Moralpaniken måste få ett slut

Jag tänkte väl det.

Paniken dök senast upp med dunder och brak när Alexander “The Mauler” Gustafsson skulle gå UFC-match i Sverige. I SVERIGE!
Det skulle minsann vara en natt fylld av slagsmål, blod och män som ville döda varandra. 
Föräldrar i förtvivlan skrev på sociala medier och i debattinlägg hur de inte ville att deras barn skulle växa upp till detta och att det inte borde få kallas sport.
Moralpaniken var total.

Två helt skilda saker egentligen, men som behandlas på samma sätt.
Kampsport har – helt felaktigt – fått så mycket negativ publicitet att det nästan är skrattretande.

Ett axplock av förklaringar av självutnämnda experter följer nedan.

“Kampsport går ut på att göra så mycket skada som möjligt under så kort tid som möjligt”
“Det borde inte få kallas sport”
“MMA handlar bara om att gå in och döda varandra”
“Hur kan man sparka mot någons huvud och sedan säga att det inte är farligt?”
“Kampsport är VISST farligare än bollsporter!”

Jag kan fortsätta i oändlighet.
Jag skulle också kunna rada upp sida efter sida med varför kampsport är bra, varför det inte alls är livsfarligt och hur fantastiskt kul det är, men jag vet att jag pratar för döva öron. För de självutnämnda experterna, som aldrig tränat kampsport i hela sina liv, vet precis hur kampsport är.

Istället, tänkte jag använda min femåriga brorson som exempel.
Min brorson är den gladaste och mest energiska lilla kille jag vet.
Han älskar att röra på sig, vara ute och aktivera sig och syssla med olika sporter. Efter att han sett ett videoklipp där jag sparrades tyckte han att jag var coolast på jorden.
Lyckan var därför total när han var och hälsade på mig och skulle få följa med till klubben när jag skulle träna.

Nu skruvar de självutnämnda experterna lite obekvämt på sig.

“Det är ingen miljö för ett barn! Han förstår inte att det är träning! Han kommer att börja slåss ute!”

Under tiden jag tränade, satt min brorson på mattan i lokalen och tittade förundrat på en av mina tränare som tränade sparkar på säcken. I två minuter stod han fascinerat och tittade när jag sparrades med en klubbkamrat.
Efter träningen ville han gärna prova att slå lite. Han fick sätta på sig ett par handskar och jag höll upp mina handskar som mitsar.
Lyckan på den här femåringen går inte att beskriva med ord.

Det har gått fyra månader sedan den dagen på klubben.
Min brorson har sedan dess ALDRIG brukat något våld utanför den lokalen.
ALDRIG har dem ringt från dagis och sagt att han slåss.

ALDRIG har han gått ut och sopat till någon “bara för att han kan”.
Han har fått ett par egna boxningshandskar, som han tränar med på mitsar.
Han vet precis hur en jabb, cross och uppercut ser ut.
Men han vet också precis hur viktigt det är att man bara använder teknikerna när motparten är beredd och bara när man tränar. Därtill, är han också fullt medveten om att man kan göra någon jätteilla om det inte utförs på rätt sätt.
Återigen: min brorson är fem år och förstår detta.

Att eftersträva att alla ska älska kampsport är lika verklighetsfrånvänt som att säga att kampsport skapar våldsamma monster. Kampsport är inte för alla, precis på samma sätt som basket, fotboll eller simning inte är för alla. 
Det är okej att inte gilla kampsport, det finns inget tvång i att utöva eller titta på sporten. 
Men det är en markant skillnad i att inte gilla något – och att vilja bannlysa det. 
Det börjar bli långrandigt att använda samma argument som gång på gång bevisats vara felaktiga i den eviga diskussionen kring kampsport och dess utövare.
Det har bland annat bevisats i flera undersökningar gällande skadefrekvens, att kampsport inte ligger högre än populära folksporter som fotboll och ishockey.
Moralpaniken om kampsport är förlegad, inskränkt och baserad på luft.

MADELEINE GARTÉUS
Journalist, beteendevetare och fighter


Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!