Olika nivåer av helvetet

Börjar vi från början eller?

En eller flera knän slash lowkicks på utsidan vänster knä i januari 2010. Knäet svullnade upp i stort sett omedelbart efter passet. Var la S Å D Ä R.

Efter dryga året tjafsandes med tömningar, kortisonsprutor och skit med primärvården bestämde jag mig för att gå en annan väg.

Privatortoped, 600 spänn och remiss till magnetröntgen. Visade broskskada.

En sådan skada fungerar lite som när ni kör ner tummen i frigolit. Det blir ett hål och hålet är kvar. Detta kan man borra i så att blod, ärrvävnad och broskceller läcker upp och tätar till hålet. Microfrakturering kallas det på läkarspråk.

Den borde jag gjort så fort som möjligt. Med facit i hand. Men man har ju aldrig det liksom. Man gör så bra man kan. Så jag tog Svart Bälte i kickboxning i juni samma år med den skadan. Smärtan tog sig nya uttryck kan man säga.

Sen gick jag med det där. Tränade runt. Det blev bättre. Det blev sämre. Jag fick byta löpsteg. Jag fick förändra min fightingstance. Jag tränade med handbollsskydd på knäet.

Men jag blev också stadigt allt mer ojämn i kroppen. Och det förstod jag redan då att det inte var optimalt.

I april 2011, d.v.s. 1 år och 4 månader efter skadan bestämmer jag mig för att göra microfraktureringen. Varför höll jag så fruktansvärt länge på hanen undrar du? Det undrar jag med. Fel – med facit i hand. Men det gick.

9 veckor på kryckor och brutal skelettsmärta under tiden. Rehaben ifrån helvetet med Bolibompaövningar i flera månader. Operationstiden sätts till slutet på augusti.

Vad händer då?

Under ett sparringpass, en vecka innan operation, hinner ojämnheterna ikapp mig.

Jag missar en lowkick, det bränner till i knävecket, jag sätter ner benet i fightingstance och ser hur knäet viker sig utåt. Och jag känner absolut ingenting. Knäleden var stabil som en blöt tvättsvamp.

Främre korsbandet hade gått av. En vecka innan operationen på andra benet.

Se god dag då.

Rehab och grejer efter microfraktureringen fick ske med korsbandsskadat belastningsben.

Allt gick ok och korsbandet opererade jag i början på juli 2012. Gick också ok.

I december börjar jag lägga på belastning i korsbandsbenet. Då går menisken sönder. I ANDRA KNÄET!

Fatta den punkteringen.

Snabb operation och upp på banan igen. Tänkte jag. Fel igen.

Sedan december 2012 har det nämligen uppstått artros (beständig förslitning på ledytorna) i det knäet. Och nu gäller inga rehabregler längre. Nu är det artrosen som dikterar villkoren. Och det har den varit oerhört klar med kan man säga.

Så har jag det.

Och nu har jag skrivit alldeles för mycket om mig och alldeles för lite om viktiga grejer.

Det jag egentligen ville få fram var:

• Träna RUNT eran skada. Lägg er på tyngsta möjliga gristräningen i gymmet ni klarar av. Det kommer släppa lös massiva mängder könshormon vilket är oerhört tacksamt i en rehab-fas.

• Skaffa en sjukgymnast ni kan prata med och som förstår hur ni tränar och hur hårt ni vill ha det. Leta tills ni hittar rätt. Acceptera inte nått som bara är “ok”.

• Förebygg nya skador genom att stretcha ORDENTLIGT.

• Instruera trots egna skador. Det går. Dom må ha opererat knäet men dom har inte lobotomerat dig. Instruera verbalt och låt två erfarna elever visa det du skulle visat. Det fungerar långt över förväntan och du lär dig oceaner om själva instruktionsmetodiken.

• Träna tyngst av alla trots att du är skadad. “-Om han som är skadad hoppar omkring här på kryckor tränar hårdast av alla, varför sitter jag hemma och gnäller?” Det blir den naturliga reaktionen.

• Läs om din skada. Känn efter. Lev din skada. Lär dig din skada. Lär ut det du kan när du är klar.

Så gjorde jag.

Och ingen utbildning i världen kunde lärt mig mer.