Ledare: Eftersnack Gustafsson vs Cormier

Houston, Texas. Flyg-över-Atlanten-bortamatch för Arbogas Alexander Gustafsson, bara några timmar i SUV:en för Daniel Cormier från Lafayette, Louisiana. Den amerikanska södern – och USA i allmänhet – kryllar av patrioter. Här hejar man på hemmafightern, helt enkelt. Inte på utbölingen, den inresta, utlänningen. I fallet Cormier mot Gustafsson skulle det komma att ändras. För Alex fighterhjärta, teknik och förmåga att överraska vinner supporters – direkt, på plats.

Jag gjorde en analys av matchen mellan Cormier och Gustafsson för några månader sedan. Mest troliga matchbild, mina prediktioner, min syn på vad Alex borde göra. MMA är svårbedömt och analysen skrevs utifrån vad jag ville skulle hände mer än vad jag faktiskt trodde. Denna analys går att läsa kursivt nedan, följt av det faktiska resultatet.

Då: Den absoluta mardrömmen för Alex är ett scenario likt hur Cormier hanterade Dan Henderson den 24 maj 2014. Att en olympisk brottare kan hantera en annan olympisk brottare som en trasdocka är skrämmande. Alex måste ha ett försvar mot just detta – för Cormier kommer få tag i honom.

Nu: Precis detta händer i rond ett. Cormier är en av få i världen – kanske den enda – som under match kan plocka upp ett fullblodsproffs som Gustafsson, vända honom i luften och placera honom bestämt på rygg i några minuter. Men Cormier fick inte mycket uträttat på marken och när Alex väl tog sig upp så hamnade han inte på canvasen igen.

Då: DC är en kort kille men samtidigt ett fysmonster. Han kan säkert komma till matchstart och vilja boxas – kontra, komma in på sin distans. Men då måste han ta sig förbi Alex betydligt vassare boxning, om och om igen. Cormiers boxning är som mest farlig på halvdistans, då han även kan jobba med sina levelchanges; krokar och overhands väl blandat med dyk och clinch.

Nu: DC ville boxas – eller var tvungen, snarare. Overhanden kom några gånger, Cormiers loopande krokar likaså. Det farligaste var dock Cormiers uppercuts i clinch. Med ena handen i Alex nacke och sitt eget ansikte begravt någonstans i bröst- och halshöjd på den betydligt längre svensken tog han både poäng på och kraft ur Gustafsson med tunga, välriktade slag. Det tog till rond fyra innan Alex började kontrollera Cormiers handled i clinchen för att slippa ta emot fem sex uppercuts åt gången.

Då: När det inte funkar att vara Cormier blir det som det blev i hans match mot Jon Jones. Han gavs inget utrymme, han blev prickad på distans, han blev (mot förmodan) själv nedtagen. Och sakta tappade DC styrfart, självförtroende – och till slut en poängseger, åkte på sin första förlust i karriären.

Nu: Allt detta, utom det viktigaste ur svensk synvinkel, hände. Poängsegern gick till DC, men Alex skakade, verkligen skakade, Cormier. Alex vann nedtagningarna – det hade gett bra odds och utdelning på vilken begåvad spelsajt som helst. I Cormiers blick mellan ronderna gick det tydligt att se hur han tappade självförtroende och alla såg hans problem med att hitta sitt bread and butter: brottningen och balansen.

Rond för rond är matchen en nästan oschysst jämn historia. Efter en seg första rond i ryggläge för Alex får rond två publiken att ställa sig upp – Alex tar ner Cormier två gånger, men tar samtidigt emot 14 hyfsat rena uppercuts rakt i skägget. Ronden går till Alex och det borde oavsett UFC’s återkommande dont-leave-it-in-the-hands-of-the-judges-bortförklaringar inte kunna vara någon som sett annat än svensk dominans i rond två. Och i rond tre börjar matchen på riktigt.

Det är i mitten av rond tre som Alex avslappnade söndagssparringboxning kommer igång. Han rör sig lätt och smidigt, prickskjuter, håller Cormier på avstånd. Efter att åter tappat fattningen och tagit emot alldeles för många uppercuts i clinch kommer så den stora träffen, den som förmodligen fick mer än ett svenskt hyreshus att vakna av ett för tidigt segervrål. Ett knä på Cormiers hakspets, tätt följd av en vänster, en höger, en höger till. Cormier går ner men studsar upp, suger sig fast vid Alex ben och midja och klarar sig ronden ut.

I rond fyra tar det dryga minuten innan Cormier ens träffar Alex. Skillnaden stavas boxarbakgrund, huvudrörelser och fotarbete. Alex är den fräschare av de två för att plötsligt börja andas tungt och tappa styrfart. Alex träffar mest och boxas bäst, men Cormiers träffar är hårdare och distinktare. Detta gör även att DC styr matchen och Alex vänder sig flera gånger bort istället för att växla slag.

Det är i rond fem allt ska avgöras och rond fem går till Cormier. Båda hittar styrka i rondvilan för fem avgörande minuter och Alex börjar bäst. Sedan tar Cormiers förkärlek för att umgås hud mot hud över – clinchen, nackbrottningen, några välplacerade slag. Förmodligen är Alex bara ett av två höga knän, som båda kittlar DC på hakan, bort från en seger. Eller kanske den där nedtagningen han missar med minsta möjliga marginal mitt i ronden.

Domarsiffrorna landar på 47-48/48-47/49-46, vilket innebär att en domare håller Alex som vinnare. Samtidigt finns inga förlorare i en match som denna. Alex har nu 16 vinster och fyra förluster, men två av de senare är titelfighter förlorade med minsta möjliga marginal. Han skakade Jon Jones som ingen annan och gav Cormier en match av absolut världsklass. Och även om jag hade mer rätt än fel i min analys redan innan matchen är jag mer imponerad av Alexander Gustafsson nu än någonsin.

Fast färre kommer att tycka att domslutet var fel i matchen mot Cormier än den Alex gick mot Jon Jones, så var det nu, i oktober 2015, närmare än någonsin att UFC’s mästarbälte i lätt tungvikt hängde med Alex tillbaka över Atlanten.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!