När gav du senast klubbens kassör en kram? Gör det! Nu, direkt! Jag har aldrig tränat på en klubb där man bara har kunnat dyka upp på träningar och där någon annan har skött föreningsarbetet. Hela mitt träningsliv har bestått av MacGyver-lösningar. Det har helt enkelt aldrig fungerat om inte alla ställt upp för att hjälpa till. Ställen som jag har tränat på har startat med två-tre intresserade personer – vi har fått se till att en klubb växer fram och upp runt det. Men inget kommer gratis. Och det är underbart.
Jag tror att den som inte blir inblandad i föreningsarbete någon gång i sitt liv missar en chans att växa som person. Jag började träna capoeira som sextonåring och när jag var sjutton blev jag invald i styrelsen för klubben. Jag var helt fast, det här var världens mest fantastiska sport och jag gav all min uppmärksamhet, tid och energi till den.
Jag älskade verkligen capoeiraföreningen, men samtidigt var den instabil. Vi pendlade vilt, mellan ett tiotal betalande medlemmar till en rekordträning med 52 personer, en till synes helt vanlig onsdag. Jag fick i olika perioder chansen att sitta som ledamot, kassör, sekreterare, suppleant och ordförande. Nu har jag flyttat till en annan stad och capoeiran har tyvärr fallit bort, men jag har istället hunnit skaffa mig några års erfarenhet av brasiliansk jujutsu. Och efter den mentala utmattningen som infunnit sig efter berg- och dalbanan som styrelsearbetet innebar var jag inställd på att hoppa in som passiv medlem i någon annan förening. Inget ansvar alls, tack!
När jag flyttade hade jag tur. Det fanns en submission wrestling-klubb på det nya stället. Härligt, tänkte jag. Nu är det bara att hoppa in och köra på. Någon annan kommer att styra föreningsskutan i hamn och jag får koncentrera mig på att träna. Nej, så klart blev det inte så. Föreningen var hemsnickrad här också. Ett tiotal medlemmar, ett kärngäng som hade kört tillsammans i flera år. Och andra terminen på min nya klubb fick jag starta upp BJJ-satsningen som de ville införa. Nu älskar jag klubben av hela mitt hjärta.
Det är nämligen så det fungerar. Om du lägger mer tid och energi på något så blir det också mer värdefullt. Det är därför du fortfarande använder den där kudden som du gjorde på syslöjden i fyran. Det är därför din bättre hälft ger dig en kram när du bjuder på en hemlagad fredagsmiddag med levande ljus istället för en pizza direkt ur kartongen. Det är lätt för de som inte är inblandade i föreningens styrelse att glömma hur mycket jobb som krävs. I en stor förening behöver de aldrig fundera på hur skeppet håller sig flytande. Du vet ofta inte hur snabbt en förening kan tyna bort och dö, de förutsätter att allt bara fungerar. På något sätt.
Föreningslivet är en underbar liten ankdamm att plaska i. Jag lyfter på hatten till alla små kampsportsföreningar runtom i landet som kämpar på. Jag vet att det inte är lätt. Pengar saknas alltid. Det är långt till tävlingar. Ni får inte de träningstider ni vill ha för att lokalen är uppbokad. Men ni gör ett jättejobb. Ni är grunden för hela den svenska idrottsrörelsen. Och ni som har lyxen att vara medlemmar i en stor och väl fungerande förening: gå fram och krama kassören!
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer