William Seth Wenzel: “Att dansande värma upp till Dolly Partons 9 to 5 var ingen ovanlighet”

Idag har vi en temadag vi kallar ”Svenska Fighters”. Under hela dagen publicerar vi en hel rad med spännande intervjuer med svenska fighters. För mer information läs HÄR

Det var en lördag för många år sedan som den då sexårige William Seth Wenzel såg sin första ju-jutsutävling. De äldre bröderna till en kompis skulle tävla så de båda trånande, yngre förmågorna hade bestämt sig för att gå och kika. När William för första gången såg, vad som senare skulle bli en stor del av hans egna liv, så uppstod fascination ögonblickligen.

“Jag minns hur både jag och min kompis Rickard satt helt fascinerade och tyckte att det verkade hur coolt som helst att med de där konstiga kläderna få slå, sparka och kasta varandra. Att Rickards storebröder tränade ju-jutsu gjorde det ännu tuffare och det dröjde inte länge innan vi stod där på mattan, helnöjda med varsin dräkt”.

Idag tävlar William i seniorlandslaget, innan dess även i juniortruppen. Det är med andra ord alltså ganska länge sedan det där första mötet, den första dräkten, den första tävlingen och fram till idag. Men när övergick det från lek till allvar?

“Den stora skillnaden på lek och allvar skulle jag nog säga uppkom då jag 2012 blev uttagen till mitt första JEM. Att veta att jag skulle representera Sverige på ett mästerskap och helt plötsligt få ett strikt träningsschema att följa gjorde att jag insåg allvaret i det hela. Det är nog från den dagen jag kom med i juniorlandslaget mitt idrottande övergick till en ny nivå”.

Att 19-åringens karriär ser lovande ut behöver vi knappast argumentera kring. Men, från den där lördagen som sexåring och fram till idag så finns det två personer som betytt lite extra för hans resa. Precis som i många andra idrotter så är vikten av bra ledare betydande.

“Pernilla Carneborn och Mia Widgren har varit två väldigt viktiga personer för mig. De var tränare för tävlingsgruppen Team Nacka Juniorer som jag tränade med. Det var bara de bästa ungdomarna på klubben som fick vara med och träna med det teamet och jag blev överlycklig när jag cirka tio år gammal blev uttagen. Söndagsträningen med teamet var den överlägset bästa och roligaste träningen på veckan tack vare de engagerade tränarna”.

“Det är tack vare dem jag fortfarande kör ju-jutsu idag. Jag har nästan alltid tyckt ju-jutsu varit roligt men när jag hade en svacka och kände mig omotiverad så var det gemenskapen i Team Nacka Juniorer och deras inspiration som fick mig att fortsätta. Att dansande värma upp till Dolly Partons 9 to 5 var ingen ovanlighet och jag kan lova att den känslan är svår att slå på en träning”.

Träning är något som präglat större delen av William liv och många gånger får han frågan hur han hinner med allt. Träning, skolan, kompisarna. Allt det där vi vanliga dödliga lyckas klämma in ganska okomplicerat i våra mer vardagliga liv. Men för den här killen från Nacka Dojo så har det nästan aldrig varit ett problem. Han har ju haft mål att sträva emot och trivs när det är mycket som händer.

“Jag är väldigt nöjd med mitt liv även fast det kan vara väldigt stressigt och hektiskt ibland. Att prestera på topp i skolan, hinna vara med kompisar och jobba extra samtidigt som man elitsatsar på en sport är inte helt enkelt men väldigt roligt. Jag älskar när det alltid händer något och det kan man definitivt säga är fallet för mig. Jag brukar dock lägga stor vikt i att kunna separera de olika delarna i livet.

Jag vill inte att hela mitt liv ska kretsa kring ju-jutsu bara för att jag elitssatsar, och det tycker jag att jag lyckats bra med. Jag kan träna tio pass i veckan och åka och tävla var och varannan helg men när jag väl är ledig koncentrerar jag mig på annat såsom kompisar och jobb”.

Strax stundar även en kampsportsgala där William, som tidigare nämnt, är nominerad i kategorin “årets genombrott”. Ett av hans starkaste minnen som idrottare är, ganska givet, hans JEM-guld från 2014. Ett guld som han dessutom tog på hemmaplan i Sverige.

• “När min mamma, gråtandes kom nedspringandes från läktaren efter matchen var det inte lätt att hålla tårarna inne”.

Avslutningsvis så frågar jag William vad han själv tror avgör vad eller vilka som slutligen tar sig till toppen i sin satsning mot bronsen, silvren eller, givetvis, gulden. Han svarar att det enligt honom handlar om vem man tränar med och vilka som tränar dig. Och kanske är det hans goda relation med sina träningskamrater och idrottsledare som slutligen avgör 19-åringens fortsatta seniorkarriär, som ju börjat så fantastiskt bra.

“Talang är en bra grund men det är hur du tar tillvara på talangen och hur hårt du tränar som i slutet avgör om du blir världsmästare eller inte. Personligen har jag har aldrig kännt mig så bra som jag känner mig just nu och det senaste året har gått väldigt bra för mig. Jag ser fram emot att se vad tävlingsåret 2016 har att ge”.

Foto: Nacka Dojo

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!