Fördomar förekommer i alla former, i alla sammanhang. De smyger sig på oss utan att vi märker det och är många gånger svåra att bli av med. Men. Tänk om vi verkligen missar något. Något som skulle gett oss så mycket. Bara vi kunde sett förbi våra fördomar…
Ingen är nog helt fördomsfri. Alla går vi runt med förutfattade meningar om människorna kring oss. “Man vet ju hur punkare är”. “Alla som röstar si är så”. “Kampsportare? De är riktiga busar”.
Som entusiastisk kampsportare skulle även jag kunna hålla tal om hur man måste sluta ha förutfattade meningar om kampsport, men det vore hyckleri.
Jag är inget undantag, jag var ju precis likadan innan jag steg in i lokalen för första gången.
Som ung grabb ute i Göteborgs skärgård var det fotboll som gällde. Det var den sporten som fanns tillgänglig, och som alla andra höll på med. Som tonåring fick jag dock upp ögonen för UFC. De blodiga matcherna gav mig en känsla av skräckblandad förtjusning och jag tittade storögt med beundran på mina nya favoriter. Fast, man ville ju inte hålla på med det, slåss och sånt.
Jag började träna tornado i köket och lärde mig snart att stänga mikron med en hyfsad hook kick. Men att träna det? Nja, man vet ju hur dom är, tänkte jag. Det var ju bara att titta på killarna i UFC. Två meter höga muskelpaket med rakade skallar och tatueringar. Nej tack – för man vet ju hur killar med tatueringar och rakade skallar är, eller hur?
Åren gick och intresset växte, men inte modet hos den två äpplen höga pojken från skärgården. Men när även en klasskamrat ville ge det ett försök, fanns det inga ursäkter kvar. Men hur gör man? Går man bara dit?
Sommaren 2012.
Två taniga tonårsgrabbar står utanför källarlokalen och tvekar.
“Tjenare killar! Sugna på att testa eller?”
En lång, vältränad kille med rakad skalle och tatueringar avbröt oss i våra funderingar.
Shit shit shit! Nu är det klippt…
“Mjoo kanske” fick jag fram.
Han log brett.
“Fan vad kul! Träningen börjar om en kvart, ni hinner säkert hem och hämta lite träningskläder. Sen är det bara att köra!”
Sedan försvann han in i lokalen.
Hämta kläder? Vara med nu? Kasta sig rakt i vargkäften på det sättet? Aldrig i livet. Vi smög därifrån och någon träning blev det inte. Men mötet satte igång funderingar.
Det krävdes några veckor till och en storasyster med klart mycket mer jävlar anamma för att ta tag i det jag velat så länge.
Det var helt fantastiskt. Jag kände direkt att jag hittat något som jag letat efter i flera år. Och killen med rakat huvud och tatueringar var framme direkt och peppade, sa att jag var duktig och frågade om jag hade sysslat med Taekwon-do innan. Min “Kitchen-Taekwon-do” hade uppenbarligen gett resultat…
Med många års erfarenhet av fotboll blev jag kanske mest förvånad över hur kampsporten på många sätt också kändes som en lagsport. Kampsport är väldigt individuellt – du kan inte passa bollen när du är trött, be om byte eller lita på att lagkompisarna gör jobbet – men det kändes ändå på alla sätt som vilken lagsport som helst. Alla hjälpte alla, peppade och hejade. Kön, etnicitet och eventuella handikapp lämnades vid dörren. Sådant fanns inte i den lilla källarlokalen, det fanns bara fighters.
Dessa fighters var sjuksköterskor, byggjobbare, lastbilschaufförer, doktorander, restaurangägare och försäljningschefer – helt vanliga människor. Det var en blandning av människor som inte går att hitta någon annanstans. En fantastisk blandning. En blandning som inte många förväntar sig, allra minst jag.
Sedan finns det ju undantag, som i alla sporter och situationer. Människor med just den inställningen som jag var rädd för, men dom är få, och oftast kortlivade inom sporten.
Man kan inte begära att alla fördomar kring kampsport skall försvinna över en natt. Vad vi kan göra, vad vi borde göra, är att ta hand om de killar och tjejer som vågar utmana sina fördomar. Som ger det ett försök. Har du fördomar mot något eller några – ge det ett försök. Sätt dig ner och ha en konversation med den personen som du anser dig veta allt om redan. Testa just det där som du tror så mycket om.
Och jag. Jag kommer vara evigt tacksam den där killen med tatueringar och rakat huvud för att han höll dörren öppen till kampsporten, och gav mig en rejäl läxa på köpet.
AV OSKAR DAHLGREN
Foto: Privat – Bilden är tagen under min andra tävling – 2013.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer