Ett annorlunda odjur

Idag har vi en temadag vi kallar “Svenska Fighters”. Under hela dagen publicerar vi en hel rad med spännande intervjuer med svenska fighters. För mer information läs HÄR.

Den här artikeln har tidigare publicerats i Fighter Magazine nummer två 2015.

Jag letar länge efter Maria på kaféet där vi stämt träff under hennes lunch. Även om jag har sett många foton och videoklipp av henne så tar det pinsamt lång tid för mig att förstå vem i lunchvimlet som är Maria. Vid en första anblick ser hon nämligen inte alls ut som ett odjur. Men det är precis det hon är.

Smeknamnet har hon fått för att hon har lyckats ta sig upp till kampsportseliten, helt utan att egentligen ha någon talang för det. Bakom hennes framgångar ligger nämligen inget annat än hård träning och en riktigt stark vilja.

– Jag är verkligen ingen naturbegåvning inom kampsport, tvärtom. Jag är bara väldigt envis och bra på att träna mycket och hårt. Allt är egentligen fysiskt, jag är bara en träningsprodukt, förklarar hon och plockar på sig en juice och en bagel vid kassan.

Maria hade antagligen kunnat bli bra på de flesta sporter – så länge de inte inkluderar någon boll, det vill säga.

– Jag spelade fotboll när jag var liten, men jag var alldeles för egoistisk. Jag blev inte så poppis när jag tacklade ner mina lagkamrater.

Vi hittar ett bord i det nästan fullsatta kaféet – lattemammor och stresslunchare – och slår oss ner. Att det blev just kampsport hon fastnade för var egentligen en slump. Maria sysslade med ridning och hade tävlat några gånger, men det blev aldrig riktigt seriöst. Hon säger själv att hon stannade vid att vara en glad motionär. När hon var nitton lade hon ridsporten på hyllan och sökte efter en ny träningsform. I den vevan besökte Maria en kampsportsklubb tillsammans med en kompis. Kompisen slutade ganska snart därefter. Maria var fast.

Vad var det som gjorde att du fortsatte?

– Det är någonting speciellt med kampsport, säger Maria. Hennes ögon glittrar till.

Maria berättar att en del av tjusningen är den primitiva reaktionen – när någon slår på henne så vaknar hon till och går igång, oavsett hur trött hon är.

– Och så är det jättebra allround-träning. Du använder både kroppen och hjärnan hela tiden.

Hon tillägger att det är väldigt mentalt skönt att få ta ut sig fullständigt.

– Flera år efter att jag började så pratade jag med en vän som sade att det var tur att jag började eftersom jag blev lugnare. Innan hade jag tydligen varit aggressiv, men det visste jag inte riktigt själv, säger hon med ett stort leende.

När Maria började visste hon knappt att det gick att tävla, hon var bara glad över att ha hittat en träningsform som hon trivdes med. Så småningom träffade hon andra på klubben som tävlade, och några såg att hon hade det där lilla extra. Efter bara tre månaders träning ställde hon upp i sin första tävling i kickboxning.

– Jag var så nervös att jag knappt kunde tänka. Jag bara stod där och studsade, berättar hon med ett skratt.

Maria fick ändå blodad tand och ville fortsätta tävla, vilket uppenbarligen var ett bra beslut. Nu tävlar Maria sedan ett antal år i den absoluta världseliten, men nervositeten finns fortfarande där innan match.

– Jag är alltid väldigt nervös, men nu kan jag i alla fall tänka klart under matchen.

Har du några särskilda ritualer som gör dig lugn innan matcherna?

– Inte direkt, men min coach Hayes Jemide är väldigt vidskeplig. Jag skulle byta mitt tandskydd en gång, men han satte stopp för det eftersom han tyckte att det var mitt turtandskydd…

När Maria sitter framför mig kan jag inte låta bli att tänka att tjejen med långt, blont hår inte riktigt ser ut som urtypen för en kampsportare. Det är jag inte ensam om:

– Många blir överraskade, så är det, men de flesta reagerar positivt. Fast de flesta vet inte så mycket om vad kampsport är, de tror att vi bara slåss mot varandra. De vet inte att vi följer ett strikt regelsystem under matcherna.

Är det någon skillnad på att tävla i kampsport som kvinna jämfört med att tävla som man?

– Det är så klart mansdominerade sporter, kampsport, men fler och fler tjejer börjar nu. Män syns ju alltid mer, men vi tar allt mer plats i rampljuset. Det känns som att det är betydligt mer jämställt än till exempel fotboll. Och vi tjejer är riktigt bra på framför allt thaiboxning. När jag var på EM år 2011 blev Sverige utnämnt till den bästa damnationen!

Under sin kampsportskarriär har Maria vunnit många matcher, men den bedrift som hon själv är mest nöjd över är när hon tog medalj i VM i thaiboxning, kickboxning och sanshou – allt under en period på fyrtio dagar.

– Tekniskt sett så var det kanske inte mina bästa matcher, men för att ta medalj i samtliga krävdes fullt fokus och att verkligen prestera på topp. Och jag klarade det, säger hon.

För att nå upp till den nivån har Maria i vissa intensiva perioder tränat upp till 20 timmar i veckan i snitt. Sedan två år tillbaka har hon tagit en paus från tävlingarna, och tränar just nu ”bara” åtta timmar i veckan.

– Kampsport tränar jag två till tre gånger i veckan, och så tränar jag styrketräning två till tre gånger för att inte gå sönder. Utöver det tränar jag yoga, fys- och konditiontränar.

Tycker du alltid att det är kul att träna?

– Verkligen inte, säger hon snabbt.

Hon berättar att hon ofta motvilligt får slita sig upp från sängen för att ta sig till träningen.

– När jag väl kommer till kampsportsklubben så tycker jag oftast att det är kul att träna. Men under fysträningarna vill jag ofta lägga mig ner och dö.

Ändå lyckas hon alltid ta sig upp från den sköna, varma sängen för att träna. För att komma upp brukar hon påminna sig om att det krävs mycket träning för att komma någonstans.

– Då försöker jag tänka på nästa mål och att det alltid finns någonting som jag inte har uppnått än.

Maria tar en stor tugga av sin bagel och berättar att det är ännu svårare att finna motivation till att gå på diet inför en match. Normalt väger hon runt 65 kilo, men under matcherna vill hon helst tävla i viktklassen för de som väger under 60 eller 57.

– Det brukar inte vara några större problem att gå ner, men det är väldigt tråkigt och jag brukar bli på riktigt dåligt humör under tiden. Det går åt så mycket energi åt kosten under den perioden.

När Marias bagel är uppäten och juicen uppdrucken är det dags för henne att återvända jobbet. Vi går tvärs över gatan till butiker där hon arbetar. När jag kommer in möts jag av färgglada träningskläder, kosttillskott och all typ av utrustning som kan tänkas behövas för att träna och tävla i kampsport. Hon ägnar alltså inte bara en hel del av sin fritid åt kampsport, utan hon arbetar även med det.

Hinner du med någonting annat än kampsport på dagarna?

– Nej, jag gör ingenting annat, säger hon obesvärat.

Maria är uppenbarligen nöjd med att ägna alla vakna timmar åt sin sport. Det är dock ännu oklart om hon planerar att göra en comeback på högsta nivå inom kampsporten eller om hon nöjer sig med att ha det som en hobby.

– Jag är just nu inne i en mental rondell där jag måste välja väg. Antingen gör jag en ny elitsatsning och satsar allt en gång till. Eller så satsar jag på någonting helt annat, men just nu är det lite hemligt.

Hon ställer sig bakom kassan och gör sig redo för att hjälpa en kund att hitta rätt utrustning och redskap.

– Det finns lite olika grejer som min 30-åriga hjärna överväger, avslutar odjuret med ett mystiskt leende på läpparna.

Text: Sara Dahlström Foto: Mikael Svärdh

I HUVUDET PÅ MARIA:

Kickboxnings-VM, 2013, Brasilien.

”Alla matcherna hade gått på en turistort längs kusten. Jag har glömt namnet på staden, men det var varmt och skönt. Hela turneringen gick här och jag kom till final. Kul så långt, men då visar det sig plötsligt att min final, tillsammans med ytterligare några utvalda, skulle byta både stad och arena. Som uppladdning satt jag inom kort och skumpade på en buss mot Sao Paolo, Brasiliens huvudstad, i två-tre timmar. Och allt ändrades – det var det mycket kallare i luften, det var fredagskväll, vi kom till en ny större arena med TV och en klart större publik. Övriga landslaget åkte hem, så vi fick boka om mitt och min tränares plan. Det var bara vi kvar för att representera Sverige.

Det var kallt, verkligen kallt, och jag var plötsligt mentalt låst. Jag hittade liksom inte känslan. På väg mot ringen spelades det sambamusik och jag skulle möta en vitryss med några guldmedaljer i bagaget. Hon sparkade och slog inte särskilt hårt, men jag kom inte in i mitt game. Tre ronder ren frustration, men jag var knappt trött efteråt. Jag låste mig och förlorade på poäng. Det blev ett VM-silver, men samtidigt riktigt frustrerande.

Matcherna fram till finalen var de bästa jag gjort. Nu stämde allt – jag blev inte trött, allt flöt, ingen stress. Jag njöt och var helt närvarande. Allt runt omkring, kommunikationen med min tränare Hayes, allt innan matchen – då jag brukar vara nervös – funkade hur bra som helst. Jag mötte bland annat en italienska som jag mött tidigare, och vunnit över med minsta möjliga marginal, och jag hade klart ett mentalt övertag hela matchen igenom, trots att hon nog var riktigt revanschsugen. Och jag vann…”

FAKTA – MARIA ELIN OLSSON 

Ålder: 30 Uppväxt: I Tumba söder om Stockholm, bor numera i Vasastan.

Familj: Stor! Pappa, mamma, extra mamma och extrapappa, syskon och extra syskon. Och min sambo.

Fightrecord: 36-28-8 (nåt sånt). 2 SM guld i thaiboxning, 2 SM guld i Sanshou, 1 VM-silver i thaiboxning IFMA, 2 VM-silver och 1 EM-silver i kickboxning K1 WAKO, 1 VM-brons och 1 EM-brons i Sanshou IWUF, WKN World Champion K1 2012.

Klubb/Förening: Södermalms Shaolin Kung Fu

 

5 SNABBA MED MARIA

Om jag fick bjuda en valfri person, död eller levande på middag, skulle det vara…

– Hmmm. Donnie Yen kanske.

Min största svaghet anser jag är…

– På gott och ont så går jag in i saker väldigt fokuserat och det kan göra att jag har svårt att se omgivningen och det som händer runt omkring mig.

En bedrift jag är riktigt stolt över är…

– Att lyckas kombinera jobb, vänner, familj, träning och tävling på elitnivå. Och det är såklart inte bara min egen förtjänst att det har gått.

När jag har ledigt en dag brukar jag…

– Gå på bio, träffa vänner och äta mat såklart.

Något som gör mig väldigt lycklig är…

– MAT, mina vänner och Kung-Fu-filmer.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!