Jag kollar en hel del på MMA. För det mest vänder jag blicken till de stora ligorna och sammanhangen – det jag ser och betraktar som framtida arbetsplatser. Självklart är det spännande och intressant att se vad som krävs på den nivån. Teknikerna, detaljerna, tempot. Vad som skiljer agnarna från vetet.
Väldigt många är väldigt duktiga på vad de gör. Fantastiska strikers, briljanta grapplers, enastående brottare och den grupp magiska utövare som bemästrar alla distanser. De sistnämnda skaran ökar stadigt i antal. En alldeles naturlig utveckling i takt med att idrotten blir mer säregen.
Vi har kommit långt ifrån Art Jimmersons ensamma boxhandske, Royces aviga frontspark och Keith Hackneys brutala tafsande. Tekniker har med utgångspunkt i människans anatomi anpassats för att matcha rådande regelverk. Det ineffektiva har sorterats bort till förmån för det effektiva och kvar är en strömlinjeformad variant av det vi såg början på någon gång under mitten av 90-talet.
Tiden då man kunde bevittna ett slagsmål som flyttas från valfri salon till en åttakantig bur är förbi. En knytnävskamp mellan två lönnfeta råskinn var det längesedan vi fick se. Eller… ?
Jag kan förstå att man blir trött i en match. Lika lätt kan jag förstå att man gör misstag och dåliga bedömningar under press. Men där är en sak jag inte förstår. Hur kan någon på den nivån vara lönnfet och jazza runt med en muffinskant som väller ut över shortsen?
För det förekommer – och inte bara i tungvikten. Naturligt blir det så att jag tittar extra på min egen viktklass, mellanvikt, och där dallrar det fritt på en del av pågarna som fightas på den högsta nivån.
Var och en får se ut precis hur han eller hon vill. Jag bryr mig inte om hur det ser ut. Att låta utseendet bli ett självändamål tror jag är direkt kontraproduktivt. Houston Alexanders farsa sa en gång inför match ”if you look good, you feel good and when you feel good you do good, and damn it he looks good”. Vet du inte vem Houston Alexander är? Har du glömt honom eller undrar du vad han håller på med just nu? Frågan är svaret på om stora pecs vinner matcher eller inte.
Det spelar alltså ingen större roll hur man ser ut. Men jag kan ändå inte släppa det för matematiken går inte ihop. Det krävs en sån oerhörd träningsmängd för att ligga på den nivån att det borde vara omöjligt att behålla ett synligt överskott av fett. Vem kan träna två pass om dagen i ett par månader inför match, banta 10-15 kilo inför vägning och sen se pluffsig ut?
Precis som svett är ett atletiskt yttre ingenting annat än en biprodukt av träning. Muffinskant är biprodukten av One Tree Hill-maraton i soffan tillsammans i sällskap av praliner… Jag får liksom inte ihop det.
Jag kollar en hel del på MMA. För det mest vänder jag blicken till de stora ligorna och sammanhangen – det jag ser och betraktar som framtida arbetsplatser. Självklart är det spännande och intressant att se vad som krävs på den nivån. Teknikerna, detaljerna, tempot. Vad som skiljer agnarna från vetet.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer