Det finns förluster, och så finns det förluster. Sådana som lever kvar, lägger sig som en blytung rock över bröstet och inte går att skaka av sig. Det som hände under natten (svensk tid) lämnar en bitter eftersmak och en känsla av tomhet.
Ska man se matchen för vad den var – så var det en match i toppklass.
Fina tekniker, varierande kombinationer, tunga slag och en riktig nagelbitare.
Första ronden var utan tvekan Cormiers.
Alex hade svårt att hitta distansen och flytet och blev nerdunkad i mattan innan första minuten passerat. Déja vú från matchen mot Rumble, och en molande värk av obehag..
Men Alex tog sig loss och spatserade runt i oktogonen likt en kobra som väntade på bästa tillfälle för attack.
Under andra ronden kom Alex igång och både den och efterföljande rond gick i samma riktning. Alex levererade ett par riktigt tunga högersmällar som såg ut att skaka om Cormier en hel del. Vad som dock ska sägas, är att Cormier verkligen utmanade i stående – trots att det aldrig varit hans starka sida. Han ruskade i synnerhet om Alex med sina stenhårda uppercuts när de hamnade i clinch. De båda blödde från näsa, mun, ögonbryn och svullnaderna var allt annat än vackra. Alex hade svårt med andningen efter att ha slagit upp ett jack i näsan, men såg ändå relativt pigg ut.
Sen.
Sen hände det.
Alex fick in ett sjuhelvetes knä rätt i ansiktet på Cormier, som blev groggy och gick i golvet. Alex slösade därefter ingen tid och drog över honom som en vilde med slag.
NU JÄVLAR KOMMER BÄLTET HEEEM!
Där satt jag.
Mitt i natten, i ett oktobermörkt Sverige, och vrålade.
Men Cormier kom upp.
Och allt därefter, gör ont.
Så fruktansvärt jävla ont.
Inför sista ronden, möttes de båda blodiga slagkämparna i vad som skulle kunna liknas vid en kram. I ren och skär utmattning omfamnade de varandra innan de – för sista gången – gav allt de hade i den femte ronden. Den femte ronden var Cormiers, precis som den första.
Men allt däremellan, är ett diffust virrvarr av studs i sängen blandat med ansiktet djupt nedsjunket i händerna eller bakom täcket.
Alex förlorade matchen, och titeln, på split decision.
De som sett poängkorten från matchen, delar nog känslan av äckel, uppgivenhet och sorg.
Det ska inte avgöras såhär. Det ska inte vara oklart vem som var bäst.
Eller bevisligen var ju Cormier bäst – eftersom han fortfarande har bältet.
Men det ska inte gå till såhär!
En otroligt nedslagen ”The Mauler” pratade kort med Joe Rogan efter matchen och gratulerade Cormier till titeln. Även Cormier hyllade Alex i sitt segertal.
Alex gjorde en toppenmatch. Han lyckades ta ner Cormier flera gånger och visade verkligen att han är en kraft att räkna med.
Vad som dock oroar nu, är de tidigare spekulationerna om att Alex lägger av, eftersom han för andra gången förlorade titelmatchen i lätt tungvikt.
Den Alex som lämnade oktogonen i Houston i natt, har garanterat lagt av.
Det är oklart om den inställningen och känslan försvinner.
Nu följer en tid av ilska, sorg och uppgivenhet och känslan av att återigen se en titel glida ur sina blodiga händer.
Men en sak är säker.
Även om den långa, stenhårda vikingen från Arboga lägger handskarna på hyllan, så ska han hyllas som den hjälte han är.
Även om bältet aldrig kommer till Sverige, har Alexander “The Mauler” Gustafsson lämnat ett avtryck på den internationella fightingscenen.
Han har också bidragit till att kampsporten kilat in en envis fot i dörrspringan i de finare idrottsrummen.
Alexander Gustafsson kanske inte ser det så nu, men så småningom lättar mörkret och den blytunga rocken känns återigen fjäderlätt.
Men tills dess.
Till dess får det göra såhär jävla ont.
Kommentarer