Sweden Top Team lindar händerna inför thaiboxnings-SM

Jag är i huvudstaden, och är först att anlända till den linimentluktande träningslokalen. Stickande stark doft. Det är så thaiboxning luktar. Klibbigt. Yngre barn boxas till hög musik, och skrattar under rondvilan. Jag får syn på deras kläder och gissar på det är ett fotbollslag. Ett team. Lokalen jag är i är också ett hem för ett Team. Sweden Top Team. Och här kommer de. En efter en. Inklampande i lokalen med ett, två, tre lager kläder för att minimera känningen av utomhuskylan – som ändå tränger genom huden. Motvilligt blir det att byta om till någonting betydligt lättare, och snart ser de alla likadana ut. Iklädda shorts och t-shirt med text i skinande guld.

Guld. En skimrande färg, men också den bästa medaljen av de alla. Fem av dem som jag delar lokalen med vill stå överst på prispallen under thai-SM i Varberg. Fem av dem ska representera klubben under thaiboxnings-SM, och trots att eventet ligger över en månad bort så har resan redan börjat. Jag, som inte är fotograf, har anlänt med mitt redskap till det jag tror är deras första pass. Men icke. De har redan tränat ett morgonpass. Somliga har också hunnit jobba, eller ska iväg och jobba efteråt. De skapar tid till träningen, tid till att uppfylla deras drömmar och mål.

Vi vilar inte, vi kör bara på. Det finns ingen tid till vila.

säger Otabek Ergashev. En av de yngre i STT:s SM-trupp.

Det hinner gå en stund och flera tankar innan jag tar klivet in på mattan. Med kameran i högsta hugg. Det är genom den jag ska se deras träningspass.

Mitts med coach är huvudfokuset för dagens träning. Även lite klinch, säck och skuggboxning. Alla sätter igång med någonting direkt, och de allvarliga ansiktena är på. Viljan syns i deras ögon, likt en tiger som fått syn på sitt byte.

Det är svårt för mig att välja plats där jag vill fota, men Sargon Gergeo är bra på att ha ögon överallt. Något som jag också önskar att jag hade.

Fullt ös, och jag försöker att klicka så många minnen som möjligt. Många ronder mitts. Svettigt. Flåsigt. Men allt går i takt. Som i en låt. Skuggboxning, som en dans. De sparkar så hårt att mittsarna får ont.

Ingen vila, ingen paus. Inte för coach iallafall. Mer flås. Feedback. Nästa. Så håller det på i över en timme. Jonathan, Meran, Otabek, Timmoi och Christian observerar varandra. Likt publiken vid match. Skriker ut peppande ord som ekar tillsammans med slag och sparkar mellan lokalens fyra väggar. Nu skriker jag också. Ekot avtar, och där står de lutade mot ringrepen med svetten droppande från både kläder och ansikte. Blöta fotavtryck leder mig ut i hallen igen.

Vi ses imorgon.

säger någon.

Vadå imorgon? Klockan är 22. Vi ses om några timmar!

säger den andre, varpå alla skrattar.

Morgonträningen väntar. Ibland i någon annan lokal, för variation men också för att inte krocka med ett annat pass.

 

I framtiden vill vi ha en egen lokal. Det skapar nya möjligheter, och då får vi träna när vi vill.

säger Sargon Gergeo.

Det får bli de sista orden, innan jag säger “Lycka till!” och beger mig mot tågstationen för en färd hemåt. Jag inser att mina ögon har tagit bättre bilder än min kamera. Bilder som spelas upp i min hjärna om och om. Tanken på att många andra klubbar också förbereder sig på detta sättet gör att jag får gåshud.

 

Övre raden från vänster: Meran Zangana (-81kg), Timmoi Lawoko (-60kg), Jonathan Zeray (-57kg)

Nedre raden från vänster: Christian Odesho (-67kg), Sargon Gergeo (coach), Otabek Ergashev (-75 kg).

 

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!