd är ett recept för minnesvärda knockar. Hans brist på balans och defensiv medför däremot att rutinerade män som Swanson har en del att sikta in sig på.

LW: Charles Oliveira (14-2) vs. Eric Wisely (19-6)

Begåvade Oliveira blev hårt nedtagen på jorden av cowboyen Cerrone senast, men har i övrigt presterat väl i buren. Överraskande submissions och generell snabbhet utmärker brassens ”Do Bronx” framfart. Debuterande Wisely har harvat sig fram i småshower tills han fick chansen i stora buren.

LW: Michael Johnson (9-6) vs. Shane Roller (10-5)

Två brottare inför sista chansen att hänga kvar i UFC. Ojämn prestation och brist på utveckling utmärker båda två.

HW: Joey Beltran (13-6) vs. Lavar Johnson (15-5)

Cirkus i tungvikten mellan två passionerade sluggers. Debuterande Johnson är en karaktär utöver det vanliga. Prydd av ett dramatiskt ärr över hela magen, ett kvitto på en drive by shooting han överlevde, är han så street att till och med bröderna Diaz rodnar. Massiv street cred ändrar däremot inte på faktumet att Johnson lämnar öppet mål för submissions, och har torskat två på raken tack vare det. Både Johnson och Beltran är kända för att besitta järnhaka, hygglig slagkraft och en total brist på jiu jitsu, brottning och eftertanke. Här vankas en slagskur av rallarsvingar mellan två män inställda på uppgiften att bli först med att sätta en knock i den andres förlustkolumn. De har tillsammans stämplat ut 24 män med sina knogar, utan att någonsin ha blivit utslagna själva. Om någon känner att Kimbo Slice saknas i deras liv, rekommenderas den här varmt.

MW: Chris Camozzi (15-5) vs. Dustin Jacoby (6-1)

Mellanvikt. Två män. MMA. Mer än så blir det nog inte.