Återigen har det bevisats att ingen är oslagbar. Att kampsporten förädlas för varje år som går. Intresset växer, galorna blir vassare och kampsporten smyger sig långsamt tillbaka där den hör hemma. I rampljuset.
Kampsportståget verkar ostoppbart. Alla discipliner används i kombination för att finna det vi söker. Den perfekta fightern. Den mest ultimata mänskliga maskinen.
Men när jag funderar på 2015, som har varit ytterligare ett fantastiskt kampsportår, inte minst för Sverige, dyker ett namn upp om och om igen.
MMA har fått en av sina första riktiga superstjärnor, innanför och utanför oktogonen.
Conor McGregor är galen, fanatisk, intelligent, charmig, läskig, underhållande och resterade adjektiv i vokabuläret.
Med risk för att ställa sig i skaran med alla andra McGregor Fanboys, så kan jag inte låta bli att fascineras av den mannen.
Han är inte bara en utomordentlig fighter, som han har bevisat gång på gång, han är en affärsman, trashtalker och promoter av rang. Säga vad man vill om galenskaperna som pågår utanför oktogonen, men visst säljer det biljetter och sprider kampsporten utanför sin egen bubbla.
Jag har numer erkänt för mig själv att om McGregor skulle startat sin egen sekt, med animal movement som fokus, så hade jag stått först i ledet. Det är en läskig insikt.
Kampsportståget rullar på i en rasande fart, men själv har jag stått still. Jag är långt ifrån en veteran inom kamsporten. Snarare en nybörjare, en nykläckt fågelunge.
2015 var första året sedan jag började med kickboxning som jag har vacklat i min träning, i min rutin. Veteranerna på min klubb har pratat om den här perioden jag befinner mig i: att efter en konstant stegring i engagemang och utveckling, så planas kurvan ut.
Man blir stillastående, utan någon direkt morot eller piska.
Under året har jag allt mer sällan funnit mig själv stänga luckor med sparkar eller testa nya tekniker i vardagsrummet.
Jag har funderat på att byta klubb eller disciplin. Få en nystart. Utmanas rejält på nytt. Men som sagt, jag är långt ifrån någon mästare i min nuvarande disciplin och det skulle kännas som att lämna något halvgjort. Sedan trivs jag i min klubb, som fisken i vattnet.
Ska man bara acceptera att det går i vågor? Vänta ut stormen?
Även här har min framtida sektledare påverkat mig. Sättet han rör sig på och talar om kampsport har väckt intresset på nytt. Öppnat en glipa i ridån, som gör att jag återigen försöker röra mig graciöst och dödligt från köket till soffan.
Visst är det löjligt.
Men det är kanske vad som behövs ibland. Inspiration, nya frågeställningar, nya tankar.
För första året någonsin har jag bestämt mig för ett löfte inför det nya året. Jag vägrar att kalla det för nyårslöfte, då det oftast är dessa löften som bryts först.
Jag ska ta mig till klubben vid terminsstart och få tillbaka rutinen.
Om inte för att det annars är omöjligt att hitta gnistan igen, så för att byxorna och tröjorna återigen ska sitta som de bör.
Kommentarer