När volymen skruvas ner

Bråkstakar inne på en nattklubb puttar på varandra. Varje person har ungefär en decimeter att röra sig på över dansgolvet i trä. Grönt ljus pulserar genom oljig rök i luften. Svett pärlar sig på dansarnas pannor. Plötsligt puttar någon för hårt, och de två spänner ögonen i varandra. Två personer kastar sig in och håller ut armarna, för att stoppa slagskämparna som gestikulerar och gastar något som inte hörs över musiken. Det hänger våld i luften.

Jag går fram, tar var och en i handen och säger:
—Grabbar. Lugn. Vi går ner till mattan och kör ett träningspass och sparras. Sen går vi och tar en kaffe och pratar lite.

Okej, det sa jag naturligtvis inte.
Men det hade varit en jävligt bra lösning.

På vägen hem från träningen häromdagen stöter flera människor till mig på bussen. Kanske med flit, kanske av misstag. De flesta ber inte om ursäkt. De flesta tittar inte ens på mig.
Men det är lugnt, jag ler, ber om ursäkt och flyttar på mig eller min överfyllda gymväska.

Vilken annan dag som helst hade jag tyckt att det var jobbigt, men på väg hem från träningen skruvas volymen ner. Oro och problem får snällt maka sig längst bak i huvudet.
Fram kommer nyfikenheten, välviljan, självsäkerheten. Lugnet.

Alla som någon gång blivit kastad över en axel, blockerat en spark med skenbenet, tvingats ge upp efter att luften börjat ta slut eller tagit en spark i sidan och sedan nickat leende mot motståndaren som levererat den känner till det här. Vi kampsportare är välsignade med efterträningslugnet.

Vi tränar de hårdaste sporterna i världen.
Blodsmak, svett, smärta, skador och jävlar anamma är vår insats, det fysiska och psykiska lugnet är vår lön.
Jag tror att det här gör mina klubbkompisar till några av de mest ödmjuka killarna och tjejerna jag träffat.
För vi vet att det finns en plats och en tid för att slåss, vi har ett forum för det. Vi vet hur man vrider ner volymen, och viktigast av allt, vi har vett nog att ta det lugnt.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!