Krönika – Mats Nilsson: Vad ska man säga?

Genom livet landar vi ibland i sammanhang och situationer som gör oss stumma. Det flyger runt ord och känslor inne i skallen men tyngda av stundens allvar förmår vi oss inte att formulera meningar. Istället står vi där förlamade med tand för tunga.

Vi var många som befann oss i en sådan situation för en vecka sedan. Frida förlorade sin match. En välplacerad vänsterkrok blev början på slutet. Förhoppningar blev besvikelse som minuterna senare, i ett ögonblick, byttes till oro och förfäran.

För mig som luttrad åskådare såg det inte så farligt ut. Missförstå mig rätt, det var en otäck knock. Men jag har sett det förut. En ordentlig slägga följt av en rejäl tupplur. Det händer. Jag har däremot aldrig sett den konsekvensen vi tyvärr fick se i fredags förra veckan.

Frida verkar under omständigheterna må bra och tillsammans med resten av kampsportssverige drar jag en lättnadens suck. Ett sorgligt och för tidigt avslut på en fin karriär. Men det som kunde varit känns irrelevant i jämförelse med det som är – att hon är vid hälsa.

Jag såg matchen tillsammans med min fru som blev förskräckt över bilderna där Frida rullades ut på bår till ambulans. Ovetandes om hennes medvetslöshet svarade jag lugnande att ”ja, men det är bara rutinundersökning. Det var ju en rejäl pärla. Dom vill kolla upp henne innan hon får åka hem”.

Vi vaknade dagen efter frun tittade skeptiskt och lite nedlåtande på mig efter morgonens nyheter. ”Rutinundersökning?” sa hon tvärt. ”Ser du vad som kan hända?”

Vad ska man svara på det? Tunghäftan följdes av en argumentation kring perspektiv och frekvens. Att det varje helg arrangeras matcher i MMA, Boxning och thaiboxning. Det är extremt ovanligt att vi ser den här typen av konsekvens i reglerad tävling. Sett ur det perspektivet är frekvensen väldigt låg.

”Men det kan ju uppenbarligen hända”
Tunghäfta.
Hur låg frekvensen än må vara går det inte att argumentera den försumbar. Den finns där. Men samma typ av allvarliga konsekvenser förekommer även i andra idrotter, fritidsaktiviteter och människors strävan efter självförverkligande.

Bättre än så blir mitt svar inte. Människan dras till det extrema. Hon lockas och belönas av att tänja på gränser i en outtröttlig ansträngning att utforska sig själv. Som om att vi, trots våra försök att låtsas som ingenting, ändå vet att livet är ändligt.

Svaret på vilken väg man – inom ramen för myndiga samtyckande – kan, borde eller skall välja för att finna svaret på sig själv är laddat med värderingar, känslor, moral och annat vi har hittat på. En oändlig diskussion som jag lämnar där hän.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!