Krönika – Björn Rhodin: Teamet kring idrottaren

Om vi pratar idrottande på hög nivå, på elitidrottsnivå, på landslagsnivå. Då blir marginalerna mindre och kraven högre. Kravet på kompetens ökar samtidigt som ekonomin ofta minskar eftersom man sannolikt bara jobba deltid med något temporärt och inte har ett välbeställt chefsjobb 9-17, måndag till fredag.

Skall idrottaren bli riktigt framgångsrik behövs ett team vilket är både sällsynt och svårt att skaffa i Sverige idag. De utövare vi kallar proffs inom kampsporterna tjänar i stort sett inga pengar alls på sin idrott utan gör det för att de älskar det de gör och offrar det de behöver offra för att kunna göra det. Ofta är räddningen föreningen, ett bra eget nätverk av folk eller en egen bra ekonomi.

I de flesta fall är kampsportstränaren utöver tekniktränare såväl fystränare som medicinsk rådgivare, matguru, livmedikus och massör. Jag säger inte att det alltid är en dålig lösning, inte alls. Jag säger bara att det alltid skall vara rätt person på rätt plats. Och ju fler professionella specialiserade yrkesutövare du har tillgång till ju bättre är din möjlighet att kunna göra det du är bäst på.

Naturligtvis kostar det pengar. Det var väl ingen som sa att det skulle vara gratis att vara elitidrottare på högsta nivå?
Mycket går att få sponsrat och rabatterat, absolut.
Tacksamt nog lever vi i de sociala mediernas tid där facebook, bloggar, instagram och twitter är maktfaktorer och där man som relativt okänd idrottare ändå kan ha ett tillräckligt stort personligt nätverk som företag kan vara intresserade utav. Jag tänkte skriva mer om detta i en krönika längre fram.

Vi har byggt upp ett team kring mina elitidrottsklienter som ser ut ungefär såhär (naturligtvis med individuella avvikelser)

• Tekniktränare. Personen som hanterar idrottarens tekniska färdigheter. Vi kommunicerar ofta intensivt eftersom jag inte kan vara på allas träningar hela tiden. Det blir sjukt tråkig stämning hemma då.
• Fystränare. I mina klienters fall är detta alltså jag.
• Sjukgymnast. Min kollega Tobias Marmheden. Vi sitter i samma rum. Total värdsklass på det samarbetet. Jag kommer med ett önskemål och han säger Nej. Funkar varje gång.
• Naprapat. I de fallen där vi inte får loss låsningar och liknande grejer själv skickar vi folket till Krille Norrgårds på Naprapatkliniken Väst i Sisjön, Göteborg. Galet bra. Gör galet ont. Men levererar med kraft.
• Samordnare. Någon som kan koordinera alla dessa individer och få alla att jobba åt samma håll (vilket absolut inte är självklart att de gör skall ni veta!)

Tekniktränaren, fystränaren och naprapaten är ju inget konstigt. Men sjukgymnasten? Varför?
Såhär är det. När du är elitidrottare så KOMMER du att få skador. Förr eller senare kommer det “känningar” och andra små blessyrer som är förstadium på större trauman. Då måste det finnas någon som kan svara på de symptomen. Någon som drar i handbromsen och kommer med smarta program som jobbar bort skadan istället för att släppa på den. Fystränaren behöver också ha någon att bolla med. Är det onda en skada eller bara gnäll? Ibland är skillnaden hårfin.

För att runda av lite snyggt skall jag ge er som har förstått att själv inte är bästa dräng i alla lägen, lite tips om vart ni skall börja.

Om vi utgår ifrån att ni redan har en kompetent tekniktränare.
1. En fystränare med BRA kompetens. Räcker långt. Detta är en ekonomisk investering. Kvalité kostar men är också alltid värt det.

2. En sjukgymnast. Efter 3 års studie på universitetet vill alla börja jobba. De allra flesta vill varken fastna på vårdcentralen eller på sjukhuset som sjukgymnaster. Alla vill jobba med motiverade idrottare som gör som de blir tillsagda. Här finns det ofta förhandlingsmöjligheter.

Kom ihåg: Rätt person på rätt plats och själv är INTE bäste dräng. Inte inom idrotten.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!