Helt säkert finns det lika många sätt att sparras på som det finns bantningsmetoder i kvällspressen. Man kan sparras hårt, löst, lekfullt, matchlikt, situationsbestämt, med givna uppgifter. I varje gym existerar egna sanningar och profetior om vad som skapar bäst resultat. Gemensamt för all typ av sparring är att det lätt blir tävling. Hur ofta tränaren …
Helt säkert finns det lika många sätt att sparras på som det finns bantningsmetoder i kvällspressen. Man kan sparras hårt, löst, lekfullt, matchlikt, situationsbestämt, med givna uppgifter. I varje gym existerar egna sanningar och profetior om vad som skapar bäst resultat.
Gemensamt för all typ av sparring är att det lätt blir tävling. Hur ofta tränaren än står där och predikar om att det är ett ömsesidigt lärande och INTE tävling så blir de ofrånkomligen så. Idrott kräver en vinnare och förlorare. Någon måste fastna i det där armlåset som någon annan applicerar. Någon måste träffa mer och bättre när nävarna flyger genom luften.
Jag tror att tävlingen är ofrånkomlig. Istället välkomnar jag den i tron om att den är utvecklande. Men det som inte får existera, det som måste lämnas senast i omklädningsrummet, är prestige. Ingen enskild nämnare har så negativ inverkan på utveckling som prestige.
Det finns tyvärr lite för många gymhjältar som för mentala anteckningar över hur det går under ronderna. Samma hjältar som kan inledda meningar med: ”jo, jo, men hade vi kört med full kontakt så…” eller ”hade jag inte varit förkyld förra veckan, så…”. Killar och tjejer som går till träningen rädda för att förlora. Som sparsamt håller sig till vad de kan. Som sakta men säkert jobbar sig till statusen som stor fisk i liten damm.
En gyllene regel som aldrig får glömmas; det finns alltid en större fisk i någon annan damm. Eller åtminstone en jämnstor fisk som på en given dag råkar vara lite hungrigare än vad du är.
Det finns en kille i Kanada som lever efter det här. George St-Pierre har försvarat sin welterviktstitel inte mindre än åtta gånger. Unikt! Jag har heller inte sett någon mästare som är mer angelägen än honom att försätta sig själv i nya situationer, söka nya sammanhang och tillåta sig själv att vara dålig. Oerhört prestigelöst när han troligen omges av atleter som inget hellre vill än överglänsa mästaren. Men han vet helt enkelt bättre än att vara nöjd. Han känner sig ständigt jagad, väl medveten om att det när som helst kan komma en ful fisk ur djupet och överraska honom. Det gör honom till en storhet.
Så träna på, sparras och tävla när du gör det. Men tävla på rätt sätt, mot dig själv och de där fiskarna utanför dammen. Räliga muränor som kommer sätta dig i lägen du aldrig hamnar i om du safear på träning. Sök upp det som gör dig obekväm. Bjud på ett svep eller tillåt dig själv att bli pressad mot buren.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer