Olikheter värda att hålla fast vid

Jag är alltså i Thailand och tränar thaiboxning på ett av alla trainingcamps.
Helt fantastiskt är det.
32 grader varmt, billig mat, stenhård träning två gånger om dagen och kunniga coacher som anpassar övningarna efter vad du kan. Men det var inte det jag skulle skriva om egentligen.

På många sätt har vi hamnat i en kall och hård värld, och det har nog undgått få att världen på olika sätt blöder.
Det är en tid av främlingsfientlighet, rasism och utanförskap av olika sorter.
Vi delas in i grupper baserade på vår religionstillhörighet, etniska bakgrund, hud- och hårfärg, utseende, sexuell läggning… Ja, ni förstår.
Små saker, som varken borde spela någon roll eller definiera någon som människa.
Som också bidrar till känslan av att aldrig riktig passa in.
Det här börjar låta som ett partiprogram, men häng med mig.

Jag har aldrig varit mobbad, utfryst eller på annat sätt känt på utanförskap.
Men behovet av att vilja passa in har varit ständigt närvarande under min resa i livet.
Tills jag hittade kampsporten.
Här finns ingen “mall”.
Det finns ingen typisk utövare (även om många envist vill hävda det…).
Och för första gången någonsin kände jag inte ett behov av att försöka passa in – för det fanns ingenting att passa in i.

Det blev återigen tydligt när jag klev in på mattan i lokalerna här i Thailand för första gången.
Då lyftes jag ur alla kategoriseringar. Jag var inte svensk. Jag var inte tjej. Jag var inte ung. Jag var inte göteborgare. Jag var inte heterosexuell.
Jag var bara det jag var där för: en kampsportare med fighterhjärta.
Och det var det enda som var viktigt.

Vi som tränar här representerar kampsporten så som den faktiskt är: utspridd över länder, trosuppfattningar, ursprung, kön och ålder.
En nyss hemkommen militär från Texas, som är och tränar under sin semester.
En judo-intresserad man från Kina som vill utveckla sig med thai-tekniker.
En ung tjej från Australien som aldrig sysslat med någon form av kampsport tidigare.
En fullständigt tokig man från Ryssland som verkar satsa på att bli världsmästare.

Men här, i thaiboxningens Mecka, är det bara en sak som har betydelse.
Kärleken till sporten.
Jag har sysslat med mängder av olika idrotter – både lagsporter och individuellt – och ingenting förenar som kampsporten gör.
Här i Thailand blir det extra tydligt.
Ibland har vi svårt att förstå varandra.
Ibland begriper man rent ut sagt inte ett ord när tränarna skriker och visar en övning.
Men med gester, kroppsspråk och en jävla massa kärlek förstår vi varandra.
En blick räcker många gånger för att visa “nu kör vi!” innan du touchar handskar inför en rond.

Som allas vår Musse Hasselvall uttryckte det: “för att våga slåss måste man lita på varandra”.
Och precis så lever vi nog, vi kampsportare: jag kanske inte hade lagt mina livsavgörande beslut i mina träningskamraters händer eller bett om råd i livet – men när jag kliver ut på mattan och drar på mig handskarna vet jag att jag kan räkna med dem. På alla tänkbara sätt.

Och i en värld som bara blir kallare och råare, är det värt att hålla fast vid.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!