Thailand är känt för många saker — milslånga, vackra stränder. God mat. Ett leende folk. Och så muay thai. Thaiboxningens hemland och landets nationalsport. Det var här allt började. I takt med att intresset för thaiboxningen har ökat, ökar även en efterfrågan på att utveckla sina tekniker och hårdträna inför mästerskap och tävlingar.
Att kliva upp 05.30 för att hinna äta innan man ska träna är att begära rätt mycket.
När kroppen och huvudet är som hos en neandertalare, får man vara tacksam att man överhuvudtaget är kapabel till att klä på sig själv.
Lägg till att det är kvavt som i en bastu, att temperaturen redan är över 30 och att du knappt sovit något i myggsvärmen och fläktens gnisslande ljud.
Allt detta är glömt när klockan slår 07.00.
Då ringer den lilla klockan, som närmast kan liknas vid en sådan som kossor ute på landsbygden har runt halsen, och det är dags att sätta igång.
Uppvärmning och noggrann stretch för att förebygga skador.
Alla som sett en gammal kampsportsrulle från 1980-talet tror nog — precis som jag — att man sedan spenderar fyra timmar med att härda skenbenet mot bambu.
Så är det självklart inte.
Kommande två timmar spenderas med att slipa på tekniker, in i minsta detalj. Vrida in höften lite mer. Lyft upp armbågen i en lite rakare vinkel. Byt clinch tills det är för tight för att komma loss.
Ibland tycker tränarna att man slappar efter – då blir det 50 rundsparkar på säcken. I en följd.
Fem timmar “fritid” efter passet, som ofta gick åt till att äta, duscha och slappa.
Jag åkte till Thailand under monsunperioden och har aldrig i mitt liv sett så mycket regn. På sätt och vis var det skönt, för då hamnade fokus verkligen på träningen och inte massa annat som lockade.
Vid 14.00 var det dags för två timmar döna-in-i-kaklet-träning igen.
Muay thai-sparring stod på schemat och det innebär 3 x 5 minuter mits, 3 x 5 minuter säck och slutligen 3 x 5 minuter sparring. Mellan varje rond ska 20 armhävningar avhyvlas.
Kan vara värt att nämna att det ALDRIG varit en favorit hos undertecknad…
Efter passet var det samma rutin som på morgonen: äta, duscha och slappa. Var vi hyfsat fräscha efter alla “måsten” så gick vi en sväng längst med huvudgatan och tog en kaffe. Annars satt vi utanför våra dorm-rooms och snackade.
Innan jag påbörjade mitt två veckor långa “camp”, var jag övertygad om att jag skulle ligga och gny av träningsvärken och rätt snabbt bli sjuk. Visst tränade jag minst två pass kickboxning i veckan och försökte få in någon löpning, men min fysik hade absolut sett bättre dagar när jag åkte till Phuket.
Men kroppen svarade på bästa tänkbara sätt.
All noggrann stretching innan och efter varje pass kombinerat med värmen, gjorde muskler och leder mjuka. Detta gjorde att jag inte en enda dag hade sådan träningsvärk att jag ställde in ett pass.
Då kan jag ändå få träningsvärk som gör att jag typ inte kan duscha själv i två dagar.
Jag kände av lite halsont första helgen, men då vilade jag från träningen och var tillbaka med full kraft efter 48 timmar. Sprang två kilometer efter varje eftermiddagspass på två timmar — i 33 graders värme och absolut ingen vind.
Det låter kanske inte så jävla fantastiskt för någon som elitsatsar, men att orka denna typ av träning: fyra timmar varje dag (förutom söndagar) när man annars tränar fem-sex timmar i veckan, är en triumf.
Oavsett om man är nybörjare eller en champion, så anpassas alltid upplägget efter vad du kan. Allt ifrån nybörjarklasser där fokus ligger på hållning och sikte till avancerade fightingclasses där man tränar upp förmågan att göra så mycket skada som möjligt med en armbåge.
Så, efter två veckor — hur lyder domen?
Alla, oavsett inriktning, som sysslar med kampsport bör göra en sådan här resa en gång.
Du utvecklar inte bara dina tekniker, din kondition och förståelse för sporten – du gör en otrolig resa som människa också.
Jag kan numer stoltsera med att orka 25 armhävningar (på tårna!) i en följd, en snurrande hälspark och ett riktigt, riktigt blått öga från en dåligt täckt armbåge.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer