I dagens samhälle flödar informationen snabbare än någonsin. Vi är mer upplysta om övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter som sker nu än någonsin förr. Det kommer i allt större utsträckning att sätta omvärldens strålkastarljus på vad som sker bakom kulisserna till våra stora internationella idrottsarrangemang. Det är en inte särskilt smickrande strålkastarbelysning. Frågan är hur länge våra idrottare står ut med vetskapen om att deras medaljer är solkade av andra människors lidande och död.
OS i Kina. OS i Ryssland. Fotbolls-VM i Brasilien, och i Qatar. Vi räknar döda i hundratal. I Ryssland har 60 dött under byggandet av OS-hallarna, enligt officiella ryska uppgifter. Enligt byggfacken i landet handlar det om mångfalt fler. Vi har fått rapporter om tortyr, övergrepp och tystanden av oppositionspolitiker, miljörättskämpar, hbtq-aktivister. Om polis som med övervåld rensat Sotjis gator från dem som velat protestera mot övergreppen.
Genom allt detta har tystnaden varit öronbedövande. Ledande politiker har i alltför liten utsträckning krävt förändring. Från de olympiska företrädarna med Internationella Olympiska kommittén (IOK) i spetsen har tystnaden varit total. Och detta trots att Amnesty International häromveckan i skarpa ordalag krävde krafttag från IOK för att få stopp på de övergrepp som skedde i direkt anslutning till de olympiska spelen i Sotji.
Det går inte längre att blunda för kunskapen om hur den olympiska maktapparaten fungerar. Så länge den som pröjsar mest och till rätt personer kan få arrangera ett olympiskt spel kan vi inte tystna i vår kritik. Inte så länge IOK och dess nationella företrädare själva påstår att OS i sig ger fler fördelar än nackdelar för invånare i länder som gör sig skyldiga till brott mot deras mänskliga rättigheter. Som andra redan lyft fram: Hur ska OS kunna göra positiv skillnad i ett land där invånare förtrycks om IOK samtidigt ställer långtgående krav på att inga politiska manifestationer eller uttalanden får göras i samband med tävlingarna? Och där de idrottspolitiska högdjuren inte ens höjer röstläget när människor som fredligt protesterar mot missförhållanden utsätts för övervåld av polis i samma stad som de själva befinner sig i. Var ska då den positiva påverkan komma ifrån?
En aspekt vi pratar alldeles för lite om är vad vetskapen om detta innebär för idrottarna själva och deras ledare. Visst, vi vet att elitidrottare har att fokusera på sin prestation och mentalt hålla ifrån sig störande moment som kan inverka negativt på densamma. Vi vet att det här kan vara den viktigaste tävling de upplever under sitt idrottsliv och att vi inte kan förvänta oss eller ens önska oss att de bojkottar den. Eller att de ska ha modet att uttala sig om vad de tycker om situationen i det land tävlingen sker i, när dess arrangör uttalat att politiska manifestationer kommer att leda till en enkel biljett hem.
Sedan landar förstås hela resonemanget kring enskildas ansvar för kunskap och påverkan i en specifik fråga: Tycker vi verkligen det är okej att våra elitidrottares förmodligen största sportsliga framgångar ska solkas av att arrangören bokstavligen gått över lik för att genomföra tävlingen? Nej. Jag tycker inte det.
Vid det här laget vet vi att den olympiska maktapparaten tillåter att spelen i sig leder till ett utökat tryck på en redan pressad befolkning, till fler dödsfall, fler övergrepp, mer våld och diskriminering. Vi ser en uppenbar brist på hållbara överenskommelser och avtal om hur spelen ska förberedas och genomföras utan att riskera andras liv och säkerhet. Vi vet att idrott är politik och att politiken i det här fallet är feg och undflyende.
Det är dags att börja utkräva ansvar från de idrottsmakthavare som säljer ut arbetsrätt, mänskliga rättigheter och fair play till högstbjudande. Som cyniskt utnyttjar våra toppidrottare som reklampelare.
Det är dags att börja säga nej till blodsmedaljer.
Angelica Söderberg är journalist och webbredaktör. Hon har över tjugo års vana från ideella förtroendeposter på olika nivåer, i huvudsak inom idrotten, bland annat som förtroendevald i Svenska Boxningsförbundet. Boxningstränare sedan början av 2000-talet.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer