Att vara tonåring är svårt som det är. Att dessutom avstå från många av sakerna som ens jämnåriga vänner sysslar med gör det inte lättare. Men när man som 17-åring redan skrivit svensk karatehistoria – upprepade gånger – tyder det på att man gjort rätt val. Fighter Magazine hänger lite med Lina Wåglund och snackar om att aldrig underskatta en motståndare, om att alltid värma upp sist och om att leva mellan två världar.
Idag har vi en temadag vi kallar “Svenska Fighters”. Under hela dagen publicerar vi en hel rad med spännande intervjuer med svenska fighters. För mer information läs HÄR.
Den här artikeln har tidigare publicerats i Fighter Magazine nummer tre 2015.
Pattaya, 2002. Krister Wåglund stiger in i dansstudion för att hämta sin dotter från baletten. Han kastar en blick på den femåriga Lina Wåglund i den karaktäristiska rosa klänningen med volanger. Hon ser för jäkla löjlig ut. Det finns en taekwondoklubb i samma byggnad, tänker Krister. Det får det bli nästa gång. Lina kanske tycker det är roligare och byter bort baletten.
Så blev det. Nu, 13 år senare, ser både pappa Krister och Lina Wåglund det som ett av de bättre besluten. Meriterna säger detsamma. Åtta SM-guld, ett SM-brons, ett NM-guld, en tredjeplats i EM, två guld i Swedish Open, och en guldmedalj i Estonian Open har det blivit. Och då har vi rimligtvis glömt något, för meritlistan är lång. Jättelång.
Att det blev just i karate och inte taekwondo som Lina Wåglund skulle skörda stora framgångar i är bara en slump.
– När jag var ung så bodde vår familj halva året i Thailand och halva i Sverige. När vi åkte hem till Sverige igen fanns det inga taekwondoklubbar i närheten av där vi bodde. Den närmsta kampsportsklubben sysslade med karate, så det fick bli det istället, berättar Lina och skrattar.
Talang fanns det gott om, det märktes tidigt. Innan Lina valde att lägga taekwondon på hyllan som nioåring hann hon bli distriktsmästare i Thailand. Valet föll ändå på karaten, det fanns mer att hämta där. Första tävlingen i karate gick hon redan som sjuåring.
– Åh gud, första tävlingen. Jag kommer ihåg att jag kom trea. Att jag förlorade mot en jätteduktig tjej som jag var rädd för i flera år efter det, även om jag aldrig såg henne igen. Men i tävlingen märktes det att jag hade potential.
I dag tävlar hon i både kata (koreograferade tekniker) och kumite (fighting), både i lag och individuellt. Målen för den nu 17 år gamla Lina är klara:
– Att var med och lyfta svensk karate, att ta medalj i all styles-världsmästerskapet, och bli bäst. Bäst i världen.
Hon säger det självsäkert och utan att blinka.
Men det kostar att elitsatsa från så tidig ålder, och i synnerhet på en sport med i bästa fall små chanser att kunna försörja sig på. Det är mycket som Lina vet med sig att hon har missat för att istället spendera sina 20-30 timmar i veckan på träning. Framförallt tiden du missar med vänner utanför kampsporten.
– Man gör uppoffringar varje dag. Det blir inte mycket annat än träning och gymnasiet. Så jag har inte kunnat träffa mina kompisar så mycket jag har velat. Men i slutändan så tror jag att det kommer bli värt det. Man vet att man har kämpat, att man verkligen har lagt ned 100 procent av sin själ. Det är liksom ens liv, säger hon.
Lina har en sorts hatkärlek till sin sport, något som hon tror att de flesta elitidrottare känner.
– Det finns dagar jag verkligen inte vill gå och träna. Men om jag stannar hemma då vet jag inte vad jag ska göra av tiden. Så tror jag att många som elitsatsar känner så, att man faktiskt inte kan leva utan sin sport.
Linas framgångar inom karaten får ingen större medial uppmärksamhet. Det innebär att hon lever i två världar – inom karaten är hon ett välkänt namn, på gymnasiet är hon bara en vanlig tjej. En medelmåtta, som hon själv uttrycker det.
– Jag har försökt förklara för mina närmsta vänner, men jag tror ändå inte riktigt att dem förstår vem jag är inom karaten.
Även lärarna hade i början svårt att förstå vad den 17-åriga fightern går igenom för att hålla sig i världsklass. Resor till tävlingar över hela världen har inneburit många timmars frånvaro, men när Lina har visat att hon klarar av både skolan och karaten, så har även lärarna börjat förstå. Och respekterat henne för det. Kontrasterna i hennes liv ser Lina snarare som en fördel än som en nackdel.
– Det är ganska skönt faktiskt. I skolan får jag vara en vanlig tonåring. Man måste alltså inte alltid tänka på karaten. Det blir så mycket karate ändå.
Att hon har lyckats – både med karaten och skolan – tror Lina beror på människorna omkring henne. Utan klasskamraterna hade hon inte klarat av skolan, utan träningskompisarna och tränarna hade hon inte kunnat bli så bra i karaten. Och utan pappa Krister så hade inget alls funkat.
– Min pappa är en av de viktigaste anledningarna till att jag är så bra som jag är. Sen måste man ju ha viljan också. Jag har gett mig fan på att jag ska bli bra.
Pappa Krister tror att mycket hänger på att Lina tycker att karaten är rolig. Det plus att hon har vinnarskalle.
– Hon tävlar med alla, inklusive mig, i allt, berättar han. Sen är hon otroligt målmedveten, ett träningsvidunder. Sen är hon ju vig som kokt spagetti också, det har hon alltid varit.
Karaten har kostat både tid och pengar för Krister som har tagit föräldrarskjutsandet till en ny nivå – han har varit med på nästan varenda tävling. Att det inte direkt har blivit en ”vanlig” uppväxt för dottern ser Krister inga problem med.
– Jag ser bara positivt på det. Hur många ungdomar i hennes ålder har så bra kompisar, röker inte, dricker inte, fokuserar på skolan och träningen, säger Krister Wåglund.
Dotterns tidiga elitsatsning har också bidragit till att far och dotter rest, sett och upplevt saker de annars inte hade gjort.
– Vi har sett världen tillsammans, i karatens tecken, säger Krister.
Det är ofta Krister som får vara den som hjälper Lina iväg till träningarna de dagarna hon helst av allt vill slippa. Väl där är det alltid roligt, men att komma iväg kan vara en pina. Vad som dock underlättar de jobbiga dagarna, är att veta att det faktiskt leder till något. I Linas fall visar det sig inte bara genom alla hennes meriter, utan också att människor känner igen henne på tävlingar och vet vad hon åstadkommit.
– Det är då man börjat tänka att man har gjort någonting bra. Då märker man att all träning och publicitet ger nytta, att det påverkar andra människor. Det uppskattar jag verkligen jättemycket.
Ökad uppmärksamhet innebär inte bara bilder med nya fans, utan även att konkurrenterna börjar få upp ögonen för den unga talangen.
– Det är bra. När fler vill slå mig och börjar jaga mig, så försöker jag springa ifrån dem, säger hon och skrattar.
Trots alla medaljer och framgångar verkar Lina ha båda fötterna tryggt på jorden. Kanske har det med Lina som person att göra, eller kanske är det karatefilosofin som påverkar. Att underskatta sina motståndare existerar inte.
– Det spelar ingen roll vem man möter. Kille eller tjej, ung eller gammal, nybörjare eller avancerad. Man kan alltid lära sig något av sin motståndare.
Att halvt växa upp i dojon har satt sina spår. Det är ganska naturligt. Och karaten är lika användbar inne på klubben som utanför. Inte fysiskt. Men Lina menar att kampsporten ger en större självkänsla och att bara vetskapen om att man faktiskt kan, gör att man känner sig säkrare.
– Karaten sitter i ryggmärgen. Utanför klubben hamnar man inte i bråk och sådant. Karaten innehåller även mycket filosofi och meditation. Man lär sig undvika det där istället.
Väl på mattan undviker hon dock inte någon. Då är det alltid fullt fokus. Där gäller det ofta att gå från vänner till motståndare på ett ögonblick. En känsla som är svårförklarlig.
– Det så häftigt! Och jag förstår det inte riktigt själv. Det är nog charmen med alla sorters kampsport, tror jag.
Själva tävlingsmomentet är det som har gjort att Lina har fortsatt med karaten. Ett tag var hon faktiskt inne på att lägga ner det helt, men det var innan hon testat att tävla.
– Jag tänker alltid att jag vinner när jag går in på mattan. Även om jag vet att den jag möter är bättre, för då blir jag bara mer taggad. Det är en ära samtidigt som man har chansen att slå personen. Jag går alltid in och kör mitt bästa och jag underskattar aldrig någon.
Innan tävlingarna är Lina lugn. Kanske är det återigen karatefilosofin som satt sina spår. Hon lyssnar på musik, kollar med kamraterna så att allt är bra. Sen värmer hon upp – alltid tätt inpå matchen, alltid sist i laget…
Något som inte alltid uppskattas från tränarstaben eller från pappa Krister. Men det finns en sak som är viktigast när det kommer till att bli redo för tävling. Att noga studera lottningen för turneringen.
– Det måste jag göra, annars går det inte… Det handlar om taktik det där, berättar hon.
Tävlingarna görs antingen i lag eller individuellt, i kata eller i kumite. Att tävla i lag ger en annan känsla, menar Lina. Hon säger att individuella guld är större, idrottsmässigt. Däremot, tycker hon att det är annan glädje att ta guld i ett lag eftersom man har gjort det tillsammans.
– Jag tänker inte så mycket på mina prestationer, utan mer på min utveckling. När jag vinner något så tänker jag ofta, ”det här är ändå inte målet, det här kommer inte betyda något för mig om fem år”, säger hon.
Men ibland låter sig även Lina ryckas med och känna av storheten i segrarna.
– När vi tog nordiskt guld med katalandslaget, då satt vi i ett hörn och grät av glädje i kanske en halvtimme, även om vi hade tagit individuella guld här och där. Det är inte samma grej riktigt.
EM-bronset i lagkata tidigare i år ser Lina som en av de bästa tävlingarna hittills. Kanske till och med den bästa. Det är första gången Sverige tar medalj i ett sådant mästerskap i lagkata.
Det historiska bronset fick för lite uppmärksamhet och Lina tycker att det är synd att det inte karaten, eller kampsport i stort för den delen, uppmärksammas mer. Främst på grund av att det skulle locka fler till karaten, visa dom som redan tävlar att det finns möjligheter, och sprida budskapet – att Sverige faktiskt kan. Jämför man med andra landslag där karaten är större, är skillnaderna nästan skrattretande.
– Det turkiska landslaget till exempel. Där får utövarna bilar och hus när de kommer hem med medaljer från stora mästerskap, säger Lina och fortsätter:
– Fast å andra sidan så håller inte jag på med karate för att bli rik, jag gör det för att jag tycker att det är roligt.
Och tanken om att lägga av, som slagit henne ibland, är som bortblåst. Hon hoppas på att kunna fortsätta med karaten så länge andra omständigheter tillåter det. Och det finns en långsiktig dröm: att öppna en egen klubb.
– Jag älskar verkligen att träna barn. Att dela med mig av det jag har lärt mig till nästa generation.
Det har gått 13 år sedan hon lämnade den rosa balettdräkten. 13 år av stora framgångar inom karaten. Enligt Lina kommer det att bli många fler.
Text: Oskar Dahlgren
Foto: David Lagerlöf
FAKTA – LINA WÅGLUND
Född: 1997 Bor: Täby, Stockholm Längd: 159 cm Vikt: 60 kg
Kampsportsbakgrund: Tolv års karate, taekwondo i sex år, testat på thaiboxning för träningens skull.
Meriter (i urval): WIKF VM-silver 2009, WIKF VM-guld 2011, Svensk mästare 2011-2015. Nordisk mästare 2012.
Kommentarer