Inför UFC 144

När UFC på lördag återvänder till Japan, har det gått tolv år sedan oktagonen senast befann sig i landet. De tolv åren berättar även en dramatisk saga om vad som hänt sedan dess. Senast det begav sig, hade den amerikanska buren svårt att hävda sig i konkurrensen med den banbrytande fightingindisustrin som exploderade i Japan. K-1 och Pride regerade med järnhand och UFC fick ge upp planerna på expansion. Men den japanska fightingbubblan sprack och ersattes av kortsiktig nostalgi. Istället för tillväxt blev det favoriter i repris, långt bortom hälsosamma gränser. Medelålders hjältar från förr släpades in till ringar och burar, där de försökte prestera inför en lojal men allt mindre publik. Den japanska fightingscenen fick inget nytt blod, och när gamla hjältar som Sakuraba inte längre kunde värja sig, dog framgångssagan ut.

De överlevande föll i glömska eller testade lyckan i UFC med medioker framgång. Det räcker med att backa några år så var trion Gomi, Yamamoto och Akiyama mytomspunna toppfighters som regerade rankinglistor. Men i buren har de med gemensamma krafter bara lyckats pressa fram två vinster till priset av åtta förluster.

UFC tar vara på nostalgin och lojaliteten, och sätter folkkära västerlänningar som ”Rampage” och Hunt i fokus, och kryddar med så många japanska namn de kunnat få tag i. Men cardet präglas av legender som varit. De unga, lovande hemmasönerna saknas. Om något kommer lördagens gala bli ett besked om den japanska scenen som en gång regerade världen, kan få nytt liv. Eller om forna dagars glans är borta och bara minnen återstår på Saitama arena.

LW title: Frankie Edgar (14-1-1) vs. Benson Henderson (15-2)

För första gången sedan 2009 möter Edgar en fighter som inte heter Penn eller Maynard i efternamn. Lättviktstiteln har äntligen hamnat hos den odisputable mästaren och tiden är kommen att börja försvara bältet mot nästa generations utmanare. Först ut i raden står Henderson, en man vars unika arsenal ännu inte listats ut.

Den mest uppseendeväckande egenskapen hos Henderson, är hans storlek. Ett halvt huvud längre än Edgar, utan att vara smalare någonstans. ”Smooth” är en av de största männen i divisionen, men till skillnad från sina hårdbantande kollegor, fightas han inte som andra kraftkarlar. Med kattlika rörelser och en flexibilitet som tycks immun mot lås, rör sig Henderson på sitt eget sätt. Hans atletiska gåvor tillåter en aktiv, varierad och risktagande stil som inte riktigt liknar någon annan. Segrarna över Guida och Miller visade även att verktygen finns för att hantera ettriga brottare. Ingen kan med säkerhet säga vilken Henderson som dyker upp på lördag. Om det blir den drivande brottaren, kontringsboxaren eller grapplern. Ingen kan heller se någon gräns för 28-åringens utveckling, och han tycks växa några nummer för varje match.

För ingenjören Edgar måste utmanaren ha erbjudit ett svårlöst men engagerande pussel. ”The answer” gör skäl för sitt ringnamn, och är en sann mästare på gameplans, strategi och konsten att utnyttja motståndarnas svagheter. Ingen kan exponera luckor och attackera med felfri timing, som den orubbligt fokuserade Edgar. Frågan är som sagt om han lyckats lista ut den oförutsägbare Henderson, vars fulla potential ännu inte visat sig.

Stilmässigt är det liten, snabb brottare mot en stor och explosiv, lättfotad boxare mot kreativ striker, snabbhet mot smidiga muskler. Inga skarpa kontraster, och synnerligen svårt att sia om på förväg. Nyfikenheten och förväntningarna är stora, med all rätt.

LHW: Quinton Jackson (32-9) vs. Ryan Bader (13-2)

Något av en dubbel ödesmatch, mellan två herrar vars framtid är oskarp i kristallkulan. Jacksons mentala demoner har åldrat honom bortom sina 33 fysiska år. Varje gång ”Rampage” visar sig i buren, samlas orosmolnen för att den ärrade krigaren ska pensioneras, få ett ödesdigert frispel eller gå under i bitterhet. Hans nävar är bättre än någonsin och råstyrkan tycks fortfarande vara en av divisionens bästa. Men utan glöd och självförtroende blir alla vapen trubbiga. Bader hade kunnat vara rätt man att exponera en sådan åldrad legend i utförsbacken, eftersom han är en pigg och stryktålig brottarbuffel i tacksam ålder. Men senast ”Darth” skulle pensionera en äldre kollega i uträknade Ortiz, fick han som bekant storstryk. Det är alltid svårt för unghunden att försöka spöa upp den gamle alfahannen, och Bader tycks eventuellt ha problem på den punkten.

Hade matchen utspelats i Tekken, hade Baders kvickare och mer kraftfulla nedtagningar, järnhaka och uthålliga fysik stått som favorit. Men Jackson kommer till buren med en auktoritet som alltid tycks lyfta honom på matchdagen. Mephis främste må vara en surgubbe med vilda västern i synapserna, men han kan fortfarande dela ut stryk på ett självklart vis som anstår en veteran av hans kaliber. Slutsatsen är att en orädd, respektlös Bader har drömläge för upprättelse, men att en vaken Jackson borde dela ut en hårdhänt lektion i hur fighting ser ut i sin råaste form.

HW: Mark Hunt (7-7) vs. Cheick Kongo (17-6-2)

En trevlig present till alla japanska fans som saknar K-1:s glansdagar och gärna bevittnar utbyte av käftsmällar på gamla tiders vis. Kickboxaren Hunt blev den förste mästaren av K-1 som inte var europé, och sensationen inträffade i samma stad och land som han nu återvänder till. Det trevliga med den storyn, är att publiken fortfarande älskar den sympatiske samoanen. Det mindre roliga är att han vann den där legendariska finalen för 10 år sedan, varefter karriären började kana utför. Att den rundnätte sluggern skulle vara passé, motbevisade han dock i sin första UFC-vinst förra året, där Hunt imponerade stort med sin teknisa utveckling och orädd kamplust. För franske thaiboxaren Kongo är det ett dilemma vad han bör satsa på. Slagväxling med en av världens hårdaste hakor, som dessutom är en mästare på kontringar, är en riskabel plan. Samtidigt har den franske bjässen aldrig riktigt visat självförtroende inom något annat. Det lutar åt en testosteronosande slugfest som om det var 2001, vilket hade fått Saitama arena att yla som de inte gjort på länge.

WW: Yoshihiro Akiyama (13-4) vs. Jake Shields (26-6-1)

När Akiyama lämnade sitt adoptivland för att jaga den amerikanska drömmen, var han hypad till skyarna och i princip obesegrad. Han var därtill en person som genererade massiv publicitet, där hans koreanska bakgrund och fulspel mot japanska hjältar resulterade i ramaskri, samtidigt som hans inoljade överkropp gick hem på andra läktarsektioner. Glitterbruset av sensationer, drama och ytlighet hade däremot ingen större verkan i UFC. ”Sexyama” togs kvickt ner på jorden av amerikanska fighters som inte vuxit upp med japansk skvallerpress. Tre raka förluster har försatt Akiyama i ett utsatt läge, och även om matchningen är på hemmaplan är den sannerligen inte generös. Shields har torskat två på raken för första gången i sin karriär, och har tjänat ihop till en något lägre rankad motståndare. Det är tacksamt läge för den amerikanska grapplern, som aldrig befinner sig längre än en single leg från att dominera alla andra welterviktare på planeten. Risken att springa på en fet smäll från en övertaggad Akiyama finns där förstås, men det är inte Shields som behöver grunna på sin gamplan inför den här.

MW: Yushin Okami (26-6) vs. Tim Boetsch (14-4)

Den ende japanen på cardet med uppenbart favoritskap, är passande nog den hemmason som publiken är minst bekant med. Till skillnad från sina landsmän, skippade Okami den lokala cirkusen och gick tidigt till UFC. Det kan också vara en förklaring till varför han blivit den mest framgångsrika japanen i buren. Med 10-3 bakom hönsnätet, och endast förluster mot toppnamn, har Okami en trygg plats i divisionen. Om han inte varit så tystlåten, och en total mardröm att marknadsföra, hade han kunnat toppa det här cardet baserat på sina meriter. Istället blev det kvalmatch, och en motståndare vars odds inte är muntra. Oborstade Boetsch har sett mer kraftfull ut efter att han lämnade den lätta tungvikten, men någon finlirare är inte den något bufflige amerikanen. Matchningen tilltalar Okamis ökända monsterstyrka och metodiska stil, även om Boetsch alltid är game och lär slita som ett djur för att rubba utgången.

FW: Hatsu Hioki (25-4-2) vs. Bart Palaszewski (36-14)

Hioki är en av de få fighters som lyckats droppa i ranking efter en seger. Den överhypade japanen debuterade efter mycket förväntan i UFC och kom knappt undan med en oinspirerad decision. Efter kallduschen tystnade rösterna som pratat om framtida hot mot Aldos bälte rätt snabbt. Det är dags att bekänna färg, och ta reda på om sensationen från Sengoku är precis så medelmåttig som han verkade senast, eller om hemlandets trygghet kommer väcka liv i de superkrafter han ansågs besitta. Oförlåtande Palaszewski är rätt man för att räta ut oklarheterna. Som något av en första gradens journeyman, har Palaszewski aldrig riktigt lyckats mot toppnamnen, men alltid bjudit på hårdnackat motstånd. Det lutar åt att bli en duell i listighet och taktik, mellan två män som alltid lutat sig på teknik före fysisk dominans.

LW: Anthony Pettis (14-2) vs. Joe Lauzon (21-6)

En duo av okonventionella fighters som vid olika tillfällen har blivit kultförklarade. Pettis lever fortfarande på sin burhoppande Matrix-spark, men har haft det kämpigt sedan han bytte till UFC. Det är svårt att få utlopp för kreativa sparkar, slag och lås när man ligger nedtryckt på rygg, och Pettis nedtagningsförsvar har svikit honom. Lauzon har liknande problem, och lyckas sällan styra fighterna dit han vill ha dem. Att se dessa två aggressiva kreatörer till icke-brottare möta varandra, borde vara recept för något slumpartat och våldsamt på ett bra sätt. Pettis har försprånget stående, ”J-Lau” ligger några steg före på backen.

LW: Takanori Gomi (32-8) vs. Eiji Mitsuoka (18-7-2)

Den en gång så fruktade och respekterade Gomi har fått en hjärtlös stämpel som föredetting, trots att han endast är 33 år gammal. Men efter att ha gått 1-3 i UFC, och verkligen blivit utklassad i förlusterna, måste man acceptera att ”The fireball kid” inte brinner längre. Varken brottningen eller grapplingen har utvecklats till dagens standard, och endast de våldsamma svingarna återstår. När Gomi återvänder hem till landet där han en gång kunde sälja ut stora arenor på egen hand, har han fått en rimlig men utmanande matchning. Mitsuoka är rätt okänd i väst, men har haft en stabil karriär i Japan. Framför allt stark i sin jiu jitsu, har 36-åringen hängt med världseliten i flera år, och bland annat dragit ut Rodrigo Damm och poängbesegrat norske Joachim Hansen.

BW: Norifumi Yamamoto (18-5) vs. Vaughan Lee (11-7-1)

Om Gomi har fallit hårt, har Yamamoto fallit hårdare. Den kortväxte japanske brottaren var ett av 2000-talets mest uppseendeväckande fenomen i MMA. Med sina 162 cm och långt under viktgränsen, kunde ”Kid” banka stoppningen ur lättviktsfighters när det begav sig. Det antogs att den dag bantamvikten infördes, skulle Yamamoto verkligen börja glänsa. Riktigt så blev det inte. Sedan 2007 har Yamamoto bara vunnit en gång. Den trevliga nyheten för alla fans av Japans främste bad boy, är att Lee inte har oddsen på sin sida. Brittiska fighters är traditionellt svaga i brottning, och även om den hårdhudade Lee är bra på att ta en smäll för att ge en tillbaka, har han aldrig tagit några stora skalper.

MW: Riki Fukuda (17-5) vs. Steve Cantwell (7-5)

Något okontrollerade och yvige Fukuda möter sin motsats, i den strikte men inte särskilt kreative ”Robot” Cantwell. Knytnävskamp borde bli resultatet, där båda av helt olika skäl anser sig ha fördel. Efter fyra raka förluster hänger Cantwell väldigt löst.

BW: Takeya Mizugaki (15-6-2) vs. Chris Cariaso (12-3)

Brawlern Mizugaki brukar vara sevärd, åtminstone när han möter någon villig att hålla sig på fötterna. Ställd mot en man som kallar sig ”Kamikaze” lutar det åt att bli åka av.

FW: Tiequan Zhang (15-2) vs. Issei Tamura (6-2)

Kina mot Japan är en festlig matchning som brukade funka bra på K-1:s och Prides dagar. Zhang skulle bli pionjären för den växande MMA-scenen på kinesiska mark, men än så länge verkar han rätt ensam. ”The mongolian wolf” hänger kvar i UFC efter att ha vunnit varannan match ungefär. Debuterande Tamura är i jämförelse väldigt grön och okänd, och har ännu inte tävlat på den här nivån.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!