Boxning: Bantningen, den tredje motståndaren

91 kilo. det är den ideala viktklassen för mig. Även om jag naturligt ligger på 97-98 kilo så är det där jag vill tävla helst. Under normala säsonger så är det inga problem för mig att klara vikten. Rätt kost och rätt träning får mig alltid i rätt vikt till tävling. Jag kan med fördel äta sex gånger om dagen fram till dagen innan tävlingsdagen. Det som krävs från min sida är att äta rätt kost, som ger mig energi och styrka samtidigt som den inte får mig att spara på vatten eller lagra fetter.

Detta för mig är en självklarhet, att kunna äta ordentligt så att kroppen fungerar som den ska vid tävling och att jag själv kan prestera på topp. Detta har jag lärt mig genom experiment, studier och ett långt liv av träning i olika former. Att kosten och träningen hänger ihop är för mig en självklarhet och om jag ska kräva av en boxare i mitt regi att gå ner i vikt så lär jag dem även vikten av att äta rätt.

Men, med stort M, detta är inte en självklarhet i Boxningssverige. Kostlära får tyvärr sitta i baksätet under den utbildning som sker på våra klubbar i Sverige. Den yttre fysiska läran tar över och den inre ignoreras. Inte av illvilja men av okunskap och att det inte är en tradition att prata kost. Jag har i min korta karriär som tävlingsboxare blivit vittne till hur stor del maten tar över i en utövares liv och vardag. Jag brukar på skoj säga att boxare är av naturen en matmissbrukare. Det hårdbantas inför tävling sedan direkt efter så är det snabbmat, bullar, godis, läsk och annan mat, vilket innehåller lite näring, som gäller. Ofta i så långa perioder som tillåts innan nästa match. Nästan som att utövaren intalar sig att ”det gäller att passa på” innan nästa bantningsperiod.

Detta gör att kroppen går en berg och dalbana i vikten. Flera kilon upp och ner på kort period. Stressen som kroppen utsätts för är enorm och det är inte bra i det långa loppet. Organen slits, muskelmassan bryts ner och ämnesomsättningen blir lidande. Processen blir även svårare för varje gång utövaren utsätter sig för detta. Så termen matmissbrukare har för mig nu blivit mer en sanning än ett skämt inom boxning.

En vän till mig som är utövare berättade för mig om hur han inte åt någonting på två dagar för att sedan helt tappa fattningen så att han vräkte i sig från kylskåpet i flera timmar. Hans historia var från början berättad i ett humoristiskt sinnelag men ju längre in i berättelsen han kom dess mer såg jag på honom att detta var en svår mental påfrestning för honom. Jag kunde se det mörker han levde i och jag konstaterade att han var på god väg att hamna i en riktigt dålig situation.

Jag önskade då att detta var en isolerad incident, att min vän var ensam. Men så var inte fallet. Flera boxare jag pratade, och pratar med, upplevde samma sak. Att de inte fick äta. Att de inte kunde nå målvikt. Att deras kroppar inte orkade med. Resultatet syntes tydligt i ringen. RSC (referee stop contest) i första ronden. Uttorkade och utarmade kroppar vid invägning och ett överlag ohälsosamt synsätt på mat. Så hur ska vi som boxningssamhälle vända denna farliga tradition av ohälsa?

Denna förändring måste ske på förbundsnivå. Där Svenska boxningsförbundet utarbetar en plan med ett tydligt mål för att utveckla denna del av vår idrott. En plan med krav på klubbarna att de ska ha en ansvarig för kost i varje klubb samt att uppföljningsutbildning ska ske vartannat år. Resultatet blir att fler klubbar kommer kunna producera hälsosamma utövare som kan fokusera på sin idrott och inte på maten.

För tyvärr så är idrottsanorexi och idrottsbullemi en svår verklighet. I en studie från 1996 av riksidrottsförbundet så säger de att ”Bakgrunden kan bestå av många faktorer som kan leda till ett felaktigt ätbeteende. Dessa faktorer kan vara biologiska, sociala, tränarens uppträdande, skönhetsideal, reklam, träning, matpropaganda, kamratpåtryckningar med flera. Detta kan leda till återhållsamt ätande (bantning) som tillsammans med mycket träning ger en trolig förbättring i den aktives idrottsprestation. Av denna ”kick” kommer man in i den positiva fasen där man har ett negativt beteende men får ett positivt idrottsresultat. Omvändelsen medför att man kör vidare på den inslagna vägen med träningsökning och mindre ätande. Sedan går det snabbt utför och de psykiska problemen blir allt påtagligare hos individen som hamnar i ‘krock med verkligheten’. Till sist, i utlämningsskedet kan man bli tvångsintagen för medicinsk behandling då fara för livet föreligger”

SISU är en fantastisk organisation som har en hög standard på utbildningar och uppföljningsarbete, och att lägga pengar på utbildning via dem är en väldigt bra investering för utövaren och för klubben. Det ansvar som alla tränare och utövare har att skapa en god grogrund för andra idrottare inom sin idrott, och att se till att kunna tecknen på när en person är i farozonen. Utbildning och medvetenhet är ofantligt viktigt. Så om du är en ledare eller utövare som läser detta, ställ frågan till dig själv om du gör tillräckligt för att stävja denna dåliga kultur. Om du kan tillräckligt för att ge tips och råd i ämnet. Det är ingen skam att inte veta allt, utan bara en del i din utvecklingen mot att bli en bättre idrottsutövare och utbildare.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!