Kampen mot vågen

Alla som sett moderna kampsportstävlingar från insidan vet: fighterns medvetande under dagarna innan matchpräglas inte bara av drömmar om seger och idrottsliga framgångar, utan minst lika mycket av vad den svältande kroppen ska få äta när invägningen är avklarad. Kampen mot kroppsvikten och vågen är ibland en lika stor utmaning som själva matchen. Fighter Magazine tittar närmare på hetsen kring viktklasserna.

Text: Anders Eriksson

Viktklasser: Så funkar det

Alla kontaktkampsporter och de flesta styrkeidrotter ser de tävlande delas in i viktklasser för att var och en ska kunna tävla mot en jämnstor, jämnstark motståndare. Om vi inte hade viktklasser skulle de flesta matcher och styrketävlingar av olika slag att avgöras av vem som är störst och bär med sig mest eldkraft i form av användbar muskelmassa. I takt med att leken blivit allvar, och stora pengar och karriärmöjligheter börjat stå på spel i varje match har utövarna börjat manipulera sin kroppsvikt för att kunna vara så tunga som möjligt i sina viktklasser och på så sätt få ett styrkeövertag mot sin motståndare. I amerikansk MMA är det i dag standard att fighters under dygnet innan invägningen förlorar minst sju till tio kilo av sin kroppsvikt, genom olika metoder för manipulation av kroppsvikten, främst kroppens mängd vätska. Efter invägningen, men innan det är dags att kliva in i ringen går utövaren upp vikten igen genom vätskeersättning och tävlar alltså ofta upp mot tio kilo eller i vissa fall ännu mer, tyngre än vad viktgränsen anger. Processen, som inte är varken fysiskt ofarlig eller självklar i fråga om etik och sportslighet kallas weight-cutting och har sina kanske djupaste rötter i den amerikanska brottningen.

Amatör och pro

Även i Sverige bantas det flitigt, trots att det sällan är varken några pengar att tala om eller någon enda chans att försörja familjen som står på spel när de svenska kampsportarna kliver in i ringen för att göra upp. Dessutom är gränserna mellan amatör och proffs otydliga i Sverige, inte minst inom thaiboxningen. Amatörer väger in på tävlingsdagen medan proffs väger in dagen innan matchen. Det innebär att proffsens rigorösa viktmanipuleringsrutiner blir extra riskabla i händerna på en amatör, vid invägning på tävlingsdagen har ju den tävlande inte samma möjligheter att återställa vätskebalansen och låta kroppen återhämta sig efter den hårda belastning som bantningen innebär, innan den ska utsättas för matchens påfrestningar.

ADCC

Submission wrestlingens mest prestigefyllda turnering, som allmänt betraktas som ett inofficiellt VM för proffs, ADCC, lånar sina topputövare från BJJ- brottnings- och MMA-världen. Med kopplingen till brottning och MMA blev viktsmanipuleringen för att optimera sig för viktklasserna ända från början en självklar del av tävlingen. Men ADCC har fått nog. I juli 2010 meddelade organisationen en regeländring som innebar att alla fighters vägdes in precis innan matchen och dessutom gav domarna makt att utföra stickprov på alla tävlande när som helst under tävlingen. Om någon väger mer än två kilo över sin angivna viktgräns blir de omedelbart diskvalificerade. Regeländringen trädde i kraft omedelbart och tvingade flera framstående fighters, bland annat 77-kilosmästaren från 2009, Pablo Popovitch, att flytta upp i vikt, i Popovitchs fall från -77 till -88. En avgörande skillnad, avsedd att stävja manipuleringen av kroppsvikten och få de tävlande att tävla på sin naturliga vikt.

Kyokushin

I utkanten av familjen av moderna fullkontaktssporter finns bland annat K-1:s förfader, Kyokushinkai, eller knockdown karate. I Kyokushin tävlar man med full kontakt utan vare sig handskar eller andra skydd, men utan slag mot huvudet. I Kyokushin har man historiskt ibland tävlat i längdklasser i stället för viktklasser, något som ännu förekommer för juniorer. Även seniorerna tävlar med en annorlunda approach till vikten än de västerländska tävlingssporterna. En Kyokushinmatch pågår i tre minuter med två minuters förlängning om ingen vinnare kan utses efter den ordinarie ronden. Om domarna fortfarande inte kan utse en vinnare efter förlängningen vägs de tävlande och den lättare fightern vinner matchen (förutsatt att minst fem kilos viktskillnad föreligger).

Många tävlar uttorkade

En av få vetenskapliga experter på ämnet viktreglering inom kampsporter finns på Institutionen för kost- och idrottsvetenskap vid Göteborgs universitet. Stefan Pettersson hoppas med sin doktorsavhandling som blir klar kring nästa årsskifte kunna belysa olika aspekter av fenomenet viktreglering inom kampsporterna.

– Det finns en del forskning redan, säger Stefan, bland annat från en institution för kampsporter i Brasilien, och från andrahåll. Det mesta som finns publicerat i forskningsväg gäller de olympiska kampsporterna boxning, brottning, taekwondo och judo. Men det finns även en hel del som utgår från den amerikanska skolbrottningen. Det beror bland annat på att tre brottare i USA avled till följd av sina viktminskningsmetoder vid olika tillfällen under 1998.

Titlarna på två av de fyra artiklar som utgör Petterssons avhandling lyder “Practices of weight regulation among elite athletes in combat sports: a matter of mental advantage?” Och “The food and weight combat: a problematic fight for the elite combat sport athlete”. Summan av artiklarna ska belysa fenomenet viktreguleringens olika aspekter ur ett vetenskapligt perspektiv.

– Det finns kunskapsluckor inom det här området, tycker Stefan. Bland annat har man inte kartlagt attitydfrågor kring detta tillräckligt. Kampidrottare har reglerat vikten minst sedan 1940-talet. Forskningen visar att viktregleringen kan påverka både hälsan och prestationsförmåga negativt. Man harinte heller kunnat påvisa att viktreglering har varit en framgångsfaktor sett till placering i tävlingssammanhang. Ändå bantar alla kampsportare, vilket leder mig att tro att det finns viktiga mentala aspekter av detta. Även om många idrottare beskriver detta med vikten som något fruktansvärt jobbigt och slitsamt säger de samtidigt att de inte skulle vilja vara utan det. Det är en viktig mental förberedelse för tävling att strama upp kosten, och passa vikten, det har att göra med fokusering och att gå in fullständigt för det man gör. Sedan hänger det förstås ihop med idrottsidentitet och självbild. Kampsportaren som förbereder sig för match genom att banta ingår i en kultur som ärvts ned ända sedan OS 1904, första gången man tävlade i viktklasser, i brottning och boxning. Detman dessutom ska ha i åtanke gällande bantning och kampsport, är att det i en tävlingssituation i slutändan handlar om att vinna. På engelska finns ett uttryck som lyder “defeat opposition vs best performance”, där de flesta troligen väljer det förstnämnda.

De två kommande artiklarna utgår från kostregistreringar, vägning och densitetsanalys av urin insamlat vid två SM och fyra internationella tävlingar i de olympiska sporterna. Stödd på de preliminära mätresultaten målar Stefan en bild av hur bantningen går till i praktiken och hur detta potentiellt skulle kunna påverka prestationsförmågan

– En svepande rekommendation som egentligen inte är så väl underbyggd vetenskapligt säger att man kan tappa fyra procent av sin kroppsvikt utan att äventyra sin prestationsförmåga under förutsättning att man har ett adekvat vätske- och kolhydratsintag efter invägningen. Men enligt en studie på judoutövare vid samtliga tävlingar i Brasilien 2006-2008 bantade 90 procent av utövarna, och de allra flesta tappade mellan fem och tio procent av sin kroppsvikt.

Jag har vägt de omkring 70 utövare jag undersökt på tävlingsdagens morgon och samlat in deras morgonurin. Genom att mäta densiteten i urinen, alltså mängden partiklar så får man ett bra mått på hur dehydrerad, alltså hur uttorkad kroppen är. Vad man kan se är bland annat att vissa tävlande som vägt in dagen innan matchen har gått upp massor i vikt, i något fall upp emot tolv procent av kroppsvikten men fortfarande är kraftigt dehydrerade på ett sätt som troligen äventyrar deras prestationsförmåga. Reglering och distribution av vätska till kroppens olika vätskerum är komplicerade skeenden som bland annat styrs av mängden vätska som intas, njurarnas kapacitet samt elektrolytbalansen mellan de olika vätskeutrymmena. I intracellulärområdet, alltså inuti cellerna finns normalt två tredjedelar av totalt kroppsvatten och resterande del i blodet samt mellan cellerna i vävnaden, Forskning visar att det kan ta upp till 24 timmar att återställa vätskebalansen till fullo i både intra- och extracellulärområdena, samt att återfå tillräckliga glykogendepåer. En förutsättning för detta skall ske är givetvis ett optimalt näringsintag.

– 42 procent av de utövare som vägt in dagen innan match var fortfarande kraftigt dehydrerade på tävlingsdagens morgon, mot 53 procent av de som ska väga in samma dag som tävlingen och alltså inte hade börjat dricka och återhämta sig när mätningen utfördes. En skillnad som man kanske kunde tro skulle vara större men det beror också på att de som väger in dagen innan troligen har tappat mer vikt till att börja med. Kraftig, eller allvarlig dehydrering är kanske inte så akut som det låter, det definieras av ett mått som kallas urinets specifika vikt och gränsen för kraftig dehydrering går vid enpartikeltäthet på 1,030, eller 30 gram partiklar per liter urin. Destillerat vatten, som alltså inte har några partiklar alls har ett mått på 1,000. Men det är ett tillstånd som definitivt påverkar prestationsförmågan kraftigt negativt. Det har man sett hos både brottare och boxare, vars kraftutveckling man mätt med ergometer. Partikeldensitet i morgonurinen skulle gå att använda som ett mått på graden av uttorkning om man ville kontrollera att utövare inte manipulerade kroppens mängd vätska för mycket. Det skulle förstås bli en enorm apparat på stora tävlingar men själva analysen går snabbt att utföra, och det görs i den amerikanska skolbrottningen. Reglerna skärptes efter dödsfallen där.

Många utövare, både de som väger in dagen innan och de som väger in på tävlingsdagen vaknar alltså på tävlingsdagen i ett tillstånd av dehydrering som motsvarar en partikeltäthet i urinen på 1,030 eller mer, vilket kallas “serious dehydration” och påverkar prestationsförmågan negativt. Detta tolkar Pettersson som att många troligen också tävlar dehydrerade, även om de haft ett kost- och vätskeintag under förmiddagen. Vilka hälsorisker det medför ligger dock utanför gränserna för Stefans forskning.

– Av de tre brottare som avled 1998 dog två av hypertermi, det vill säga värmeslag och en av rabdomyolys, ett akut tillstånd som kan uppkomma bland annat genom allvarliga elektrolytrubbningar (det vill säga vätskebrist) där skelettmuskelceller förstörs och myoglobinhalten stiger i blodet, vilket ger akut njursvikt.

Kärntemperaturen i kroppen kan öka drastiskt vid fysisktarbete i ett dehydrerat tillstånd jämfört med om man är välvätskad. En av brottarna som avled 1998 där dödsorsaken angavs vara hypertermi hade en rektaltemperatur motsvarande 42oC vid dödstillfället. Funktionsnedsättningen som man ser vid dehydrering har troligen också med den här temperaturökningen att göra. Många enzymer som är involverade i energiomsättningen och så vidare är temperaturkänsliga vilket gör att man till exempel inte kan utnyttja kolhydraterna effektivt som bränsle om man är för uttorkad. Blodets viskositet påverkas negativt av dehydrering. Ungefär 55 procent av blodet består av plasma som till 90 procent utgörs av vatten samt lite elektrolyter, proteiner och blodfetter. Resterande 45 procent av blodet består av röda och vita blodkroppar samt blodplättar. Vattnet är viktigt för att hålla blodet flytande och vid dehydrering påverkas viskositeten, det vill säga blodet blir mer trögflytande, vilket kan vara en riskfaktor för blodproppsbildning. Immunförsvaret påverkas också negativt både direkt och indirekt, främst av den omfattande negativa energibalansen när man bantar. Det är en effekt som sitter i i omkring en vecka efter bantningen, och det kan ju spela stor roll om man tävlar ofta, i form av fler sjukdagar och så.

Som den forskare han är aktar sig Stefan Pettersson för att lägga värderingar i hur utövare bantar och manipulerar kroppsvikt. Han redovisar bara läget. Men några personliga reflektioner lämnar han oss med.

– När man diskuterar det här pratar man ofta om att utbilda idrottare om riskerna för hälsan och prestationsförmågan. Givetvis är utbildning och information viktigt, men i slutändan kan det vara så att det har en begränsad effekt, alla fall bland erfarna tävlingsutövare som säkerligen tillskansat sig kunskap under karriären. Det här handlar om de krav sporten ställer på utövaren och min kommande artikel “The food and weight combat: a problematic fight for the elite combat sport athlete”, visar att övriga ideal som en elitidrottare kan ha inte spelar någon roll när det är tävlingsdags. Både de resultat som vi har,och annan forskning visar att utövare inom idrotter med morgoninvägning, vilket i sämsta fall innebär en återhämtningsperiod på endast 2 timmar mellan invägning och match manipulerar vikten i alla fall.

– Jag tror att om man vill stävja för stora viktmanipuleringar måste man tillämpa så hårda regler att det helt lyfter bort ansvaret från utövaren. På BJJ-tävlingar till exempel vägs man precis innan man går upp på mattan, det tar ju bort fördelen med att manipulera vikten eftersom man då tävlar på exakt samma vikt man vägt in på.

De tog det till sin spets:

Abdoulie Joof

Thaiboxaren från Rinkeby har tävlat i allt från mellan- till tungvikt. “Abbe” vann SM i muay thai för första gången 1999, då i sin naturliga viktklass -81 kilo. När han fyra år senare kom ut inför en större publik var det som tungviktare, på K-1 Scandinavia 2003. Hösten 2009 förberedde sig Abbe för match mot Arthur Kyshenko på det årets Rumble of the Kings som gick i november. Abbe gick under matchförberedelserna ned drygt tjugo kilo i vikt, och klarade till sist viktgränsen -74 kilo.

Martin Svensson

The Zone FC och Scottish Fighting Challenges fjäderviktsmästare Martin Svensson förlorar kortsiktigt 10-12 kilo inför match. Den 1.87 långe Martin väger 76-78 kilo i toppform, och klarar att tävla i -66, men bara under villkoret att invägningen sker dagen innan matchen. Viktnedgången i sig är inte extrem, mätt med den internationella elitens mått,men Martins kroppshydda fick självaste UFC-chefen Dana White att baxna. Martins uttagning till The Ultimate Fighter i början av 2011 slutade med orden “You don’t have to weigh yourself, you’re f**cking huge, you’re monstrous, you’re enormous, there is no way you make 145 pounds. Come back when we’re doing 170. I’m not going to fly you to Vegas from wherever and you’ll not be able to make 145 pounds.” Martin klarade vikten gång efter annan både innan och efter TUF-uttagningen och fick uppbackning av Sirwan Kakai i konfrontationen med en villrådig Dana White som helt uppenbart inte visste vad han skulle tro.

De bantar inte:

Gunnarsson och Akhtar

Thai- respektive kickboxarna Martin Akhtar och Therese Gunnarsson har båda hittat en styrka gentemot sina motståndare i att inte banta alls. Att väga in så lätt som möjligt kan visserligen göra att man får möta något mindre motståndare, men även att banta kan ju vara slitsamt både fysiskt och psykiskt, och ju mer drastiskt man bantat desto mindre troligt är det att man fightas på den absoluta toppen av sin förmåga när det är dags. Varken den professionella europamästaren i muay thai -63,5 kilo eller världsmästarinnan i k-1-kickboxning i -52 kilo väger ofta mer än vad deras viktgräns anger. Och medan deras hypoglykemiska, dehydrerade motståndare för en ständig inre konflikt mot sina egna hungerskänslor laddar Martin och Therese för match med mätta magar och 100 procents fokus.

Per Eklund

Den förste svensken i UFC, Per Eklund, äntrade organisationen vid en tidpunkt då -70 kilo var den lättaste klassen. Det medförde att lättviktaren Per slapp banta, men också att han fick dras med att möta större och fysiskt starkare motståndare. I debuten misslyckades den tekniskt vasse Per med att rubba en omkring femton kilo tyngre fighter, i Sam Stout.

Assan Njie till weltervikt

Mellanviktaren från GBG MMA, Assan Njie tillhör dem som inte bantat någon större mängd. Assan som väger omkring 87 kilo i form brukar bekvämt glida ned till 84 och slippa bekymra sig för mycket. Men nivån ökar stadigt, och nu testar Assan weltervikt för att se om det kan ge honom en ytterligare edge i ringen.

– Mina klubbkamrater och tränare har tjatat på mig en längre tid om att jag borde gå ned till 77, säger Assan medan han skakar sin återhämtningsdryck efter dagens första pass.

– Själv har jag inte tyckt att det har varit några problem att tävla i 84. Ingen av de senaste jag har mött har känts starkare än mig fysiskt. Ändå tror jag weltervikt kanske kan passa mig bättre.

Med viktklasbytet hoppas Assan få möta något mindre och svagare motståndare. Fördelen ska vägas mot hur krävande bantningen blir.

– Jag ska gå ned långsamt till omkring 84 och ligga still där, sedan klippa det sista dagen innan invägningen. En gång har jag gått ned till 75,5 från omkring 83, det var ganska jobbigt, jag blev sjuk dagen innan matchen, sedan var jag brutalt sjuk i två veckor eftersom jag ändå gick matchen. Hur jobbigt det blir är ju frågan, jag tror första gången kommer att bli riktigt jobbig, men att det sedan kommer att bli lättare.

Fighters med lägre kroppsvikt är svagare men ibland snabbare, även den teknisk nivå och stil kan skilja sig mellan olika viktklasser, men Assan tror inte att welterviktarna kommer att bjuda på någon överraskning han inte redan hanterat i mellanvikt.

– Jag tror inte de kommer att ha någon fördel av att vara lättare, funderar han. Det finns fenomen, sådana där om tränat friidrott hela sitt liv i alla viktklaser, sedan finns det dem som är lätta men ändå långsamma och oexplosiva. Trenden går mot att de starkare, mer atletiska viner, ändå tycker jag det råder en viss hysteri kring det här med bantningen. Det finns stora fighters i alla viktklaser. Och om jag gick ned till 66 så skulle jag ju vara lika liten som dem, man kan inte gå ned hur långt som helst och ändå behålla sin egen storlek. En del verkar tro det. Jag fokuserar hellre på mina dödliga vapen, för tekniken vinner över styrkan. Och jag är mer fokuserad när jag är mätt och mår bra.

Sirwan Kakai: kunskapen är allt

Bantamviktaren Sirwan har rest jorden runt på träning och tävling och är övertygad om att man måste gå ned för att kunna hävda sig i eliten. Samtidigt har han sett flera skräckexempel på misslyckade weight-cuts.

– Jag går ned ungefär sex kilo innan invägningen, tre kilo på kvällen innan och tre kilo på invägningsdagens morgon. Ta sex kilo på en dag går inte. Natten är hemsk, när man går och lägger sig efter man har tagit de första tre kilona har man känslan av att man inte har en chans att klara vikten. Men påmorgonen har man på något sätt fått ny energi, och man kan ta bort lite mer vikt.

– En fighter som jag hörde om i England använde epsomsaltbad, i sådana bad får man inte doppa huvudet men det gjorde den här killen. Saltet sög ur vätskan ur hans hjärna, hela hans ansikte såg helt insjunket ut, han var nära att dö. I USA säljer de destillerat vatten i vanliga affärer. Det finns inte ens här. Destillerat vatten tas inte upp i kroppen, i stället suger det ut alla salter och allt möjligt och man pissar ut det. En kille där drack destillerat vatten i två veckor. Han fick allvarliga hjärtproblem, hans liv var i fara och han var borta från sporten i två år efteråt.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!