Jag jobbar ju som professionell tränare. Och av någon anledning har det fallit sig så att vi har väldigt många kvinnliga klienter på WestCoast4. Totalt har vi närmare 70% i dagsläget vilket är en extrem siffra. Speciellt när man i träningsbranschen ser att killar gärna väljer manliga tränare och tjejer väljer kvinnliga. Hur detta kommer sig är inget jag kan svara på.
Tjejer är grymt tuffa. Det spelar liksom ingen roll vilken typ av träning man utsätter dom för. Dom tar det. Dom gör det. Och dom får resultaten. Och helt utan gnäll.
Dom gapar och skriker. Dom skrattar och gråter. Dom skäller och svär. Dom kallar mig de mest kreativa namn ni kan tänka er. Men det rinner bara av. För jag vet att när dom tittar sig i spegeln och inser vilken träning dom precis klarat av och vilken form dom har kommit i, så älskar dom träningen precis som alla andra.
Men ni skall ju veta det. Att tjejerna är överlägset grövst i munnen. ÅH HERRE GUD vilka ord som kommer ur dessa sockersöta små munnar.
Många av tjejerna har träningen som en ventil. En oas. Någonstans att både explodera och blåsa ut ångan. Några av tjejerna har den som komplement till annan terapi.
Vissa av tjejerna visste vad dom gav sig in på. De allra flesta hade ingen aning. Dom hade ingen aning om ventilen. Den ger sig ofta inte tillkänna förrän efter ett par pass. Men när dom har hittat den så släpper dom den ALDRIG. Det går inte. Den blir en central del i livet. Och för vissa, en livlina för överlevnad. Så allvarligt blir det.
Och då kan man aldrig vika undan blicken. Man får aldrig ljuga. Man får aldrig sluta att vara obekvämt rak och ärlig. Och trots att det är litegrann otäckt som tränare att få det ansvaret givet till sig så älskar jag det. Jag vill aldrig ha det på nått annat sätt. För mig är det bästa kvittot på mitt yrkesutövande jag någonsin kommer att få.
Till alla tjejer som tränar blytung: Sluta aldrig med det.
Till alla tränare: Ta vara på tjejerna. För fan. Ta vara på dom.
Kommentarer