Krönika – Angelica Söderberg: Om detta må vi berätta

Jag kunde inte gå på fredagens proffsgala i Stockholm. Det är jag glad för i dag. När Paolo Roberto blev knockad av Sebastian Lujan under proffsgalan på Åland satt jag däremot på fjärde raden. Det var inte roligt. Så här i efterhand kan jag väl även erkänna att jag liksom många andra insåg där och då att vi inte kommer att få någon oreglerad svensk proffsboxning, vilket då var under diskussion. När det kommer till politisk opinion kan det räcka med bilder av det slag som kablades ut då på en medvetslös Paolo för att opinionen ska gå mot oss. Att Paolo Roberto både innan och därefter varit en av våra starkaste förespråkare för nyttan av kampidrotten hörde just då inte till väsentligheterna. Ändå måste det sägas, gång på gång. Det som Paolo gått ut med nu igen: Utan boxningen hade jag varit död i dag. I stället för att vara en framgångsrik företagare som skrivit rader av böcker.

Det här är vad vi måste göra, vi som älskar kampidrott. Det är inte läge att lägga locket på, som Svenska Boxningsförbundet gör genom att fortfarande tre dagar efter Wallbergs knockout inte ha ett ord ute om hälsotillstånd och förbundsåtgärder på sin officiella hemsida.

Det är inte heller läge för att gå till ilsken attack mot meningsmotståndare utan att ha argument bakom. Det räcker helt enkelt inte att vråla ur sig att “boxningshatare är puckon” i diverse kommentarsfält och på Facebooksidor. Det bekräftar snarare nidbilden vissa har om att kampidrottsälskare är just puckon, våldsamma sådana dessutom. Vilket förstås inte är sant. Vi är många som klarar av både att tänka och fajtas mot jämbördigt motstånd, låt oss samfällt visa det. Och det även om de som kritiserar våra idrotter är långt ifrån vettiga i sin argumentation.

Det första som mötte mig på Svenska Boxningsförbundets Facebookgrupp på lördagsmorgonen, när Frida Wallberg fortfarande var nedsövd på sjukhuset, var en ilsken kommentar inkluderat ordet “extremist-Sverige” kring en SVT-artikel där frågan om “ska proffsboxning förbjudas” hade ställts till läsarna. Alldeles oavsett hur illa vi tycker om tidpunkten för frågan, behöver vi istället svara nej på den – och förklara varför. En surfning i kommentarsfälten visar en rad kampidrottsfans som skrivit hårda ord som gör våra idrotter mer skada än nytta.

Jag har full förståelse för den förtvivlan vi alla känner inför både Frida Wallbergs brutala otur och skada – och framförallt den hårdhänta medielupp som boxningssporten och därmed samtliga fullkontaktsidrotter nu är satta under. Men återigen: Det är inte läge att visa oss lika ensidiga och argumentationsfattiga som våra motståndare. Det är läge att göra som Paolo Roberto, eller proffsboxaren Mikaela Lauren, eller domaren och tränaren Kamran Kabinejad för att ta några exempel. Berätta varför våra idrotter är viktiga och har ett existensberättigande. Backa inte för att de innehåller våld, för det gör de. Låtsas inte som om att det inte ger en extra tjusning för oss som gillar att fajtas att våra idrotter innebär en risk, men betona att det är en kalkylerad risk och att den är frivillig och upp till var och en av oss att personligen ta ställning till.

För det handlar om ett personligt val. I dagens samhälle har vi rätten att fatta beslut om vår egen hälsa och framtid. Den rätten behöver vi betona.

Vi behöver även prata mer med varandra om riskerna och hur dessa minimeras. Prata med varandra om riskerna med hjärnskakning, att sparra på rätt sätt, att lyssna på den forskning som finns om med hur långt mellanrum hård sparring och tävling bör ske för att vi ska vara så skyddade som möjligt från de risker våra sporter innebär.

Berätta om vårt existensberättigande och om den nytta vi gör i samhället. Om hur få idrottsföreningar vi ser finnas engagerade i så kallade utsatta områden – men att dessa så ofta är just boxningsklubbar eller kampsportsföreningar. Att våra idrotter lockar även de unga som hamnat på glid i samhället och att det ger dem en riktning och ett syfte med livet. Att de kan göra sig ett namn genom sin idrott – i stället för att spela allan på stan eller begå brott. Våra idrotter ger en möjlighet till fokus på individen och dess utveckling, de ger strikta regelverk och hård träning, disciplin och drillning i att visa respekt för motståndare, tränare, andra medmänniskor. De ger sportsmannaanda.

Det här är detsamma som vi måste säga när en av våra största MMA-stjärnor häktas som misstänkt för stöld. Jag vågar säga att de som fortsätter eller startar om sin brottsliga bana när de väl nått in i våra klubblokaler är få, jämfört med hur många som var på glid när de började med kampidrott. Jag har själv tränat många unga som inte haft vare sig mål eller mening i livet, som hittat sin väg genom hård träning, disciplin och kamratskap i boxningsklubben.

Det är om detta vi måste berätta, när vi nu löper gatlopp i medierna. Alla våra goda exempel. Att vi har en tanke där bakom idrottens stundom hårda och smärtsamma yta – och att den tanken bygger på både hjärta och hjärna.

Angelica Söderberg är journalist och webbredaktör. Hon har mångårig vana från ideella förtroendeposter på olika nivåer, i huvudsak inom idrotten, bland annat fem år som förtroendevald i Svenska Boxningsförbundet. Boxningstränare sedan början av 2000-talet.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!