Farväl Kurre

För ett par veckor sedan gick en svensk kampsportslegend ur tiden 89 år gammal. Kurt “Kurre” Durewall var en av de riktiga pionjärerna och han var den första svensk att bli graderad till svart bälte i jiu-jitsu. Han var bland annat sparringpartner till Ingo och stod dessutom ringside som pressfotograf när Ingo slog Floyd Patterson i New York 1959. Det finns mycket att berätta om Kurres liv men det har många andra gjort så jag nöjer mig att nämna ovanstående för att ge en liten smakbit. För den som är intresserad av detta fantastiska livsöde så kommer snart en bok om Kurres liv att släppas.

Det var hos Kurt Durewall som min egen kampsportskarriär startade som 12-åring. Det var judo vartannat pass och jiu-jitsu vartannat pass. Faktum är att detta lade en grund som jag sedan har haft nytt av i hela min kampsportskarriär även om jag inte förstod det då. I synnerhet principerna om att få största möjliga effekt med minsta möjliga kraft lade grunden för mitt efficiency-tänk vilket har gynnat mig oerhört i mitt konceptbyggande och som har varit en absolut förutsättning att kunna tävla aktivt i min ålder.

På senare år så har jag faktiskt debatterat med Kurre i TV och under de 25 år som pappersutgåvan av Fighter Magazine fanns lyckades jag ta mig till framsidan en gång – tillsammans med just Kurre.

För en vecka sedan så var jag på hans begravning som representant för Svenska Budo & Kampsportsförbundet och det var många profiler som var på plats för att ta farväl. Östra kapellet är fint och intimt. Uppemot kanske 30 sittande får plats, sedan får man stå runt om. Familjen hade räknat med att det kanske skulle komma 70 personer till begravningen men vi var 140 personer och för första gången på en begravning (för mig i alla fall) så fick man gå igenom rutiner vid utrymning.

Begravningsakten var borgerlig men mycket stämningsfull. Tal, texter och musik stämde väl in på Kurres liv med inledning av Evert Taubes musik och jag fick för en kort stund en syn av solblänk på blå vågor en sommardag i Bohuslän. Den synen sitter fortfarande kvar. Begravningar är av naturen sorgliga tillställningar men när I dit it my way med Frank sinatra spelades i det fullsatta kapellet log jag flera gånger. Det var helt enkelt passande på mer än ett sätt. Efter att vi var och en gått fram och haft vårt eget tysta avsked och lagt en ros på kistan spelades Time to say goodbye med Sarah Brightman. Jag gick ut i höstmörkret med en positivare känsla än jag förväntat mig och det kändes som att Kurre hade velat ha det precis så. Minnesstunden efter begravningsakten var också fullsatt. Det var många kända ansikten, god mat, trevligt sällskap, tal och uppläsning av telegram.

Jag är glad och tacksam för att jag fick tillfälle att deltaga i Kurres avsked. Ett avsked som jag är säker på att han hade uppskattat. Jag tror att Kurre är nöjd med sitt liv, sin insats och sitt avsked när han möter evigheten iklädd sin gi och sitt bälte.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!